De är mina, bara mina

Ingenting kan jag. Ingenting är jag. Ingenting alls.

Och gnäller gör jag. Jämt.

Men det är inte mycket annat man kan göra. Inte när man inte har någonting att hålla tag i. Ingen kärna man kan kretsa kring.

Jag tänker att jag svikit honom, att det är mitt fel att han är här, mitt fel att han inte har det bra. Undrar var gränsen går, när han skulle få det bättre hos någon annan.

Det finns de som gör så. Lämnar bort sina barn till någon annan.

För sin egen skull eller för barnens. Jag vet inte.

Jag vet inte hur nära jag är den gränsen, den punkten, där han skulle få det bättre någon annanstans. Jag vet inte om jag vill veta.

Jag kan inte tänka mig ett sådant liv. Att ha barn och inte ha dem nära. Att inte vara den viktigaste för dem. Att inte vara den närmaste.

Den som fångar när de faller, tröstar när de gråter, nattar och matar.

Bara när jag är allra viktigast för någon annan kan jag urskilja någon slags kontur.

Annars syns jag knappt.

Så mycket behöver jag att de behöver mig. Att jag är beredd att blunda för att de kanske skulle få det bättre någon annanstans.

Både barnen och mannen.

Ingen av dem får allt det de behöver av mig.

Och ego, ego, ego jag håller dem kvar hos mig, lik förbannat.

Jag är ingenting nu, men utan dem...

Utan dem är jag inte ens det.