It takes a village, men jag gjorde det ensam

Bäbissonen som numera går under namnet SuperDuktiga SovPojken överaskade oss alla i natt då han bytte sin varannan timme-rutin mot endast ett rejält skrovmål med blöjbyte i halvtid någon gång kring halv tre. Så nu vet jag inte vad jag ska skylla på.

Jag tänker i och för sig på julklappar, -dekorationer och -firande så här inför första advent men mest tänker jag att jag vill ordna ett rejält kalas i mars, och jag vill så gärna att store sonens 18-årsdag blir ett spektakel, att det blir en riktig bemärkelsedag i ordets rätta betydelse, och att hela tjocka släkten kommer och att det blir massor av mat och sju sorters tårtor och jag fixar ju inte sådant, det har jag aldrig gjort och inte kommer folk hela vägen till Malmö i början av mars när alla är mitt uppe i sina terminer och jobb och projekt och allt möjligt, men jag vill så gärna.

Tänk om jag hade en sådan familj att alla bara kom rusande för en sådan sak, att en förstfödd son, ett förstfött barnbarn, fyller myndig. Och tänk om vi hade en massa vänner, andra familjer som vi umgicks med, andra vuxna som sett honom växa upp och deras barn som han vuxit upp tillsammans med, som ville fira med oss en sådan dag.

Jag känner mig sällan ensam. För det mesta räcker jag inte till för de tre människor jag har i mitt liv och att det sista jag behöver är ännu fler människor som förväntar sig något av mig, men just nu, för hans skull, känner jag att det fattas något i vårt liv. Att jag har brustit när jag inte har sett till att han har haft en hel by som uppfostrat honom.

Att han har fått nöja sig med bara mig är för sorgligt.

Och jag törs inte säga något till honom om mina planer för hur trist blir det inte då om vi sitter här ensamma på den stora dagen med en sned tårta efter maten och mumlar ett grattis medan jag överlämnar något han förmodligen inte alls önskar sig.

Och det är ju dessutom en påtaglig risk att jag inte kommer ro iland den här presenten jag tänkt mig.

Den som ändå vore rik. Bara att ställa upp en sportbil utanför med en stor rosett på och lägga nyckeln i ett paket jämte tårtan.

Och så kunde man leasa några kompisar till kalaset.