Gräset är fan i mig inte grönare nere på stan

Maken får ett anfall av normalitet och vi åker ner på stan för att se på julskyltningen.

Det där blir aldrig som man tänkt sig.

Det är samma bodar som på Malmöfestivalen, med samma krimskrams, samma bananer-i-pyjamas, samma mini-donuts, samma inka-väskor i llama-ull. Om man inte frös så förbaskat skulle man kunna tro att det var augusti.

Men nu fryser vi alltså.

Alla utom lillen som ligger nerbäddad i sin Buggysnuggle.

Till sist hittar vi ett skyltfönster som motsvarar (någorlunda) makens förväntningar och vi kan ge oss.

Det straffar sig alltid, denna längtan efter att vara som andra.

Same procedure as every year

Och så är det bara timmar (nåja) kvar av ännu en månad och jag måste nästan blunda för snart är året över och det vill jag inte alls.

Kallt är det också. Vad nu det ska vara bra för.

Och jag kan inte hitta mina varma vantar. Jag får nöja mig med de fina.

Fåfängan räddar dagen, för en gångs skull. Kul för den.

Jag undrar om jag kommer hinna komma i någon julstämning i år. Jag har förstått att den är på g, nämligen, julfan.

Alla tomtar och pepparkakor i affären avslöjar den, långt i förväg.

Men jag är som vanligt trög och fattig och kommer ägna den kommande månaden åt att oroa mig för att jag inte kan köpa tillräckligt med julklappar. Så mycket kommer jag att oroa mig att jag inte kommer slappna av förrän på julaftons eftermiddag när alla paket är öppnade och mottagarna kanske inte är nöjda men det inte längre finns något jag kan göra åt det.

Jag har gjort det förut, och det är inget kul. Jag gör det nog igen. Och inte blir det roligare i år.

Det är jag ju bara för deras skull, begriper ni väl

Så har deadline för Den Stora Poesiuppgiften passerat och precis när man trodde att man kunde slappna av var det dags att lämna respons på de andras poesi.

Aj då.

Som vanligt är det precis lika svårt att lämna respons på riktigt bra grejer som på riktigt dåliga.

Varför kan folk inte vara lite lagom usla för?

Så där som jag.

Så var den dagen räddad

Mitt andra uppdrag som mystisk shoppare. Det går inget vidare.

Eller, jo, det går bra och jag noterar allt jag behöver veta. Men jag handlar upp hela ersättningen på saker jag inte behöver/vill ha.

Kontraproduktivt kallar man sådant.

Jag är i och för sig van vid att jag spenderar pengar innan jag får dem, men att jag spenderar pengar jag tjänar ihop medan jag tjänar ihop dem, det är att ta i även för mig.

Dessutom gör jag det stående halvnaken i ett omklädningsrum med vidriga spotlights som framhäver sådant jag inte vill veta om mig själv.

Vad bra då.

Den letar som vanligt efter nödutgången

I morgon ska jag vara så där mystisk igen, i affärer. Det känns lite pirrigt.

Eller mycket.

För att slippa tänka på eländet går vi dit och rekar, Lillen och jag.

Sedan känns det mycket pirrigt.

Så bra då.

Det borde vara roligt, det här. Att få något litet att göra, något jag tycker om och sedan dessutom få betalt för det.

Det borde jag vilja ha mer av. Och det vill jag kanske också.

Men inte min stackars mage.

(-are)

Jag försökte skriva en dikt i fri form. Jag försökte vara ärlig, innerlig, djup.

Kanske blev det bra.

Det kan jag inte hantera. Förstås.

Jag skrev om skiten så det rimmar och stampar takten som värsta schottisen (eller hur det nu stavas).

Så där ja!

Problem solved!

Nu måste jag få det här ur händerna innan jag blir tokig.

Ssssslurp!

Den här veckan går i jambisk pentameter-takt. Deadline snart, snart på Stora Poesiuppgiften och det har alldeles slagit slint. Jag går och jambar, dagen lång.

Ja, jag vet.

Det har gått så långt att även de dikter som inte skulle vara metriska eller rimmade ändå är det.

Free verse, bah humbug!

Det måste rimma, anners vet en inte att det är söppe!

Men jo, jag skulle behöva göra det

Inga pengar har jag men jag kan inte låta bli att shoppa. Denna hunger som aldrig kan mättas. Suck.

Det finns väl behandlingsprogram för sådant här, antar jag. Men vad skulle jag ta mig till om jag blev botad från alla mina nojor, ovanor och själsliga skavanker?

Man kan ju inte titta på tv jämt.

Något jag behöver ta itu med, dock, är nog att för varje kasse jag kommer hem med måste jag gå ut och slänga en. Det börjar bli trångt på min sida av rummet, om man säger så.

Jag har länge låtsats som ingenting. Bara knuffat sängen närmare dörren, lite diskret. I det närmaste omärkligt.

Men nu står det ett skåp i vägen. Sängen kommer inte längre.

En gång i tiden hade jag ett fönster på min sida. Jag undrar om det fortfarande finns där någonstans, bakom all bråte.

Det lär vi väl aldrig få veta.

Och nej. Jag tänker inte ställa upp i Rent Hus.

Men en gullig unge har jag, i alla fall

Det är en galen höst det här. Alldeles för mycket på alldeles för lite tid, för liten yta, för lite resurser, för lite mig.

Jag tvivlar ibland på om det kommer att gå men så ser jag i almanackan att större delen av hösten redan är avklarad och det blir ju inte värre än så här.

Inte värre, bara mer av det här.

Och det här har jag ju redan överlevt. Så då kommer det kanske att gå bra då. Kanske man skulle våga sig på att tro.

Om man vore lagd åt det modiga hållet, kanske. Men nu är jag ju inte det.

Inget mod har jag, ingen begåvning, ingen tid, inga pengar.

Ack och ve, indeed!

Så nu är jag äntligen framme, äntligen där

Den första snön kommer, helt utan förvarning, och Lillen är lite smått road, mest när han får stå på fönsterbrädan och titta ut på virvlet, inte så mycket när han halkar på klätterställningen som blir såphal med ett lager blötsnö på.

Världens minsta snögubbe är det kanske inte, den vi gör, men ett personligt rekord är det i alla fall. Både för mig och för min lille vän.

Annars är det som vanligt mycket deadlines, jag går sist i säng och först upp. Ingen sömn för de dumma som anmält sig till heltidsstudier när de inte ens har en halv tid att avvara. Inte ens en bråkdel av en tid har jag att avvara, så jag får sitta uppe i natten och skriva dialoger och sonetter.

En del blir bra. Annat blir skitbra.

Hur vet man om man är författare, frågas det i en diskussion jag är tänkt att delta i. Det vet jag.

Det är när man tycker att det man gör är skitbra.

Inte socker, kryddor och allt möjligt trevligt i alla fall

En av männen ifrån i går kommer åter för att flytta ett eluttag och det är ju jobbigt så vi går ut och är ute länge, hela långa förmiddagen, för att få luft och för att få lugn.

Nåja, lugn och lugn.

Men lite rea på Emmaus distraherar ju, även om lillen vaknar efter fem minuter som vanligt.

Äsch. Det var väl ändå inget jag ville köpa idag. Jag menar, 12 kronor plagget. Man är väl inte gjord av pengar.

Nej, jag vet inte vad jag är gjord av, men något vidare hållbart är det inte.

Wish you were here, there, anywhere

Och så kommer den nya fantastiska tvättmaskinen och visst är den fantastisk men det är inte vårt badrum och i synnerhet inte vårt eluttag i badrummet som sitter på fel vägg och sladden till tvättmaskinen är förstås för kort.

Borde man ju ha kunnat räkna ut.

Tvättmaskinen blir alltså installerad mitt på golvet istället för på sin plats inne i hörnet och det gör ju inget om man inte vill komma åt och duscha eller bada och vad ska man det för egentligen, det är ju hemskt överdrivet det där med hygien, det har jag alltid sagt. Mitt på golvet ställer gubbarna den och där får den stå för jag har inga pengar att betala dem extra för att flytta uttaget.

Jag ska tala med min man när han kommer hem, säger jag som värsta hemmafrun à la 1952.

Och sedan låter jag maken ringa och boka in en uttagsflytt, i morgon. Toppen. För det kan ju som sagt aldrig bli nog med rännande här hemma, för min smak.

Kanske sänder mina tarmar mig ett vykort från Acapulco, eller vart de nu har dragit.

Workshop två

Jag stressar ihjäl mig, kan inte ens gå ut och gunga med Lillen, så svårt är det att bara finnas till, bara vara, när jag vet att jag inom några timmar ska gå till skolan.

Maken kör mig dit, och det är tur för jag hade nog inte hittat i mitt tillstånd. Att inte kunna andas är lika med inget syre till den stackars gamla, trötta hjärnan och jag gråter nästan av lycka när jag hittar en läskautomat och samtidigt hittar en extra guldpeng i fickan så jag kan få en slurk koffein precis i rättan stund.

Så modig är jag att jag vågar säga hej till de andra utanför klassrummet, slå mig ner och allt. Sedan fyra timmar senare kan jag gå därifrån med rak rygg, kind of. Bra text. Bra snack.

Och jag har andats, flera gånger.

Fem sekunder av lugn när jag lägger huvudet på kudden; jag överlevde den här dagen också; och sedan är det dags för nästa panik. I morgon kommer tvättmaskinen.

När ska tanten få ro?

Och jag har ju nästan alltid rätt

Bara total ångest inför morgondagen, inget annat. Jag vet inte vad jag har att förvänta mig, eftersom jag inte var där förra gången.

Det straffar sig, som vanligt, att vara feg.

Jag kan knappt andas, än mindre tänka och förbereda mig. Att det ska vara så svårt. Jag menar, jag har ju gått till skolan förut. Både en och två gånger.

Eller tusen.

Ena sekunden tänker jag på applådåskorna som kommer att rasa när de talat färdigt om min novell.

Och nästa sekund på asgarven. Hånskratten. De iskalla kommentarerna, glasskärvorna och bambustickorna de kommer att tortera mig med som straff för att jag inte skrivit något som roat dem.

För så går det till på skrivkurser på högskolenivå.

Inbillar jag mig, i alla fall.

Själv behöver jag ett knäpplås

Tur för mig då att jag har gått och blivit gift, om jag inga pengar har, så jag kan luta mig tillbaka och låta manfolket reda ut det där.

Nåja. Lite har jag ju att säga till om.

Men när jag har gjort all research, och jämfört alla varvtal och energiförbrukning och vatten och el och kilo och ampere så är det ändå något helt annat som avgör saken.

Min nya tvättmaskin har knapplås!

Jag struntar i om den ens tvättar några kläder.

Jag älskar knapplås. Det är löjligt att det inte finns på allt.

Jag vill ha knapplås på spisen, på den vanliga telefonen, på fjärrkontrollen, på klockradion, på stereon, ja, överallt.

Men nu har jag i alla fall fått det på tvättmaskinen. Det är då ett steg i rätt riktning.

Men jag har ju faktiskt inga pengar

Och precis när man tyckte att man hade det lite jobbigt kommer man hem från babysimmet och finner att tvättmaskinen har dött.

Jo, men vad bra för den behövde jag ju ändå inte.

Speciellt inte just i dag när alla mina kläder ligger i tvätten.

Men, men, vi får väl köpa en ny då, med alla våra pengar.

Sådant här måste jag vara så försiktig med. Det är just sådant här som knuffar mig av stolen, som sänder mig ut i den där förbaskade omloppsbanan som jag har så svårt att komma tillbaks från.

Jag måste vara försiktig. Bara andas. Och slappna av.

Andas.

Och slappna av.

Lyllos den!

Jag vet inte vad som är svårast; att lämna respons på riktigt bra noveller eller att lämna respons på riktigt dåliga.

Är något riktigt bra har jag inga som helst kommentarer, föruom just det: Det här är riktigt bra!

Är något riktigt dåligt kommer jag oftast inte förbi rena språkfel. Det blir bara rödpenneri av det hela.

Och, nej, det ordet finns inte.

Den som ändå kunde bryta båda benen innan tisdag eftermiddag.

Det beror förstås helt på vad magistern säger

Jag får total ångest över att jag måste till skolan nästa vecka, men det kan inte hjälpas, jag måste gå dit och det är lika bra att jag vänjer mig.

Det blir många fler måsten efter nyår.

Jag stör mig otroligt på att folk inte lämnar in i tid och på att de som inte lämnar in alls inte kan säga att de inte lämnar in alls så jag slipper logga in på kursen fjorton gånger om dagen och se om det finns något mer, trots att deadline redan har varit.

Nåja, det är kanske inte deras fel att jag inte bara kan strunta i det och koncentrera mig på de texter jag har.

Inte bara, men delvis.

Jag vet inte vad jag ska tro om min novell. Responsen hittills har ju varit mestadels god men det känns som att det bara är vad läraren tycker som spelar någon roll.

Men vad tycker jag själv?

Ingen som helst aning i nuläget.

Vi får väl se vad Fröken säger

En omöjlig uppgift på en av mina kurser: att skriva en saga.

Som att det är något som man bara gör.

Sagor finns ju bara, de har ju alltid bara funnits. Tänker jag. Fast så är det ju inte alls. Begriper jag väl. Men ändå.

Det är alldeles, alldeles omöjligt att komma på något att skriva som inte redan har skrivits på så många olika sätt, allihop bättre än något jag hade kunnat komma på.

Men hur måste något egentligen se ut för att vara en saga? För att det ska räknas liksom?

Om man fimpar alla troll och prinsessor? Om slutet inte blir så förbaskat lyckligt? Om det blir så enkelt och abstrakt att det knappt blir något alls?

Blir det ändå en saga då?

Och man lägger en tia för kaffet varje gång även om man inte dricker något

Jag lämnar Lillen på skolan hos sin far medan jag rusar till bussen och utvecklingssamtal med storebror. Skolan där hans pappa jobbar är storebrors gamla. När jag står där i entrén igen, så många år sedan sist, svindlar tanken.

Storebror som sjuåring, första klass, sitter i ring på golvet i klassrummet, första dagen. Min lilla pojke som nu är vuxen, planerar att åka till andra sidan jorden och jobba om några få månader.

Och lillebror om några få år, min lille bäbis som sjuåring, med ryggsäck och galonisar, lapp från fröken, äpple till fruktstunden.

Tanken på att gå igenom grundskolan som mamma igen, en gång till, gör mig alldeles knäsvag. Ännu ett dussin föräldramöten, det är inte precis det man drömmer om när man önskar sig ett barn till.

Men det är precis vad man får. Om man har tur.

Jag är inte ens säker på att jag verkligen är jag

Hon sa: Jag kommer att må bättre snart. Så här dåligt kan jag ju inte må länge till.

Hon hade rätt och fel på samma gång.

Så dåligt kunde hon inte må. Men bättre blev hon inte.

Det tänker jag på när folk säger att allt kommer att ordna sig. När de säger att det är klart att jag får ett jobb.

Det är inte alls klart att det ordnar sig. Det finns väldigt lite som tyder på att det kommer att ordna sig.

Inget i mitt förflutna och väldigt lite i mitt nu.

Men för det sakens skull tänker jag inte bara lägga mig ner och dö.

Kämpa med näbbar och klor är jag dålig på. Men jag ska göra mitt bästa för att hålla mig på fötterna.

Jag är inte hon.

Men så är det farligt att tänka

Så vad ska jag bli när jag blir stor, egentligen? Hur har jag tänkt mig att det här ska gå?

Beats me.

Jag vill egentligen bara stanna här. Bara trycka på paus just nu, just här.

Ok, jag är galet trött. Jag är så efter med mina Att Göra att det är löjligt. Jag har hysteriskt mycket Måsten. Visst. Det är sant.

Men det är inget av mina Måsten jag direkt hatar att göra. Och framför allt, jag har bara tre personer jag behöver förhålla mig till och de är alla att betrakta som närstående.

Jag misstänker att det här inte kommer att hålla i längden.

2009 kommer att bli helt annorlunda. På många sätt.

Jag ska inte plugga. Jag ska inte gå hemma. Lillen ska vara med sin pappa några månader och sedan på dagis. Jag måste ge mig av. Ut i verkligheten. Punktera min bubbla och andas vanlig luft igen.

Det har ju gått så där, hittills. Det finns väl inget direkt som tyder på att det kommer bli annorlunda den här gången.

Mer än att det kanske måste bli det.

CSN for nothing

Fördelen med att läsa flera skrivkurser (på olika läroverk) samtidigt är att ibland sammanfaller övningar och inlämningsuppgifter på ett sätt som gör det möjligt att effektivisera lite grann.

Återvinning skulle man kunna kalla det.

Det betyder att vissa veckor när man får en uppgift kan man bara öppna en mapp, kopiera ett dokument, klistra in det i en annan mapp och döpa om det och sedan bara ligga till bords och bli matad med druvor i flera dagar i stället för att slita och släpa och skriva låt säga ett barndomsminne.

Sådana veckor gillar vi.

Att sedan många av de texter jag faktiskt skriver är återanvända idéer från Svalöv gör att hela den här terminen är en enda lång och långsam dans på rosor.

Ack, vad bra jag har det.

Stackars liten men framför allt stackars mig

Det värsta med att vara förälder: maktlösheten.

Om det nu är något fel med hans öron och det måste opereras och meckas med så är det långt bortom vad jag vet, vad jag kan, långt bortom vad alla jag känner kan.

Förlita sig på främlingar är inte det bästa jag vet. Inte ens om de bär vit rock.

Storebror opererades tre gånger i 2-4 års ålder. Det var traumatiskt. För mig, i alla fall. Själv tyckte han det var ganska lattjo att cykla fram och tillbaka på trehjuling i den långa breda sjukhuskorridoren.

Men jag, de där timmarna i väntrummet när jag inte visste vad som hände och inte hade kunnat göra något även om jag hade vetat, fy Sören.

De timmarna slipper jag gärna göra om. Det säger väl sig själv.

Och om jag är lite vuxen och insiktsfull i hur det funkar här i världen en stund så inser jag att det kommer sådana timmar med det här barnet också.

Om jag har tur.

Som om han behövde en sådan

Så omöjligt att bli klar i tid med mina läxor när Lillen vaknar varje kvart hela kvällen och ingen kan trösta utom jag. Så arg jag kan bli på dem som inte dämpar sig eller som inte kan trösta. Så lite det hjälper.

Men så vet jag ju det nu, när det är dags att bege sig ut i arbetslivet. Att något stöd från min omgivning ska jag inte förvänta mig. Ingen hänsyn, ingen respekt för att det jag gör, det jag ska göra, är svårt.

Inte ett smack.

Annars var jag ju redan ledsen idag för att Lillen fick en platt linje på maskinen på vårdcentralen där det skulle blivit en bula, något med öronen - vad vet jag, och kanske behöver han rör i trumhinnorna. Min stackars Liten! Och så får han inte ens sova i sin mammas knä om kvällen, det kan man väl tycka vore det minsta man kunde begära en sådan dag.

Men så har han i alla fall en ursäkt för att inte lyssna på sin gamla morsa.

Sibirien framstår som Rivieran i jämförelse

Vi gör ett nytt försök på BVC och med hjälp av tre starka tanter lyckas de få i honom alla dropparna av hans 1-årsvaccination. Stackars Lillen ser helt oförstående ut när alla hänger sig på hans armar och ben. Som att det skulle behövas. Han sitter ju bara snällt här i mammas knä.

Sedan åker vi ut till Svågertorp där jag dels tittar efter knappar till en kappa jag tänkte Tradera, dels tittar efter tapeter och lister till det vardagsrum jag tänkte inreda lite mer.

Jag hittar de perfekta knapparna på Stof og stil men det skulle kosta ca 100 kr att köpa nya knappar och hundra tusen timmar att byta ut de gamla knapparna och även om min tid inte är mycket värd så kan man väl ändå räkna med ett öre i timmen och då blir det ju ändå en slant när det är fråga om så våldsamt mycket tid.

Beräknat slutbud på T: ca 40-60 kronor.

Till och med jag begriper att det inte är någon bra idé och lägger ner det innan några knappar blir köpta. Ett litet steg för mänskligheten men ett enormt kliv för mig att lämna affären utan att ha köpt något alls.

Jag hittar även den perfekta tapeten och helt ok lister och det skulle kosta ca 500 spänn att göra iordning vardagsrummet så det skulle bli beboeligt för det estetiska sinnet men även om jag kunde skrapa ihop en femhundring skulle även det här jobbet ta hundra tusen timmar och det har jag bara inte.

Det är förbaskat kallt och blåsigt och vi väntar bara tre minuter på bussen där ute men det räcker för att övertyga mig om att de är vansinniga som bygger bostäder och affärer där.

Fy vad jag är glad att jag inte har råd att bo där. Heller.

Jag kommer sakna mig

Jag undrar hur länge jag kan behålla lugnet. Hur länge jag kan hålla paniken stången, vad nu det ska föreställa för ord.

Att bara andas och tänka positiva tankar håller ju bara så länge.

Men än så länge håller det förvånansvärt bra. Och jag är enormt tacksam för det, att jag kan få ett litet fönster av "må bra" mellan allt det hemska som har varit med smärtor och depression och att det hemska som jag förväntar mig ska komma med förmodligen en depression och en hel del smärtor av det ena eller andra slaget.

Att jag kan få en stund utan är en gåva. Och jag säger Tack! och menar det uppriktigt.

Hela det här året, hela det här med Lillen, hur jobbigt och smärtsamt det än var så är jag bara rent och enhälligt tacksam.

Jag tänker på det gång på gång och blir helt tårögd. Att det gick. Att jag ville ha och fick.

Jag hade glömt hur det var. Eller nej, det hade jag ju inte, inte riktigt för jag ville ju uppleva det igen. Men känslorna slår mig ändå som om det är helt unikt, som om jag upplever det här för första gången.

Ibland som att jag upplever det för första gången någonsin, att ingen människa har upplevt det här före mig.

Som att jag skulle ha uppfunnit moderskärleken. Där kan man snacka om hybris.

Det är bara så starka känslor för att vara jag. Jag trodde nog inte att jag var kapabel. Och det är jag kanske inte riktigt heller.

Det är kanske bara här, i det här rummet, i det här snäva fönstret i tiden som är nu, som jag är riktigt mänsklig.

Jag kommer sakna det.

Ja, inte räknar jag ner inte

Och så var det redan november och jag får vara väldigt försiktig för att inte börja räkna ner på något vis, att jag inte tillåter mig själv att tänka på hur lite tid det är kvar.

Lite tid kvar på det här året, lite tid kvar innan det stora ovissa som är resten av mitt liv tar vid någon gång kring jul.

Det verkar i alla fall som att maken kan gå hem redan efter julavslutningen och inte som vi tidigare sagt till mitt terminsslut som inte är förrän långt in i januari. Blir det så vore det himla skönt. Så man kunde få någon slags övergång.

Övergångar är bra. Övergångar vill vi ha.

Tra la la. Typ.

Men jag har tillräckligt med ångest inför det stora svarta som de kallar 2009 utan att jag ska behöva oroa mig över att Lillen inte ska klara av att allting ställs på huvudet.

Skyll på honom du, säger den elaka lilla rösten i mitt huvud.

Lillen kommer klara övergången från mammaledighet till pappaledighet utan några större bekymmer, säger den vidare.

Du däremot, säger den sedan.

Jag hatar den lilla rösten i mitt huvud.

Jag hatar den för att den är elak. Elak är inte bra att vara. Då blir man inte omtyckt.

Och jag hatar den för att den har rätt.

Skön söndag

En inte så stressig söndag, för en gångs skull, trots att vi är uppe i gryningen och för första gången på över ett år åker och veckohandlar ute i verkligheten istället för att göra det via nätet.

Så stressad var jag i torsdags att jag glömde att beställa mat.

Sedan går dagen i overklig långsam takt och jag hinner både städ, lek och skolarbete. Bara maken blir försummad, som vanligt.

Men han kommer över det, får jag hoppas.

Som vanligt.

Man ska inte lova för mycket

För sex år sedan idag tag vi paus från flyttstöket, klädde upp oss, åkte ner till stan, gick bort till rådhuset och gifte oss. På vägen dit köpte vi en stor röd ros som jag hade i stället för brudbukett, och så hämtade vi ut ringarna. Det var knappt att de hann bli färdiga i tid, men det gick.

Efteråt gick vi till Mäster Hans och köpte varsin bakelse, åkte hem och fikade.

I all enkelhet en helt utmärkt bröllopsdag.

Man behöver inte trehundra bröllopsgäster, häst och vagn, vita duvor och tårta i fem våningar för att bli man och hustru.

Om man ska vara ärlig behöver man faktiskt inte ens en ros. Men jag är glad att jag hade den och att jag fortfarande har den på väggen i vårt rum.

Ibland drabbas jag av förvirring och tänker att det är inte klokt att jag är gift. Det är ju bara för vuxna, tänker jag.

Så dum är jag.

Sex år är ju ingenting, på det stora hela. I första hand satsar vi på femtio.

Sedan får vi se.