Grön och hård som ett litet äppelkart

Livet börjar åter den 18 den här månaden och jag går på stadens gator som en vanlig människa och shoppar som humanoiderna gör.

Det känns inte verkligt, inte äkta. Men det känns bra.

Jag hittar en ny plånbok som får ersätta min en gång så fina som jag köpte i Prag på skrivarresa. Den är inte fin längre. Jag skriver inte längre.

Jag påstår inte att det finns ett samband, jag bara konstaterar fakta.

Den nya plånboken har plats för alla plastkort vilket är bra. Ingen plats för pengar vilket är mindre bra.

Men jag har ju å andra sidan sällan några pengar, så det kan väl kvitta.

Sedan hittar jag även en väska som jag verkligen tycker om, för första gången på många, många år. Och den är billig också. Och ovan på det redan billiga priset har jag rabattkuponger på valfritt barn-, dam- och herrplagg i den affären och jag frågar lite på skämt om jag kunde få räkna väskan som ett dam-plagg och få den där rabatten på 25% på det redan pinsamt låga priset.

"Det är inte ett damplagg, det är ett barnplagg" säger den snutiga kassören (den manliga kassörskan, alltså, vad ska jag annars kalla honom?) och ser ner på mig i uttryckets alla betydelser.

Jag hittar äntligen något jag gillar och så är det ifrån barnavdelningen.

Halvtomt/halvfullt-resonemanget för den här situationen är ju förstås om det betyder att jag är ungdomlig eller om jag bara är omogen.

Men jag fick mina 25% rabatt, i alla fall.