Så omöjligt att bli klar i tid med mina läxor när Lillen vaknar varje kvart hela kvällen och ingen kan trösta utom jag. Så arg jag kan bli på dem som inte dämpar sig eller som inte kan trösta. Så lite det hjälper.
Men så vet jag ju det nu, när det är dags att bege sig ut i arbetslivet. Att något stöd från min omgivning ska jag inte förvänta mig. Ingen hänsyn, ingen respekt för att det jag gör, det jag ska göra, är svårt.
Inte ett smack.
Annars var jag ju redan ledsen idag för att Lillen fick en platt linje på maskinen på vårdcentralen där det skulle blivit en bula, något med öronen - vad vet jag, och kanske behöver han rör i trumhinnorna. Min stackars Liten! Och så får han inte ens sova i sin mammas knä om kvällen, det kan man väl tycka vore det minsta man kunde begära en sådan dag.
Men så har han i alla fall en ursäkt för att inte lyssna på sin gamla morsa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar