Men det finns så mycket att vilja ha...

Vi tourar Myrorna, Lillen och jag och när vi ändå är på stan passar vi på och stämmer träff med en T-köpare som inte ville spendera några pengar på porto.

I ca fem minuter har jag sedan pengar.

Lite stolt över mig själv som genom denna handel lyckats finansiera ett inköp av en dvd-box jag länge har önskat mig. Jag köpte två, sålde den ena på T för lika mycket som jag betalat för båda och fick alltså min egen alldeles gratis.

Jag tänkte att man kunde göra så och det gick.

Det är nog första gången i mitt liv som en plan har gått i lås. Jag är lite Sickan på det viset.

Men som sagt, det varar ju inte mer än fem minuter.

A fool and her money, som de säger over there.

Och inte hjälper det att defrag:a hårddisken, heller

Dagen efter känns det som, och som vanligt när jag haft besök känner jag den där darriga, ömmande tröttheten som kommer när man slappnar av i musklerna efter att ha varit på helspänn en längre tid.

Nu är det i alla fall bara några få dagar mysa med Lillen innan det blir en riktig helg och jag kanske kan få lite "ledigt".

Men, det var inte sant och det var inte sant för dessförinnan har jag en massa skolarbete, som det står i visan.

Skriva respons på andras texter är inte det roligaste jag vet med mina kurser. Överhuvudtaget allt med mina kurser som innefattar kontakt med något mer än mitt tangentbord tycker jag är ganska påfrestande.

Aldrig får man vara ifred. Dumma människor överallt, till och med i min egen dator. Vad ska de där att göra, egentligen?

Vem behöver Prozac när det finns Easy Living?

Vi går en lång promenad, och även om det är skönt att vara ute, även om jag mår mycket bättre nu så finns det en gräns för mina fogar och den gränsen nådde jag idag. Och sedan gick jag en timme till.

Morbrodern fotar hus till ett projekt, men det egentliga projektet för dagen är att han ska få sig en Falafel No 1 - falafel till livs innan han återvänder till kungliga huvudstaden. Sådant har de inte där, nämligen.

Man tycker att Malmö är en lagom liten stad, inte lång nog på längden eller tvären att ta knäcken på en kvinna som aldrig tycks vara i sina bästa år, men om man går i cirklar så går ju det med.

Till sist är det i alla fall avsked, och jag tröstar mig med att impulsshoppa två blaskor på Pressbyrån. 75 spänn styck minsann så det var min hela månadspeng som gick där i ett svep men jag blir lycklig av att läsa glossiga magasin, så är det bara.

Så det så.

Tortyr är inte ångestdämpande, i fall någon undrade

Vår besökare vill till havet så vi åker ut till Ribban och fikar. Det är inte så kul som det borde. Det är inte heller någon imponerande våffla jag får, trots att jag får en personsökare på köpet, men jag är inte den som är den och en våffla ska vara ganska så äcklig innan jag inte offrar mig på den.

Maken släpar med sig cykeln för att han ska kunna hoja iväg och spela fotboll mitt upp i alltihop men jag har för mycket ångest för att köra bil med mina barn i baksätet så det slutar med att vi andra går en lång promenad hem ifrån videobutiken medan maken kör iväg med cykeln bakpå.

Vi hyr massor av filmer, ca 4, och under kvällen ser vi en och en halv.

En gång i tiden var det så här varje vecka. Middag med morbrodern, sedan en film eller två. Eller tre. Nu rinner alla iväg åt varsitt håll efter bara ett par timmar och jag som sett fram emot att se film i sällskap för första gången på månader blir ensam kvar i soffan med sovande bäbis i famnen.

Jag försöker tappert se den andra filmen, men den är för "bra". Massor av lagerblad på omslaget är inte vad jag är på humör för just nu. Och det var definitivt en så kallad Feel bad-film.

Inte precis vad jag behövde, en dag som den här.

Så ro hit med en eka, någon gång då

I anledning av förra helgens bemärkelsedag kommer en morbror på besök. En före detta Malmöbo söker sina rötter, och han har presenter med sig.

Sweet! tycker födelsedagsbarnet.

Jag orkar inte mycket mer, tycker jag.

Det blir en promenad. Inget märkvärdigt, bort till posten/macken bara. Men store sonen kommer med ut i dagsljuset minsann. Och för det ska denna dagen gå till historien!

Det är skönt att se honom, morbrodern, se att han har det bra, trots att jag försummat honom så.

Men så svårt att vara den som han behöver mig att vara. Även om det bara är för en helg.

Så svårt att hålla mig på fötter.

Jag behöver vila nu. Behöver ro.

Lite mycket ont.

Jag går inte bara bakåt. Jag går på knäna också.

Bara för att göra det så svårt som möjligt, liksom.

Ingen tid att samla mig och resa mig heller. Måste skynda vidare, in i ovissheten.

In i alla måsten som travar upp sig framför mig.

De är många nu. Så många att jag inte kan se dem, ett och ett.

Jag ser bara den samlade massan, den grå, och skuggan den fäller över mig, över min väg.

Om jag springer så fort jag kan, kan jag ändå inte ta mig igenom denna massa.

Och jag kan verkligen inte springa särskilt fort på knäna.

Det här kommer att göra ont.

Mycket ser konstigt ut när man går baklänges

Det är svårt.

Mycket.

Mycket är svårt.

Och det är mycket svårt.

Dessutom ser ordet Mycket konstigt ut, plötsligt.

Som att jag inte har använt det ordet tusen gånger. Tio tusen gånger.

Men när jag skriver det nu är det ett främmande ord, plötsligt. Jag kan inte stava till det. Och jag känner inte igen det.

Så är det med mycket nu för tiden.

Sådant som varit lätt, åtminstone möjligt med lite ansträngning, blir omöjligt svårt. Färdigheter bara försvinner. Framsteg är det inte tal om.

Här går vi bara bakåt, nu för tiden.

Och inga bak-och-framskor har jag heller.

För resten av terminen och resten av livet

Jag stressar, hetsar, oroar mig och våndas. Alla dessa deadlines, alla dessa inlämningsuppgifter och diskussionsforum som väntar på min insats, mitt deltagande.

Så mycket jag borde göra. Men jag kan inte.

Kan inte på båda sätten, både pouvoir och savoir. Poder eller saber, posso eller so.

Jag mår så dåligt över att göra ett dåligt arbete, en dålig insats både här hemma och i skolan. Det visste jag ju att jag skulle komma att göra. Men jag trodde att jag skulle göra ett dåligt jobb på grund av tidsbristen.

Nu visar det sig att den är en behändig ursäkt.

Men det är förmågan, mycket mer än tiden, som jag lider brist av.

Att inte ha tid är jobbigt, men sätter inga varaktiga spår.

Det här att jag blivit dum, eller kanske slutligen insett att jag alltid har varit det, det ger men.

Men vad bra då

Vi måste sysselsätta oss och vårt besök, och dessutom måste vi till biblioteket så det blir en busstur dit och sedan en promenad åtminstone halvvägs hem.

Det är relativt lätt när lillen är vaken, han får all uppmärksamhet och levererar en ständig ström av samtalsämnen.

Men när han somnar. Då blir det svårt.

Det är långt hem. Och samtalet går på styltor.

Och jag går på mina defekta fogar.

Så smärtsamt det här. Men snart är det över.

Och sedan är det bara fyra korta dagar av deadlines och hets innan det börjas igen.

Men framför allt tack till Dumlefluff

Bäbisen lämnar bäbis-skapet bakom sig och blir Lill-Pojken idag, på sin 1-årsdag.

Hurra, hurra, hurra.

Och en liten klapp på axeln till mig själv som bara nästan fick härdsmälta.

Och för att jag hittade den allra bästa presenten, för bara 17 och femtio. So not like me.

Tårtan slängdes ihop i en handvändning efter det att tidschemat havererat fullständigt redan vid lunch. Inte blev den väl så pjåkig för det. Tack till hallonen för deras insats.

Trehundrasextiofem dagar senare

Så mycket som måste göras inför morgondagen att det bara är dömt att misslyckas, men inte slutar jag att stressa för det, närå, jag tror jag kan springa ifrån det, springa i kapp det, springa det bra.

Det kan jag inte. Om någon undrade.

I slutändan blir en bråkdel av allting som var absolut nödvändigt gjort. Och när dagen är över är det inget jag kan göra åt det.

Varför det alltid blir så här har jag slutat att fråga mig själv. Jag bara hänger på bromsen och hoppas få stopp på eländet i tid.

Medan tid är. Medan jag är.

Och innan lille vännens speciella dag har blivit alldeles förstörd.

Och alla är de runda, som bollar ska vara

Med pengar på fickan känner man sig som en riktig karl igen, och jag ger mig ut och går på stadens gator rak i ryggen och med ett uppdrag: Att hitta den perfekta födelsedagsbollen till lille vännen.

Det är inte lätt. Men en mamma måste göra vad en mamma måste göra. Och jag kommer hem med inte mindre än 7 bollar, i slutänden. Någon av dem måste vara den rätte.

Eller, måste och måste.

Inte måste väl någonting alls. Om livet har lärt mig något så är det väl det.

Men någon av dem är förhoppningsvis bra nog.

I morgon, i morgon, jag älskar i morgon

Dagen innan pengar är alltid en sådan icke-dag, en det-får-vänta-till-i-morgon-dag, en seg, lång, onödig dag som jag kan klara mig utan.

Inget kan man göra utan pengar.

Och det spelar ingen roll hur mycket jag fick förra månaden. Dagen innan barnbidrag är de alltid slut, om jag fick fem eller tiotusen spelar ingen som helst roll.

Eventuellt är jag fattigare om jag fått mer pengar av någon anledning. Jag tenderar att göra av med extra pengar mer än en gång. Och det går inte. Jag vet det. Men jag gör det ändå.

Och idag är en alldeles vanlig dagen-innan-livet-börjar-om-på-nytt-dag.

Är det början eller slutet eller kanke slutet på början eller början på slutet eller början på början eller rent av slutet på slutet???

Jag kan inte sluta tänka på scarfen igår. Vad den kan ha försökt säga mig.

Är det dags nu, tänker jag. Är det dags att ge sig på det där igen nu?

Är det slut på det här, vad man nu ska kalla det? Sabbatsåren, pausen, hiatus, ide, dvala, vegetativt tillstånd.

Kärt barn är inte ensamt om att ha många namn.

Ska jag verkligen ta itu med Nina-boken igen? Är det det som det här betyder, att hon finns kvar och väntar på att hennes berättelse ska bli färdig, ska bli läst?

Eller var det ett farväl? En markering om att det var då och nu är det nu. Dags att ge sig på något nytt?

Och i så fall vad?

Om jag ändå kunde fatta sådana beslut själv, istället för att vara beroende av att kunna tolka olika mer eller mindre uppenbara tecken i min omgivning.

Suck.

Och undra vad det betyder

På väg hem ifrån stormarknaden idag såg jag en scarf, som hade fastnat i en taggig buske vid sidan av motorvägen.

Surrealistiskt!

Ännu en gång den här känslan av att texten och verkligheten möts.

Min text. Och min verklighet.

Hisnande.

Jag kan inte sluta le.

Och att mamma har tålamod

Vi åker ner till civilisationen, bäbisen och jag. Där finns så mycket spännande. Där finns böcker, mössor och kyckling- och baconbagels.

Allt vad en människa kan begära.

Om människan är jag, vill säga.

Eftersom jag fryser köper jag en mössa till min lille vän som jag snart inte kan kalla för bäbisen mer för han håller på att bli så gammal.

När jag tar på honom mössan försvinner hans öron och han fipplar förbryllat med fingrarna där öronen nyss befann sig och tittar förundrat på mig. Mamma kan trolla, tycks han tänka. Sedan ser han lite bekymrad ut, som att han inte riktigt kan föreställa sig livet utan öron, vad det kommer att innebära för en nästan 1-åring.

Sedan drar han av sig mössan och problemet är löst.

Sedan drar han av sig mössan tio gånger på raken.

Tur att jackan har kapuschong.

Men tro inte att det blir någon vila för det

Så många dagar som bara flyter ihop till ett enda myller, till en enda röra.

Röran som är, som ska föreställa, mitt liv.

Jag kommer inte kunna skilja dem åt om hundra år, inte ens om en vecka.

Jag vet för det mesta inte ens vad det är för dag medan den pågår.

Rörigt, sa Bull, är det i mitt huvud.

Men maken är ledig och ska inte spela fotboll, alltså är det söndag.

Som sagt

Lite drygt en vecka till någon här firar sin allra första födelsedag och det gås minsann, flera steg.

Det gås alldeles för fort.

Hisnande är väl ett ord som passar bra in på min tidsuppfattning det här året. Så fort har det gått att de ringer från Guinness rekordbok när som helst.

Fritt fall är också ett bra uttryck.

Jag har inget grepp om något, inget fotfäste alls.

Inte bra alls mår jag.

Och ingen vila, ingen ro, finns det att få nu heller när det stundar kalas och besök från storstaden och allt möjligt.

Och alla dessa jävla läxor som alltid bara måste vara gjorda igår och så vidare, och så vidare.

Jag mår inte bra nu.

Inte alls.

För mig går det inte så bra.

Alls.

Men bäbisen, han går jättebra.

Och hur källsorterar man egentligen ett hästhuvud man hittat i sängen?

Inte kan man slappna av heller, när man lämnat sin första halvrumpiga uppgift. Nej, för då ska man läsa allt som de andra har skrivit och lämna konstruktiv och trevlig kritik på det.

Svårt i verkliga livet och dubbelsvårt i datorlivet när man inte kan se hur folk reagerar och anpassa sina uttalanden om de inte ser ut att tas emot väl.

Nu kanske någon blir ledsen, fast jag inte alls menar något illa.

(Nu kanske någon blir glad fast jag menade något elakt.)

Det är en konst, det här.

En jag som vanligt inte behärskar.

Hoppas ingen i gruppen bor här i stan. Då får jag kolla under bilen så det inte rinner bromsvätska nästa gång jag ska någonstans...

Tack för supporten på hemmaplan

Jag ska lämna min första skrivuppgift på Skriva-för-barn-kursen. Typ nu ska jag lämna den. Den är inte skriven ännu.

Det är ett problem.

Ett annat problem är att jag inte har skrivit något för barn, någonsin. Och att jag skulle visa mig vara fruktansvärt duktig på det inom de närmsta 24 timmarna håller jag för osannolikt.

Så vad gör man?

Man gör ett half-assed job, Simpson style.

Och inte är det ett dugg lättare att skriva något mysigt, roligt, utvecklande och underhållande för barn när ens eget allra minsta står vid grinden i vardagsrumsdörren och gråter övergivet.

Inte ett dugg, faktiskt.

Och strax efter måndag lunch är det onsdag, hur fasiken ska man hinna med???

Det är så mycket att göra nu att jag tappar andan. Eller inte tappar kanske, men glömmer den. Glömmer att andas.

Jag andas in på morgonen. Och sedan rusar dagen förbi. Och så undrar maken varför jag är så ansträngd när kvällen kommer, varför jag inte bara kan sätta mig ner och ta det lugnt en stund.

Ja, varför?

Så mycket att göra att det inte är möjligt, det är faktiskt både i teorin och i praktiken alldeles omöjligt att göra det jag gör nu.

Undra på att man känner sig lite sliten.

Och terminen har bara precis börjat.

Suck direkt från lagerhyllan

Bäbisen kastar sin faders pekdon i golvet en sista gång och vi får gå och handla ett nytt. Vi går till pekdonsaffären och säger "ett styck pekdon, tack".

Nej, det gör vi inte.

Vi lämnar staden i gryningen, överger bilen vid vägens slut och fortsätter till fots i regnet hela natten tills vi hittar lagershopen.

Nej det gör vi inte heller. Den ligger ju precis här om knuten.

Jag önskar att den låg så avsides som i reklamen. Och att vi bodde precis runt knuten.

Det vore najs.

Och så önskar jag att jag hade råd att shoppa lite mer än bara ett styck pekdon när jag vandrar omkring bland alla dessa rikedomar till fyndpris.

Om han åtminstone kunde sluta snarka ikapp med far sin

Stackars bäbisen har varit snorig i två veckor nu och jag tycker det får vara nog. Det tycker sköterskan på sjukvårdsrådgivningen också så vi går till doktorn.

Doktorn konstaterar att han är/har varit förkyld.

Det är ok. Det hade jag nästan kunnat räkna ut.

Men dessutom har hon en makalös manick som påstår att han har vätska bakom trumhinnorna.

De hittar då på en massa dumheter. Vad ska nu det vara bra för? Sådant hade man inte på min tid, och det blev väl folk av oss ändå.

Eller också inte.

Han blir ordinerad näsdroppar, minsann, pojken. Så får vi väl se om han blir bättre.

Annars ger det sig väl med åren, tänker jag.

Men fint blir det, om man kisar

Denna röra vi lever i. Denna outhärdliga.

Den fyller så hemskt, att vi knappt får plats. Trots att vi nästan ingenting har, förutom varandra.

Lite gör vi åt den. Mest bara lever vi i den.

Men nu måste här röjas, om vi ska få plats med det nya vi köpt.

Lite gör jag. Bra blir det knappt.

Men ändå.

Slarviga människor är också människor.

Men kanske inte lika länge.

Äntligen lördag

Vi är effektiva och åker direkt från babysimmet till det stora möbelvaruhuset för att kunna shoppa samtidigt som bäbisen sover förmiddagslur.

Inte alls likt oss. Men skönt på något sätt. Vi kommer dit tidigt så det är inte så mycket folk. Bäbisen sover och vi vet vad vi ska ha och det vi ska ha är helt orimligt tungt så vi beställer hemkörning och åker därifrån utan att ha kånkat på en endaste tung pryl.

Hemma råder det vanliga kaoset men det finns ingen tid till städning för jag har tre deadlines och glöm mina goda föresatser från i går, här has det ångest så det räcker och blir över.

Om det has.

Mitt upp i alltihop sticker maken iväg på lite qualitytime med sina pojkvänner och deras boll. Tack för det.

När han kommer hem ska det fixas käk och när jag sedan laddar för att sätta igång att jobba så visar det sig vara viktiga pojkar med boll på tv också och jag blir lämnad med bäbisen igen.

Ibland är det lite mycket tandagnisslan att vara gift.

Och inte blev det städat heller.

Terminens första deadline

Jag har min första deadline och jag har sådan ångest över vad jag ska skriva och hur och ingen tid alls att faktiskt skriva på, men jag gör det ändå. Inte blir det bra men det blir gjort och den här terminen kan man inte förvänta sig mer än så.

Inte hoppas på mer än bara precis tillräckligt.

Jag har en känsla av att det kommer att bli mycket av det där nu, deadline-ångest. Bara att bita ihop och vänja sig.

Eller också, tänker jag, så låter jag bli.

Tänk om jag kunde fimpa ångest-biten i höst. Bara göra jobbet lite half-assed, precis i sista minuten. Men utan att ägna all annan tid åt att stressa ihjäl mig över det.

Det skulle kanske kännas lite bättre då.

Om jag kunde.

Vara någon annan.

Ett tag.

Minst dubbelt så långt åt andra hållet

Vi promenerar åt andra hållet, till Burlöv. Det är långt. Väl där somnar bäbisen, så då fortsätter jag att gå. Ännu längre.

Ända till Åkarp går jag och bäbisen sover fortfarande så jag sätter mig på en bänk och försöker skriva en läxa till en av mina kurser. Det går så där kan man väl säga.

Men jag gör det i alla fall.

Jag måste i nuläget få poäng för att jag försöker. Annars skulle det ju inte bli några poäng alls.

Det höstas i och för sig så smått men jag fyndar minsann solskyddskläder till bäbisen som borde bli lagom till nästa sommar.

Då ska han slippa sitta inne, stackarn.

Sedan tar vi bussen hem. Om jag tyckte att det var långt dit, är det inget mot hur långt det hade varit att gå hem.

Ute i parken, i gruset på marken

Vi promenerar, som vanligt, bäbisen och jag och som vanligt hamnar vi på Emmaus där jag hittar en fin bok till honom. Tjejen i kassan tycker också att den är fin, men inte på samma sätt som jag.

Jag tycker den har fina teckningar med massor av färger, och roliga små verser på rim.

Hon tycker den är så könsneutral.

Jag är en främling i detta land.

Som vanligt.

Efter det att mamma har fått sin fynd-dos får bäbisen sin gung-dos i Rostorpsparken och efteråt ska han få mellanmål men det faller på att det kommer en hund som är mycket mer intressant än något jag har att erbjuda.

Så intressant är hunden att bäbisen alldeles glömmer att stå upp och ramlar pang på näsan i gruset. Eller, inte så mycket på näsan som på pannan där han får sitt livs första skrubbsår, men eftersom han är lite snorig så hamnar det mesta av gruset kring näsan.

Dumma hundar! Tycker jag.

Bäbisen tycker förmodligen: Dumma mamma! För att jag inte fångade honom när han stöp. Och för att jag pillar bort allt gruset.

Det hade han ju velat behålla. Det eller hunden.

Det var det där med pengar, ja

Jag har introduktion. Obligatorisk.

Att det ska vara så svårt att förstå ett ord som distans. Vad det betyder, speciellt satt i samband med ordet undervisning. Jag ska läsa tre kurser den här terminen, för Bobs skull! Jag har inte tid att gå till skolan!

Alla där är typ fjorton. Och nobelpristagare i litteratur. Läraren är på engelska. På riktigt. Aniskånsk, som jag sa när jag var liten. Jag kan inte tala aniskånska. Ju mer jag försöker, desto mer låter jag som en statist från ett avsnitt av kommisarie Morse.

Stuck up, sa Bull.

Det tar för ever att säga allt det som står i materialet han delat ut, samma material som ligger på hemsidan och som jag skrev ut innan jag åkte hit.

Vad bra då.

Det spränger i brösten efter tre timmar och när det är över springer jag därifrån. Jag har flyktplanen redo, men den faller då det visar sig inte finnas någon busshållplats där jag var alldeles säker på att den skulle finnas.

Det kommer folk bakom mig när jag kommer ut genom porten och jag vet att det är kursare, klass-"kamrater", och det finns bara ett sätt att hantera sådana situationer.

Titta på klockan och springa för livet.

Jag hamnar vilse, i min egen hemstad, i ren panik, och det blir bara längre och längre till stationen, där bussen finns som tar mig hem.

På bussen känns det som jag glömt något, något fattas mig och det är förstås bäbisen, vad gör jag ute utan honom?

Inte har han saknat mig heller.

Vad har jag gett mig in på? Och varför?

Och så börjar mina kurser också. Jippi.

Vi drar på turné, bäbisen och jag. Till bibblan efter tio kilo kurslitteratur. Och sedan vidare till de stora second hand butikerna.

Inte hittar vi väl något där. Men som tur väl är har ÖB fyra fyllda sköldpaddor för en tia, och det är min nya drog, så jag klagar inte.

Jo, det gör jag ju, men det lät rätt bra, så det får stå kvar.

Det är långt att gå för lossnade fogar.

Jag har ont.

Jag är trött.

Och inte hittar jag något fynd.

De där sköldpaddorna är goda som attan. Men det var tur att jag köpte 4 stycken 4-pack.

För idag mår jag inte bra.