Det värsta med att vara förälder: maktlösheten.
Om det nu är något fel med hans öron och det måste opereras och meckas med så är det långt bortom vad jag vet, vad jag kan, långt bortom vad alla jag känner kan.
Förlita sig på främlingar är inte det bästa jag vet. Inte ens om de bär vit rock.
Storebror opererades tre gånger i 2-4 års ålder. Det var traumatiskt. För mig, i alla fall. Själv tyckte han det var ganska lattjo att cykla fram och tillbaka på trehjuling i den långa breda sjukhuskorridoren.
Men jag, de där timmarna i väntrummet när jag inte visste vad som hände och inte hade kunnat göra något även om jag hade vetat, fy Sören.
De timmarna slipper jag gärna göra om. Det säger väl sig själv.
Och om jag är lite vuxen och insiktsfull i hur det funkar här i världen en stund så inser jag att det kommer sådana timmar med det här barnet också.
Om jag har tur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar