Jag går inte bara bakåt. Jag går på knäna också.
Bara för att göra det så svårt som möjligt, liksom.
Ingen tid att samla mig och resa mig heller. Måste skynda vidare, in i ovissheten.
In i alla måsten som travar upp sig framför mig.
De är många nu. Så många att jag inte kan se dem, ett och ett.
Jag ser bara den samlade massan, den grå, och skuggan den fäller över mig, över min väg.
Om jag springer så fort jag kan, kan jag ändå inte ta mig igenom denna massa.
Och jag kan verkligen inte springa särskilt fort på knäna.
Det här kommer att göra ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar