Man ska inte lova för mycket

För sex år sedan idag tag vi paus från flyttstöket, klädde upp oss, åkte ner till stan, gick bort till rådhuset och gifte oss. På vägen dit köpte vi en stor röd ros som jag hade i stället för brudbukett, och så hämtade vi ut ringarna. Det var knappt att de hann bli färdiga i tid, men det gick.

Efteråt gick vi till Mäster Hans och köpte varsin bakelse, åkte hem och fikade.

I all enkelhet en helt utmärkt bröllopsdag.

Man behöver inte trehundra bröllopsgäster, häst och vagn, vita duvor och tårta i fem våningar för att bli man och hustru.

Om man ska vara ärlig behöver man faktiskt inte ens en ros. Men jag är glad att jag hade den och att jag fortfarande har den på väggen i vårt rum.

Ibland drabbas jag av förvirring och tänker att det är inte klokt att jag är gift. Det är ju bara för vuxna, tänker jag.

Så dum är jag.

Sex år är ju ingenting, på det stora hela. I första hand satsar vi på femtio.

Sedan får vi se.