Att sova, och kanske att drömma

Det är outhärdligt, ohållbart, det här med tystnaden, artigheten.

Drygheten, de vassa kommentarerna, är inte heller någon höjdare.

Hittar vi någonsin tillbaka? Det är frågan.

Vill vi? Är en annan.

Det får bli frågor för en annan dag, dock, för idag sover vi, bäbisen och jag. Nästan hela dagen.

Vi sover och jag tror att jag drömmer men minns inte.

Trött och med huvudvärk genomlider jag sedan några få vakna timmar.

Sedan sover vi igen.

Mitt i natten, efter en vakenperiod, drömmer jag precis vid insomnandet att jag springer så fort att jag flyger. Jag känner mig så stark, så fri, så kapabel.

Precis då börjar maken att snarka och jag rycks från den verkligheten till den här.

Jag blir så arg.

På honom för att han ska snarka just då.

Men mest på mig själv. För att jag inte är någon av de sakerna jag drömde.

Och för att jag har mage att önska att jag var det.