Hemtjänsten eller Familjestödjaren kommer och jag får sova en timme extra medan hon går och gungar bäbisen för första gången på en lekplats i grannskapet.
Jag får sova en timme extra men vad hjälper det när jag håller på att gå under av självhat och -förakt?
Alldeles, alldeles outhärdligt är det att se hans ansiktuttryck när han vaknar efter sin långa tupplur i vagnen och får se mig. Nämen? Det är ju du! Vad gör jag här? Du hade ju gett bort mig. Var är roliga gung-tanten?
Nu kan jag inte krama honom tillräckligt många gånger för att bli av med den obehagliga smaken av svek i munnen.
Allt annat får falla. Han måste gå före. Han måste vara viktigast, viktigare än all smutsig disk i världen.
Kanske kan han med tiden komma att förlåta mig. Men jag kommer aldrig att förlåta mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar