Denna röra vi lever i. Denna outhärdliga.
Den fyller så hemskt, att vi knappt får plats. Trots att vi nästan ingenting har, förutom varandra.
Lite gör vi åt den. Mest bara lever vi i den.
Men nu måste här röjas, om vi ska få plats med det nya vi köpt.
Lite gör jag. Bra blir det knappt.
Men ändå.
Slarviga människor är också människor.
Men kanske inte lika länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar