Jag kommer sakna mig

Jag undrar hur länge jag kan behålla lugnet. Hur länge jag kan hålla paniken stången, vad nu det ska föreställa för ord.

Att bara andas och tänka positiva tankar håller ju bara så länge.

Men än så länge håller det förvånansvärt bra. Och jag är enormt tacksam för det, att jag kan få ett litet fönster av "må bra" mellan allt det hemska som har varit med smärtor och depression och att det hemska som jag förväntar mig ska komma med förmodligen en depression och en hel del smärtor av det ena eller andra slaget.

Att jag kan få en stund utan är en gåva. Och jag säger Tack! och menar det uppriktigt.

Hela det här året, hela det här med Lillen, hur jobbigt och smärtsamt det än var så är jag bara rent och enhälligt tacksam.

Jag tänker på det gång på gång och blir helt tårögd. Att det gick. Att jag ville ha och fick.

Jag hade glömt hur det var. Eller nej, det hade jag ju inte, inte riktigt för jag ville ju uppleva det igen. Men känslorna slår mig ändå som om det är helt unikt, som om jag upplever det här för första gången.

Ibland som att jag upplever det för första gången någonsin, att ingen människa har upplevt det här före mig.

Som att jag skulle ha uppfunnit moderskärleken. Där kan man snacka om hybris.

Det är bara så starka känslor för att vara jag. Jag trodde nog inte att jag var kapabel. Och det är jag kanske inte riktigt heller.

Det är kanske bara här, i det här rummet, i det här snäva fönstret i tiden som är nu, som jag är riktigt mänsklig.

Jag kommer sakna det.