Ännu ett ingen-utvecklingssamtal med store sonens mentor och jag orkar inte mer, klarar inte av att bära hela den skulden, så jag lägger den åt sidan och där kan den faktiskt få ligga.
Han är myndig nu. Jag har gjort vad jag har kunnat och visst är det inte i närheten av nog, men det är gjort och jag kommer med all sannolikhet inte få någon chans att göra det igen, bättre.
Jag hade velat vara en bättre mamma åt honom.
Men nu var jag inte.
Jag var bara jag.
Det är dags att bita ihop, inse det faktumet och gå vidare.
Man gör så gott man kan även om det inte är något vidare.
Och sedan går man och ser på tv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar