Jag stressar ihjäl mig, kan inte ens gå ut och gunga med Lillen, så svårt är det att bara finnas till, bara vara, när jag vet att jag inom några timmar ska gå till skolan.
Maken kör mig dit, och det är tur för jag hade nog inte hittat i mitt tillstånd. Att inte kunna andas är lika med inget syre till den stackars gamla, trötta hjärnan och jag gråter nästan av lycka när jag hittar en läskautomat och samtidigt hittar en extra guldpeng i fickan så jag kan få en slurk koffein precis i rättan stund.
Så modig är jag att jag vågar säga hej till de andra utanför klassrummet, slå mig ner och allt. Sedan fyra timmar senare kan jag gå därifrån med rak rygg, kind of. Bra text. Bra snack.
Och jag har andats, flera gånger.
Fem sekunder av lugn när jag lägger huvudet på kudden; jag överlevde den här dagen också; och sedan är det dags för nästa panik. I morgon kommer tvättmaskinen.
När ska tanten få ro?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar