Bara total ångest inför morgondagen, inget annat. Jag vet inte vad jag har att förvänta mig, eftersom jag inte var där förra gången.
Det straffar sig, som vanligt, att vara feg.
Jag kan knappt andas, än mindre tänka och förbereda mig. Att det ska vara så svårt. Jag menar, jag har ju gått till skolan förut. Både en och två gånger.
Eller tusen.
Ena sekunden tänker jag på applådåskorna som kommer att rasa när de talat färdigt om min novell.
Och nästa sekund på asgarven. Hånskratten. De iskalla kommentarerna, glasskärvorna och bambustickorna de kommer att tortera mig med som straff för att jag inte skrivit något som roat dem.
För så går det till på skrivkurser på högskolenivå.
Inbillar jag mig, i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar