I brist på vigvatten tar jag en slurk kallt te

Medan maken proppar bäbisen full av kvällsgröt läser jag om Anna Wahlgrens Sova Hela Natten-teorier. Sedan försöker jag natta bäbisen.

Han gråter i en halvtimme, sedan går jag och maken får ta över. Femton minuter senare är jag tillbaka, skiter i Anna Wahlgren och lyfter upp bäbisen, "räddar honom" och talar om för honom att jag älskar honom. För vid det laget är han övertygad om att så inte är fallet, och jag är övertygad om att det visst är så.

Om någon nu hade tvivlat på det. Jag till exempel.

Efter tio minuters tröst är han glad och lugn och går med på att läggas i spjälsängen igen, och när maken kommer in gör det inget att jag återvänder till min tekopp. Pappor kan, de också, minsann, tycker bäbisen. Och jag.

Tio minuter senare kommer maken ut till mig i vardagsrummet. Då sover bäbisen gott. I sin egen säng.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Och inte vad jag gör rätt.

Det är så svårt det här, men jag kan ju inte säga annat än att det verkar som att han sover för lite. Men därifrån till att han skulle kunna sova efter ett spikat schema varje dag/natt...

I don't know, man. Det verkar inte riktigt - naturligt!?

Jag är inte trött vid samma klockslag varje dag. Varför skulle bäbisen vara det?

Jag behöver bli bättre på att läsa hans signaler, tyda hans försök att kommunicera med mig vad han vill och behöver.

Som den där Gary Larson-teckningen med forskarna och delfinerna. "Doy osp eaking lish?", typ.

Och vad Anna Wahlgren tycker kan inte få spela någon roll i mitt sovrum. Om jag bara kunde driva ut hennes galenskaper ur mitt huvud också.

Jag lovar att inte shoppa upp alla pengarna på Tradera

Ännu en dag då jag bloggar på rätt dag och det är ännu ett steg i rätt riktning eller kanske är det svängen upp som kommer precis innan man drar sin sista suck, jag vet inte riktigt.

Jag vet att det är varmt i Malmö nu och jag har inga kläder för sommarväder. Och ingen kropp för det heller, kanske först och främst.

Jag vet att jag nattade bäbisen i spjälsängen i kväll för typ tredje gången i hans liv och han grät och grät och jag lät honom. Kanske för att det är the right thing to do i långa loppet. Kanske för att jag inte älskar honom.

Kanske för att jag insett att jag ändå gör allting fel, att jag hamnar i diket när jag försöker lyssna på mina instinker, och det är lika bra att jag bara gör som jag blir tillsagd.

Han somnade ju till sist och jag är övertygad om att han gjorde det med vetskapen om att hans mor inte älskar honom.

Om jag nu måste ha fel jämt, snälla låt mig få ha fel om det där sista.

Om jag nu måste ha rätt för en gångs skull, snälla låt det vara om morgondagens lottorad istället.

Så jag skiter i bloggen och går och borstar tänderna istället

Jag försöker vara vuxen och åka och handla med bilen som man ska istället för att släpa allting och bäbisen på bussen och det slutar med ett halvmeter långt kvitto, bagageluckan full av grejer jag inte får med mig upp till lägenheten och fogar i bitar.

Och så är klockan knappt elva när jag kommer hem och det är så mycket dag kvar och bäbisen är kinkig så jag går en promenad med honom bort till Det Stora Svenska Möbelvaruhuset så han ska få sova men han är vaken och missnöjd hela vägen dit och när vi kommer fram ska han få mat och då somnar han med tio meter kvar till entrédörren.

Ständigt denna ironi.

Och inte har de det som jag letar efter heller kan jag konstatera efter två varv på gnisslande fogar så vi åker hem igen och väl hemma är det timmar kvar innan vi kan sova och bäbisen är kinkig hela tiden men vill inte äta. Antingen är han inte hungrig eller (mer troligt) så är han för hungrig.

Bra verkar han inte må i alla fall. Och dumma mamma vet inte vad hon ska göra förutom att försöka söva honom eftersom hon inte orkar kånka mer, inte sitta på golvet och leka mer, inte sjunga mer, inte vara vaken mer.

Så trött som jag har varit, så länge, och ändå känns det, ändå är det så tungt.

Det är kanske följdaktligen inte så smart att sitta här och slösa bort värdefull bäbisen-sover-tid.

Och så får katten som hon vill och tapeterna åker ner

Vi ger oss ut i bilbarnstolsdjungeln men istället kommer vi hem med färgproverna vi gav oss ut på jakt efter förra helgen.

Bilbarnstolen beställer vi på nätet istället.

Jag vill ha knallrosa väggar i vardagsrummet eller kanske knall-lila(var tvungen att skriva det med bindestreck för det såg så knasigt ut). Maken vill ha blekt, blekt ljusblått. Nästan-vitt. Eller bara vitt.

Man anar lite smakskillnader i äktenskapet.

Och säg inte fondvägg, för det är så Roomservice-första-säsongen.

Jag låtsas kompromissa med maken genom att föreslå gult i hallen. Gult är ju fult men jag föreslår den ljusaste gula som finns bland färgproverna, så gul att den knappt inte ens är gul utan bara ljus. På så vis får han gult som han tycker om och jag slipper gult som jag inte tycker om, på en och samma gång.

Så smart är jag. Och så manipulerande.

Sedan blir det kanske blått någonstans.

Vi börjar med att måla blaffor av tre olika färger på lite olika väggar för att se hur det ser ut på en yta större än en gånger två centimeter. Det ska jag göra så fort jag skrivit klart det här.

Sedan får vi väl leva med olikfärgade blaffor på väggarna i ett halvår eller två innan vi tar nästa steg.

Men med min nuvarande tidsuppfattning kommer det ändå att kännas som en vecka, så vad fasen.

Fram med penseln, så sätter vi igång.

Jag är redo för lite färg i tillvaron.

Och så måste jag nog läsa om Replay igen

Helg igen och jag väntar med spänning på att bäbisen ska börja krypa. Han är precis innan nu och står och gungar på händer och knän.

Tredje tanden bryter igenom idag och den fjärde syns genom tandköttet precis bredvid.

Det går för fort. Alldeles för fort.

Jag tog precis av åkpåsen och gjorde vagnen till sittvagn för fem minuter sedan och nu har jag vänt på den så han åker åt andra hållet för att förhindra att han står på näsan i asfalten när han hänger över kanten för att se vart vi är på väg.

Framåtvänd sittvagn och små skor på de små fötterna och så sitter han så duktigt och han är en sådan liten kille och ingen bäbis alls och maken säger att jaha, vad gör du nu då, det var ju bara en bäbis du ville ha och det är så elakt och så sant på en och samma gång.

Jag fattar de som föder ett barn vartannat år, jag fattar dem och avundas dem och faller på knä för dem och böjer min panna till marken och säger I'm not worthy i värsta Wayne & Garth-stil.

Jag vet att jag inte kan få fler barn, det är inte det.

Men jag önskar att jag hade fått fler barn medan tid var, att jag hade dugit till ett halvt dussin till eller så.

Jag undrar hur mitt liv hade sett ut.

Jag undrar vem jag hade varit. Om jag hade fått fler barn.

Om jag hade varit en sådan som kunde det.

Nej, jag bakar inte egna pepparkakor i april, faktiskt

Orvars korvar, de håller sig i skinnet, det är väl känt i staden där jag bor, men att hans köttbullar var sådana bumlingar, det var en nyhet för mig i alla fall.

Men det är väl jag som levt en sådan skyddad tillvaro, antar jag.

Stackars min mage i alla fall, men den lider så där lagom skönt hela dagen och när store pojken åker bort över helgen och maken som vanligt håller fast vid sin ätstörning slipper jag dessutom laga/äta middag.

Orvars köttbullar mättar hela dagen i den stackars magen. Och så lite pepparkakor till kvällen med ett glas mjölk så blir man lite snäll också.

Eller, snäll och snäll, vet jag väl inte.

Men den som äter pepparkakor syndar inte, i alla fall.

Och så är de så föredömligt billiga så här 4 månader efter jul.

833 % vinst på en kjol, ja, jag säger då det

Bäbisens måltider styr min tillvaro, nu när de kräver att vi har tillgång till stol, haklapp, micro, decilitermått och högtryckstvätt. Då duger det inte att man befinner sig långt hemifrån när det börjar kurra i den lilla bäbismagen. En liten nödslurk i alla ära, men är man van vid potatis-och-rödspätta eller biff-stroganoff så mättar det inget vidare.

Tack och lov för krokarna som ger åtminstone 15 minuters respit innan gallskriken.

Men långt hemifrån kan man alltså inte vara.

En snabb sväng på stan bara för att ångra lite inköp, göra lite nya inköp och sedan hem igen.

Ett ton med tvätt och veckohandlingen som, ännu ett tack-och-lov, görs via det så-kallade nätet nu för tiden.

Auktionsavsluten, de näst sista, går våldsamt med vinst bara för det.

Just when I thought I was out, they pull me back in, typ.

Fast det gör de inte. Inte den här gången.

Ännu en torsdag. Som så många andra.

Inget mer att tillägga.

Det och en jättebagel med bacon och kyckling så sover jag som en stock

Det känns som for ever ago som jag bloggade på rätt dag, två dagar i rad. Kanske är det ett trendbrott?

Dessutom har jag idag läst flera kapitel ur en bok.

Inget är sig likt.

Fast jo. Det är det ju. Egentligen.

Men jag väljer att bortse från det och fokusera på de små, små detaljerna.

De som gör det, ni vet.

Idag har livet förändrats en smula. Utan att någon behövde få cancer.

Det väcker hopp om framtiden. Att den kanske inte behöver bli precis likadan som det förflutna.

Det där förflutna som jag är glad att jag sluppit ifrån.

Mycket mer än så behövs inte för att jag ska gå till sängs med lite ro i kroppen.

Stackars barn med en sådan mor

Till BVC på sjumånadersvägning och han växer igen, lill-skrutten, men bara på bredden och aldrig får man vara riktigt glad, riktigt lugn och trygg, aldrig någonsin får man det.

Och sedan har jag fått pengar och ska skicka iväg grejer i gengäld men automaten äter upp mitt kort och vi får gå hem igen med vår jättekasse med paket. Och med skammen.

När jag för en gångs skull hade pengar på kontot.

Där är den där förbaskade ironin igen.

Så trött hela tiden och det känns som att jag inte tar tillräckligt väl hand om honom, som att jag är vårdslös eller att jag kommer att tappa honom eller något.

Jag hoppas att det inte är ett tecken på att jag inte älskar honom tillräckligt, eller om det skulle vara så att han inte kommer märka det.

Men det är klart att han gör.

Och är det enkel eller retur?

En lång promenad efter frukt och tvättmedel och inget annat kan jag köpa för det är fattigdom det här, det är vad det är, och jag känner så väl till de här kvarteren men jag trodde att jag inte bodde här längre.

Och det är bara tre dagar sedan barnbidraget kom.

När jag inte har några pengar vill jag inget hellre än att få just HA pengar.

När jag har pengar vill jag inget hellre än att få göra av med dem.

Ännu en ironi i mitt liv.

Jag har lite för gott om dem.

Men fint väder är det i alla fall.

Och nu har jag köpt tvättmedel så då vet jag vad jag ska göra ett tag framöver.

Och det är ju bra. Lite meningsfull sysselsättning är just the ticket.

Men biljetten vart?

Hur var det nu man gjorde

Söndag. Jag är fortfarande skakad och ledsen och famlar runt i förvirringen efter något att distrahera mig själv med.

Först tänker jag att jag ska rusa iväg och köpa målarfärg och måla om i hallen genast med det samma, för då mår man nog bättre inbillar jag mig. Men min sansade make tvingar mig att skriva en ordentlig lista över alla moment som måste göras och så tappar jag den sugen också.

Vi kommer i alla fall iväg ut i det fina vädret och hämtar lite färgprover. Ingen färg hittar vi som vi båda tyckte om, så vi får väl se hur det blir med den där ommålningen.

Det vore ju kul om det blev av medan golven fortfarande är fina.

Jag går inte in på chatten. Jag vill inte ens.

Inte för att jag är rädd att de pratar om mig. Utan för att jag vet att de inte gör det.

Så stor plats de har fått i mitt liv.

Så obetydlig jag är i deras.

Dasg att gå vidare nu.

Så rik jag kommer att bli och så ensam

Sandra leker inte så bra med de andra barnen.

Gammal sanning. Gammalt djungelordspråk. Gammalt som gatan. Hugget i sten.

Så ledsen jag blir när jag bara försöker hjälpa till och vara trevlig och får i ansiktet anklagelser om att jag försöker luras och förstöra för andra.

Så ledsen.

Inte kan jag försvara mig heller utan att det låter grinigt, utan att det blir jobbigare än det redan är.

Bara släpper allt och går, kryper in i skuggorna och slickar inte såren utan bara låter blodet flöda i kapp med tårarna.

Så ledsen de gör mig. Så lite de bryr sig.

Men vad mycket pengar jag kommer spara när jag inte hänger på Tradera längre.

Grön och hård som ett litet äppelkart

Livet börjar åter den 18 den här månaden och jag går på stadens gator som en vanlig människa och shoppar som humanoiderna gör.

Det känns inte verkligt, inte äkta. Men det känns bra.

Jag hittar en ny plånbok som får ersätta min en gång så fina som jag köpte i Prag på skrivarresa. Den är inte fin längre. Jag skriver inte längre.

Jag påstår inte att det finns ett samband, jag bara konstaterar fakta.

Den nya plånboken har plats för alla plastkort vilket är bra. Ingen plats för pengar vilket är mindre bra.

Men jag har ju å andra sidan sällan några pengar, så det kan väl kvitta.

Sedan hittar jag även en väska som jag verkligen tycker om, för första gången på många, många år. Och den är billig också. Och ovan på det redan billiga priset har jag rabattkuponger på valfritt barn-, dam- och herrplagg i den affären och jag frågar lite på skämt om jag kunde få räkna väskan som ett dam-plagg och få den där rabatten på 25% på det redan pinsamt låga priset.

"Det är inte ett damplagg, det är ett barnplagg" säger den snutiga kassören (den manliga kassörskan, alltså, vad ska jag annars kalla honom?) och ser ner på mig i uttryckets alla betydelser.

Jag hittar äntligen något jag gillar och så är det ifrån barnavdelningen.

Halvtomt/halvfullt-resonemanget för den här situationen är ju förstås om det betyder att jag är ungdomlig eller om jag bara är omogen.

Men jag fick mina 25% rabatt, i alla fall.

Dags att släppa taget lite

Ännu ett ingen-utvecklingssamtal med store sonens mentor och jag orkar inte mer, klarar inte av att bära hela den skulden, så jag lägger den åt sidan och där kan den faktiskt få ligga.

Han är myndig nu. Jag har gjort vad jag har kunnat och visst är det inte i närheten av nog, men det är gjort och jag kommer med all sannolikhet inte få någon chans att göra det igen, bättre.

Jag hade velat vara en bättre mamma åt honom.

Men nu var jag inte.

Jag var bara jag.

Det är dags att bita ihop, inse det faktumet och gå vidare.

Man gör så gott man kan även om det inte är något vidare.

Och sedan går man och ser på tv.

Ur led med tiden är jag

Bäbisen äter mer och mer riktig mat. Behöver mig mindre och mindre.

Duktig bäbis.

Mindre duktig mamma.

Jag inser att det bara är få dagar kvar till 7-månadersdagen och får en tung, svart klump i maggropen. Mycket mer än halva första året har redan gått.

Det går för fort, det här. Jag hinner inte med. Jag hinner inte njuta av det, hinner inte uppleva det.

För mycket tid går bort när jag ältar det som varit eller drömmer om en framtid som aldrig kommer. Den där framtiden som är helt orealistisk, som baseras på lotto-vinst och/eller succé med skrivandet.

Jag måste bli bättre på att stanna i nuet, jag måste kunna göra det i år.

Det här nuet vill jag ju vara i.

Jag vill inte sumpa den här sista chansen. Det här ju inte något som kanske kan hända, som kanske kan bli av.

Det här är.

Det är nu.

Och när det för en gångs skull är så är jag inte.

Tillbaka i bingen

Inga pengar har jag men det är ju rea på Emmaus igen och trots att jag gick back så hemskt förra månaden så vill jag dit igen och rota i höstacken efter någon fin knappnål. Snälla Mastercard försträcker mig en hundring trots att jag redan har trasserat så långt över man kan och snälla bäbisen sover en kvart i vagnen så jag kan rota runt i lumpen i lugn och ro (om man bortser från alla galningar som armbågar sig framför och rycker färgglada tygbitar ur händerna på en).

Varför inbillar jag mig att det här ska göra mig glad på något vis, varför vill jag det här så gärna? Varför lägger jag inte den här tiden, energin, slanten på något mer konstruktivt, mer kreativt, mer meningsfullt?

Jag önskar jag kunde.

Jag önskar jag gjorde.

Jag önskar.

Så mycket.

Och gör.

Så lite.

Undra på att man deppar

Jag håller andan och kastar mig ut i chatten på Tradera, som om ingenting hänt, som om jag alltid varit där, och de andra låtsas också som ingenting men jag vet att de undrar vad jag är för en och att de märker, så smått, att jag i alla fall inte är en av dem.

Så hungrig är jag efter ett sammanhang, efter vänner, efter människor, att jag tigger vid meandipop-mammornas bord efter smulor. Till och med lägger bud på deras auktioner (och vinner, nesligt nog) för att vinna deras förtroende. Jag får hitta ett annat forum där jag kan sälja allt jag budar hem från dem som jag inte har någon användning för.

Synd att inte Blocket har någon chatt.

Ingen människa, någonsin, har jag haft en riktigt nära och god relation till, tänkte jag idag och det kändes när jag tänkte det första gången som klassisk melo(över-)dramatisk Sandra, men jag har ältat det sedan dess och det känns mer och mer som om jag slagit mitt huvud på någon spik någonstans.

Ingen har jag varit riktigt öppen mot. Ingen har jag verkligen släppt inpå livet. Ingen har jag verkligen, oreserverat, älskat.

Vad är det då för mening? Med någonting alls? Med mig?

Som överallt på jorden

Vi har haft bilen utlånad ett par dagar och därför står paraplyvagnen som vanligtvis ligger i bakluckan här i hallen. Lata morsan som inte orkar kånka bäbisen timme efter timme efter att ha skurat allt som sitter fast i två dagar ser vagnen och en glödlampa tänds ovanför hennes rufsiga hjässa.

En liten promenad med vagnen så somnar bäbisen nästan alltid.

Så också i hallen.

Sedan kan man sitta vid datorn lite lyxigt i lugn och ro och skriva med båda händerna på tangentbordet medan man vaggar vagnen fram och tillbaka med ena foten.

Inte helt ergonomiskt riktigt, men det är bättre än mycket annat.

Det är bättre än mycket annat och mycket annat är bättre än att skura toaletter.

Det finns en tydlig hierarki här.

Jag försöker

Bara lämna över bäbisen och städa. Få lite jävla ordning på torpet och slippa känna sig som en deltagare i treans Rent Hus.

Sedan, när maken spelar fotboll en lång promenad i vårvädret. Najs.

Det kommer kanske inte att vara vinter alltid, trots allt.

Eller, vinter och vinter.

Det där vi har här i Malmö när det inte är sommar, alltså.

Mulet, 6-8 grader och blåsigt. Spridda skurar och motvind åt alla håll.

Paraplyer ser man inte många av här i blåshålan M-ö, av naturliga skäl.

Men idag är det skönt. Och jag går långt och det går bra. Jag blir bättre.

Tro't eller ej.

Det blir bättre.

Tro't.

Stanna världen, jag hinner inte med

Och så är det fredag igen, för tredje gången den här veckan känns det som och jag är trött, trots att jag nu får sova om nätterna, så förbaskat trött.

Det är uppenbart att det inte är sova jag behöver.

Jag ser inte längre fram emot helgerna. Det är under veckorna vi kan hitta lugnet, bäbisen och jag, det är då jag känner att jag fixar det, någorlunda.

Helgerna är bara hets och måsten, städ och galenskap.

Upp-och-nervända världen är vad det är, den här mammaledigheten.

Upp-och-nervänt men jag vill inget hellre än att få stanna här. Bara vara här i detta första året, med amning och gos och mammacentrering.

Bara här, bara just nu är jag någonting värt. Är jag någonting alls.

Bara fem minuter till.

Snälla?

Man blir så trött i armarna

Bäbisen fortsätter med sov-trenden och magen verkar ha lugnat ner sig alldeles så den kon har nog traskat av isen för den här säsongen och det var ju skönt.

Själv blir jag lite mer människa för varje dag, även om det är en lång bit kvar att gå.

Man ser sömmarna och lite skruvar och muttrar här och där precis som på Frankensteins skapelse.

Jag måste försöka vara mer mig själv. Jag har upplevt korta stunder av något som närmast kan betraktas som autentiska, när jag varit helt spontan och o-tillgjord, och jag antar att det måste vara jag, det som syns i de stunderna, och att det nog är sådan jag ska vara även om jag inte tycker att det är något bra.

Jag orkar inte hålla på och låtsas hela tiden. Det är så fruktansvärt jobbigt att hålla fasaden uppe i alla lägen, nu när jag har människor i mitt liv dygnet runt.

Man kan inte hålla masken alltid.

Eller trigonometri

Bäbisen sover i princip hela natten, och det är ju festligt.

Sedan blir det tjat på Odugliga-Mamma-snacket om varför jag inte vill lämna bort min bäbis till vilt främmande människor men de kan inte tvinga mig och efter ett tag kommer jag på att jag är en vuxen människa även om de talar till mig som ett litet korkat barn och så talar jag ner till dem lite istället och sen kändes det bättre.

Ibland är det lite kul när jag kommer ihåg vem jag (också) kan vara.

Sedan drar jag igång det förbaskade Traderandet igen. Jag skulle väntat till nästa vecka men jag kunde inte hålla mig och det blir nog sista omgången, eller så blir det inte det. Det känns som jag har sagt det förut.

Inga vänner får jag inne på chatten heller. Mitt sista inlägg raderade jag för det var så vämjeligt fjäskande och jag får hålla mig i armstöden på stolen för att inte frestas att skriva en massa som jag ångrar så fort jag skrivit det.

Nu säljer jag det mesta av allt jag impulsköpt under vintern och lite nytt Myran/Emmaus-tjafs som väl kanske inte går back riktigt lika mycket nu som tidigare omgångar.

Man lär sig.

Men att bara lägga mina pengar på sådant som är bra för min familj och mänskligheten i övrigt lär jag mig tydligen aldrig.

Eller vem

Jag ringer Familjestödjaren och tackar nej till mer sömn.

Det är inte värt det.

Sedan ger jag bäbisen lite mer vanligt käk och han överlever. Det verkar inte vara något problem med gluten. Eller laktos. Eller något annat.

Han käkar. Mår bra. Jag kramar honom tusen gånger och önskar att jag hade råd att köpa en ponny till honom. Eller en bil. Vad som helst som kunde lindra mina skuldkänslor.

Gör jag rätt? Det får väl den se som har lever eller hur man nu brukar säga.

Jag är ändå inte så mycket sömnig som jag är trött. Mentalt så enormt mycket mer än fysiskt. Sova en vecka hade inte hjälpt.

Det är något annat som behövs. Jag vet bara inte vad.

Inte minst för att jag missade första gången han gungade

Hemtjänsten eller Familjestödjaren kommer och jag får sova en timme extra medan hon går och gungar bäbisen för första gången på en lekplats i grannskapet.

Jag får sova en timme extra men vad hjälper det när jag håller på att gå under av självhat och -förakt?

Alldeles, alldeles outhärdligt är det att se hans ansiktuttryck när han vaknar efter sin långa tupplur i vagnen och får se mig. Nämen? Det är ju du! Vad gör jag här? Du hade ju gett bort mig. Var är roliga gung-tanten?

Nu kan jag inte krama honom tillräckligt många gånger för att bli av med den obehagliga smaken av svek i munnen.

Allt annat får falla. Han måste gå före. Han måste vara viktigast, viktigare än all smutsig disk i världen.

Kanske kan han med tiden komma att förlåta mig. Men jag kommer aldrig att förlåta mig själv.

De är mina, bara mina

Ingenting kan jag. Ingenting är jag. Ingenting alls.

Och gnäller gör jag. Jämt.

Men det är inte mycket annat man kan göra. Inte när man inte har någonting att hålla tag i. Ingen kärna man kan kretsa kring.

Jag tänker att jag svikit honom, att det är mitt fel att han är här, mitt fel att han inte har det bra. Undrar var gränsen går, när han skulle få det bättre hos någon annan.

Det finns de som gör så. Lämnar bort sina barn till någon annan.

För sin egen skull eller för barnens. Jag vet inte.

Jag vet inte hur nära jag är den gränsen, den punkten, där han skulle få det bättre någon annanstans. Jag vet inte om jag vill veta.

Jag kan inte tänka mig ett sådant liv. Att ha barn och inte ha dem nära. Att inte vara den viktigaste för dem. Att inte vara den närmaste.

Den som fångar när de faller, tröstar när de gråter, nattar och matar.

Bara när jag är allra viktigast för någon annan kan jag urskilja någon slags kontur.

Annars syns jag knappt.

Så mycket behöver jag att de behöver mig. Att jag är beredd att blunda för att de kanske skulle få det bättre någon annanstans.

Både barnen och mannen.

Ingen av dem får allt det de behöver av mig.

Och ego, ego, ego jag håller dem kvar hos mig, lik förbannat.

Jag är ingenting nu, men utan dem...

Utan dem är jag inte ens det.

Att sova, och kanske att drömma

Det är outhärdligt, ohållbart, det här med tystnaden, artigheten.

Drygheten, de vassa kommentarerna, är inte heller någon höjdare.

Hittar vi någonsin tillbaka? Det är frågan.

Vill vi? Är en annan.

Det får bli frågor för en annan dag, dock, för idag sover vi, bäbisen och jag. Nästan hela dagen.

Vi sover och jag tror att jag drömmer men minns inte.

Trött och med huvudvärk genomlider jag sedan några få vakna timmar.

Sedan sover vi igen.

Mitt i natten, efter en vakenperiod, drömmer jag precis vid insomnandet att jag springer så fort att jag flyger. Jag känner mig så stark, så fri, så kapabel.

Precis då börjar maken att snarka och jag rycks från den verkligheten till den här.

Jag blir så arg.

På honom för att han ska snarka just då.

Men mest på mig själv. För att jag inte är någon av de sakerna jag drömde.

Och för att jag har mage att önska att jag var det.

Där och bara där är jag storslagen

Det där med gröt var visst en fluga, för i natt har han inte sovit bra alls, och välling till förmiddagsmål var han inte alls med på.

Sedan går vi ut hela dagen i det fina vädret och han sover först gott och länge men sedan vaknar han och är hungrig och jag tänker att jag inte ska amma honom utan skynda hem till gröten men vi är långt borta och när vi äntligen kommer hem har han inte tålamod till något annat än bröstmjölken.

Jag tycker att det är pissjobbigt att inte bara kunna amma hela tiden. Det känns som att han alltid är hungrig, ledsen, kinkig eller har ont i magen nu när han "äntligen" ska få lite riktig mat.

Men det räcker ju inte med bara amningen längre.

Det kommer ju från mig. Och per definition är jag ju otillräcklig.

I allt utom mitt midjemått.

Extreme walk makeover

Jag fixar inte alls det här med maten till bäbisen, nu när det inte bara är bröstmjölk som gäller. Hur mycket han ska ha, när och hur. Varför, rent av. Sådant grubblar jag på, och han märker att jag är osäker, tror jag.

Vi provar i alla fall försiktigt med majsgröt, nu när magen har lugnat ner sig, och vips så mår han mycket bättre. Sover om natten gör han också.

Styrkt av några timmars sömn går jag alldeles för långt än en gång. På jakt efter nya second hand-fynd går jag ända in i nästa kommun.

På det stora hela var det nog inte värt det.

Jag har kommit på att om jag går lite annorlunda så gör det inte så ont. Problemet är att det är svårt att lära sig att gå på ett annat sätt än det man har gjort de senaste decennierna. Man glömmer sig, titt som tätt.

Det är inte så lätt att ändra sig, så här sent i spelet.

Det är inte lätt alls.

Mitt liv utan mig

Så eländigt är det tydligen att jag ska få hemtjänst. De kommer på måndag och sedan ska de komma två gånger i veckan för att ta mig i kragen.

Så fruktansvärt oduglig jag känner mig. Inte ens det mest grundläggande klarar jag av. Alla andra fixar det ju, varför kan inte jag?

Jag har någon som leker med bäbisen åt mig. Någon ska komma och städa åt mig. Store sonen är vuxen och behöver mig inte alls längre.

Nu ska jag vara fixa en älskarinna till maken också, sedan är jag alldeles överflödig.

Bara att hitta ett isflak och flyta iväg.

Klart man dör ung med den inställningen.

Det är inte mer än man förtjänar.

Inte ens jag.

Dumma sillar och snygga brallor

Första april och jag blir inte lurad. Inte blir man förvånad eller imponerad av någonting längre.

Synd.

Bäbisen har varit magsjuk i en vecka nu och jag vet inte om jag oroar mig för lite eller alldeles lagom.

Inte för mycket, i alla fall, det är ett som är säkert.

Jag köper välling till honom och en liten flaska som han inte begriper sig på. Så himla hungrig kan han inte vara om han inte anstränger sig mer än så.

Sedan hittar jag ett par himla fina byxor på Emmaus, men jag köper dem inte. De är för fina för mig. Eller fel stil. Eller. Jag vet inte.

De kostar inte så mycket, men skulle nog bli dyra i längden, då de skulle kräva att jag bytte ut hela garderoben.

Och personligheten.