Ur led med tiden är jag

Bäbisen äter mer och mer riktig mat. Behöver mig mindre och mindre.

Duktig bäbis.

Mindre duktig mamma.

Jag inser att det bara är få dagar kvar till 7-månadersdagen och får en tung, svart klump i maggropen. Mycket mer än halva första året har redan gått.

Det går för fort, det här. Jag hinner inte med. Jag hinner inte njuta av det, hinner inte uppleva det.

För mycket tid går bort när jag ältar det som varit eller drömmer om en framtid som aldrig kommer. Den där framtiden som är helt orealistisk, som baseras på lotto-vinst och/eller succé med skrivandet.

Jag måste bli bättre på att stanna i nuet, jag måste kunna göra det i år.

Det här nuet vill jag ju vara i.

Jag vill inte sumpa den här sista chansen. Det här ju inte något som kanske kan hända, som kanske kan bli av.

Det här är.

Det är nu.

Och när det för en gångs skull är så är jag inte.