Maken får ett anfall av normalitet och vi åker ner på stan för att se på julskyltningen.
Det där blir aldrig som man tänkt sig.
Det är samma bodar som på Malmöfestivalen, med samma krimskrams, samma bananer-i-pyjamas, samma mini-donuts, samma inka-väskor i llama-ull. Om man inte frös så förbaskat skulle man kunna tro att det var augusti.
Men nu fryser vi alltså.
Alla utom lillen som ligger nerbäddad i sin Buggysnuggle.
Till sist hittar vi ett skyltfönster som motsvarar (någorlunda) makens förväntningar och vi kan ge oss.
Det straffar sig alltid, denna längtan efter att vara som andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar