Stanna världen, jag hinner inte med

Och så är det fredag igen, för tredje gången den här veckan känns det som och jag är trött, trots att jag nu får sova om nätterna, så förbaskat trött.

Det är uppenbart att det inte är sova jag behöver.

Jag ser inte längre fram emot helgerna. Det är under veckorna vi kan hitta lugnet, bäbisen och jag, det är då jag känner att jag fixar det, någorlunda.

Helgerna är bara hets och måsten, städ och galenskap.

Upp-och-nervända världen är vad det är, den här mammaledigheten.

Upp-och-nervänt men jag vill inget hellre än att få stanna här. Bara vara här i detta första året, med amning och gos och mammacentrering.

Bara här, bara just nu är jag någonting värt. Är jag någonting alls.

Bara fem minuter till.

Snälla?