I brist på vigvatten tar jag en slurk kallt te

Medan maken proppar bäbisen full av kvällsgröt läser jag om Anna Wahlgrens Sova Hela Natten-teorier. Sedan försöker jag natta bäbisen.

Han gråter i en halvtimme, sedan går jag och maken får ta över. Femton minuter senare är jag tillbaka, skiter i Anna Wahlgren och lyfter upp bäbisen, "räddar honom" och talar om för honom att jag älskar honom. För vid det laget är han övertygad om att så inte är fallet, och jag är övertygad om att det visst är så.

Om någon nu hade tvivlat på det. Jag till exempel.

Efter tio minuters tröst är han glad och lugn och går med på att läggas i spjälsängen igen, och när maken kommer in gör det inget att jag återvänder till min tekopp. Pappor kan, de också, minsann, tycker bäbisen. Och jag.

Tio minuter senare kommer maken ut till mig i vardagsrummet. Då sover bäbisen gott. I sin egen säng.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Och inte vad jag gör rätt.

Det är så svårt det här, men jag kan ju inte säga annat än att det verkar som att han sover för lite. Men därifrån till att han skulle kunna sova efter ett spikat schema varje dag/natt...

I don't know, man. Det verkar inte riktigt - naturligt!?

Jag är inte trött vid samma klockslag varje dag. Varför skulle bäbisen vara det?

Jag behöver bli bättre på att läsa hans signaler, tyda hans försök att kommunicera med mig vad han vill och behöver.

Som den där Gary Larson-teckningen med forskarna och delfinerna. "Doy osp eaking lish?", typ.

Och vad Anna Wahlgren tycker kan inte få spela någon roll i mitt sovrum. Om jag bara kunde driva ut hennes galenskaper ur mitt huvud också.