Jag försöker vara vuxen och åka och handla med bilen som man ska istället för att släpa allting och bäbisen på bussen och det slutar med ett halvmeter långt kvitto, bagageluckan full av grejer jag inte får med mig upp till lägenheten och fogar i bitar.
Och så är klockan knappt elva när jag kommer hem och det är så mycket dag kvar och bäbisen är kinkig så jag går en promenad med honom bort till Det Stora Svenska Möbelvaruhuset så han ska få sova men han är vaken och missnöjd hela vägen dit och när vi kommer fram ska han få mat och då somnar han med tio meter kvar till entrédörren.
Ständigt denna ironi.
Och inte har de det som jag letar efter heller kan jag konstatera efter två varv på gnisslande fogar så vi åker hem igen och väl hemma är det timmar kvar innan vi kan sova och bäbisen är kinkig hela tiden men vill inte äta. Antingen är han inte hungrig eller (mer troligt) så är han för hungrig.
Bra verkar han inte må i alla fall. Och dumma mamma vet inte vad hon ska göra förutom att försöka söva honom eftersom hon inte orkar kånka mer, inte sitta på golvet och leka mer, inte sjunga mer, inte vara vaken mer.
Så trött som jag har varit, så länge, och ändå känns det, ändå är det så tungt.
Det är kanske följdaktligen inte så smart att sitta här och slösa bort värdefull bäbisen-sover-tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar