Än en gång långa vakna perioder mitt i natten och det borde inte göra så mycket, eftersom jag inte ska jobba kan jag ju vila under dagen, men nej då, monsteravfuktaren från helvetet står ju kvar i hall och sovrum och gör det omöjligt att vila under dagtid, omöjligt att ens slappna av från soluppgång till solnedgång.
Att inte kroppen begriper det efter flera veckors tortyr. Dumma kroppen.
Inget jobb, inga pengar den här månaden heller och om jag någon gång skulle få till en Lotto-rad hade det ju varit kul om det vore nu. Blöjor får man ju inte gratis.
Eller om jag skulle få ihop bokeländet och skicka in det och få det utgivet och få lite pengar för det.
Det vore ju också roligt.
Men inte särskilt troligt.
I morgon är det maj och jag vet inte var tiden tar vägen, om det är så att den går väldigt fort eller om det bara är jag som åldras i förtid.
Maj, juni, juli, augusti ska jag vänta. Och en bit in i september.
Sedan blir allt annorlunda.
Det är mycket där, i september, tankarna befinner sig. Det är väl oundvikligt. Det är ju då jag får veta vad det är för en Skrutt som bor i min mage.
Jag undrar om jag vet vad jag gett mig in på.
Förmodligen inte.
Förmodligen inte alls.
Men det här med sömnlösa nätter har jag koll på.
Total koll.
måndag, april 30, 2007
söndag, april 29, 2007
Livet, kanske?
Under den tiden på året när jag sover för öppet fönster pågår en ständig surrealistisk ljudföreställning utanför mitt sovrumsfönster. Radioteatern ger: Malmönatt, ett improviserat drama i oändligt många delar.
Det låter så mycket om så lite klockan 04.35. Människorna som kommer hem vid den tiden tänker kanske inte på att deras låga röster hörs som om de satt på min sängkant och pratade när de passerar nedanför mitt fönster. Och ljudet av skrikande, bromsande hjul mot asfalt, en smäll, skrynklig metall, krossat glas och rasande ilskna röster accompanjerat av polissirener i fjärran som närmar sig blir ett helt avsnitt av Cops.
Jag hade ju hellre sovit, men om man nu blir väckt på så okristna tider så är det ju bra att det finns underhållning lätt till hands.
Jag läste ut The Tenderness of Wolves i går och den var oviss ett tag men jag gillade verkligen det sista kapitlet. Ett par bilder som fastnade; att när snön hade smält bort skulle det inte längre finnas några spår av allt som hade hänt, dvs att människorna inte riktigt satte några spår på landet de levde i (på den tiden) och att en del av fotspåren i snön, hur tillfälliga de än var, fanns kvar även efter det att människorna som gjorde dem var döda. Vackert.
Och kanske himla smart.
Varför bemöda sig om att skriva en skitbra bok när det räcker med att skriva ett skitbra sista kapitel? Jag vet inte, men om jag lägger ifrån mig en bok med ett leende på läpparna så minns jag den som en bra bok, oavsett om jag har svurit över de första 350 sidorna.
Jag ska i alla fall bemöda mig om att skriva en bok. Skitbra blir den aldrig. Men det ska bli en bok.
Jag är nästan där. Närmare där än nu har jag aldrig varit.
Kanske, om det blir ett par arbetslösa dagar i nästa vecka, kan jag jobba mer med mitt manus.
Kanske, om jag gör ett bra jobb, kan jag skicka in det snart.
Få svar innan folk går på semester.
Och när svaren, allihop, har kommit, kanske jag kan gå vidare med mitt liv.
Lägga Nina åt handlingarna och börja på något nytt.
Jag tror nog att det här kan bli en bok, det är nu så nästan-en-bok att man kan se målinjen där borta.
Frågan är om jag kan skriva en till.
Och vad den i så fall skulle kunna handla om.
Jag är ledsen, Birger/Börje. Men jag känner inte riktigt för att skriva om döden just nu.
Finns det något annat ämne? Egentligen?
Det låter så mycket om så lite klockan 04.35. Människorna som kommer hem vid den tiden tänker kanske inte på att deras låga röster hörs som om de satt på min sängkant och pratade när de passerar nedanför mitt fönster. Och ljudet av skrikande, bromsande hjul mot asfalt, en smäll, skrynklig metall, krossat glas och rasande ilskna röster accompanjerat av polissirener i fjärran som närmar sig blir ett helt avsnitt av Cops.
Jag hade ju hellre sovit, men om man nu blir väckt på så okristna tider så är det ju bra att det finns underhållning lätt till hands.
Jag läste ut The Tenderness of Wolves i går och den var oviss ett tag men jag gillade verkligen det sista kapitlet. Ett par bilder som fastnade; att när snön hade smält bort skulle det inte längre finnas några spår av allt som hade hänt, dvs att människorna inte riktigt satte några spår på landet de levde i (på den tiden) och att en del av fotspåren i snön, hur tillfälliga de än var, fanns kvar även efter det att människorna som gjorde dem var döda. Vackert.
Och kanske himla smart.
Varför bemöda sig om att skriva en skitbra bok när det räcker med att skriva ett skitbra sista kapitel? Jag vet inte, men om jag lägger ifrån mig en bok med ett leende på läpparna så minns jag den som en bra bok, oavsett om jag har svurit över de första 350 sidorna.
Jag ska i alla fall bemöda mig om att skriva en bok. Skitbra blir den aldrig. Men det ska bli en bok.
Jag är nästan där. Närmare där än nu har jag aldrig varit.
Kanske, om det blir ett par arbetslösa dagar i nästa vecka, kan jag jobba mer med mitt manus.
Kanske, om jag gör ett bra jobb, kan jag skicka in det snart.
Få svar innan folk går på semester.
Och när svaren, allihop, har kommit, kanske jag kan gå vidare med mitt liv.
Lägga Nina åt handlingarna och börja på något nytt.
Jag tror nog att det här kan bli en bok, det är nu så nästan-en-bok att man kan se målinjen där borta.
Frågan är om jag kan skriva en till.
Och vad den i så fall skulle kunna handla om.
Jag är ledsen, Birger/Börje. Men jag känner inte riktigt för att skriva om döden just nu.
Finns det något annat ämne? Egentligen?
lördag, april 28, 2007
Till sist
Till sist gjorde jag det. Till sist letade jag fram den förbannade pappersbunten från berget med tillhörigheter i vardagsrummet, tog en rödpenna och fortsatte med genomgången. Hela vägen till slutet kom jag. Det tog ett par timmar men gud vilken grej.
Nu ska jag bara gå igenom alltihop en gång till, sedan ändra allt som behöver ändras på datorn, skriva ut allt och sedan börja läsa igen med rödpennan i högsta hugg.
Jag kan nog göra det här om och om igen för all tid. Man hittar alltid något som behöver ändras, någon konstig mening, någon felstavning, någon stel dialog, någon non sequitur.
Men jag hoppas att det bara blir ett par gånger till. Sedan ska jag skicka in det.
Jag vet att det är skräp. Att det är klyschigt, för långt, för stelt, för fruktansvärt dåligt slut.
Men - och jag håller envist fast vid det här - det finns bitar som inte är alldeles oävna, där till och med jag, som hatar den här sortens böcker, låter rödpennan sjunka och bara läser. Jag bryr mig så ofattbart mycket om min protagonist, och hennes ungar. Jag kan inte bara låta henne falla i glömska utan att någon någonsin fick läsa hennes historia.
Hon förtjänar bättre.
Så jag googlar förlag i parti och minut. Inget mer fegande, inget det-verkar-nog-seriöst-att-bara-skicka-till-ett-i-taget-tjafs. Nu blir det ett massivt utskick. Alla på en gång. Albert Bonniers, Norstedts, Alfabeta, Natur och Kultur, Ordfront, Wahlström & Widstrand har jag än så länge letat upp.
Jävla Forum får inget.
Min stackars, stackars skrivare, säger jag bara. Enkelsidigt, 12pkt TimesNR, 1,5 radavstånd, med rejäla marginaler vill de ha. Många sidor blir det. Gånger 6, om jag inte hittar fler förlag.
Den ska få en ny toner-kassett för besväret, och en hel låda med fint vitt papper också. Men jag är orolig att den säger upp bekantskapen efter det här.
Efter det här kommer den bara att vilja skriva ut haikus.
Nu ska jag bara gå igenom alltihop en gång till, sedan ändra allt som behöver ändras på datorn, skriva ut allt och sedan börja läsa igen med rödpennan i högsta hugg.
Jag kan nog göra det här om och om igen för all tid. Man hittar alltid något som behöver ändras, någon konstig mening, någon felstavning, någon stel dialog, någon non sequitur.
Men jag hoppas att det bara blir ett par gånger till. Sedan ska jag skicka in det.
Jag vet att det är skräp. Att det är klyschigt, för långt, för stelt, för fruktansvärt dåligt slut.
Men - och jag håller envist fast vid det här - det finns bitar som inte är alldeles oävna, där till och med jag, som hatar den här sortens böcker, låter rödpennan sjunka och bara läser. Jag bryr mig så ofattbart mycket om min protagonist, och hennes ungar. Jag kan inte bara låta henne falla i glömska utan att någon någonsin fick läsa hennes historia.
Hon förtjänar bättre.
Så jag googlar förlag i parti och minut. Inget mer fegande, inget det-verkar-nog-seriöst-att-bara-skicka-till-ett-i-taget-tjafs. Nu blir det ett massivt utskick. Alla på en gång. Albert Bonniers, Norstedts, Alfabeta, Natur och Kultur, Ordfront, Wahlström & Widstrand har jag än så länge letat upp.
Jävla Forum får inget.
Min stackars, stackars skrivare, säger jag bara. Enkelsidigt, 12pkt TimesNR, 1,5 radavstånd, med rejäla marginaler vill de ha. Många sidor blir det. Gånger 6, om jag inte hittar fler förlag.
Den ska få en ny toner-kassett för besväret, och en hel låda med fint vitt papper också. Men jag är orolig att den säger upp bekantskapen efter det här.
Efter det här kommer den bara att vilja skriva ut haikus.
fredag, april 27, 2007
Dags att plumsa i igen
Det är plötsligt inte mycket man orkar med. Gå på stan en timme och sedan betalar man för det hela dagen. Vad roligt då.
Och mentorssamtal är aldrig roligt när man inte känner att det är något man kan göra för att hjälpa sitt barn.
Och inte fick man höra några hjärtljud hos barnmorskan heller, men det berodde väl i och för sig på att den busiga lill-Skrutten bara sparkade på mikrofonen hela tiden så det dånade i högtalarna. Att det var liv därinne råder det ingen tvivel om. Och även små Skrutt har väl rätt till lite privatliv så det får man väl respektera.
Jag vill också ha ett eget rum.
Inget mer jobb den här veckan. 4 timmar blir man inte fet på, men tjock blir jag ju alldeles av mig själv nu för tiden. Jag undrar vad som pågår därborta, om de håller på att plocka ner skylten eller om de jobbar som attan och bara inte vill ha mig där att vagga runt maskinen i slow motion. Vi får väl se om de ringer någonsin igen.
Undrar hur lång tid det tar innan maken förstår att jag har blivit arbetslös igen. Hur lång kan en svacka i produktionen egentligen pågå?
Min personliga svacka har ju pågått hela mitt liv så jag blir ju inte impad av några veckor hit eller dit.
Idag ska jag i alla fall ta itu med mig själv och jobba med min bok i ett par timmar. Inget bättre för mig, inget som pockar på uppmärksamheten, inget som stör.
Bara jag och boken.
(Musiken från hajen hörs i bakgrunden...)
Och mentorssamtal är aldrig roligt när man inte känner att det är något man kan göra för att hjälpa sitt barn.
Och inte fick man höra några hjärtljud hos barnmorskan heller, men det berodde väl i och för sig på att den busiga lill-Skrutten bara sparkade på mikrofonen hela tiden så det dånade i högtalarna. Att det var liv därinne råder det ingen tvivel om. Och även små Skrutt har väl rätt till lite privatliv så det får man väl respektera.
Jag vill också ha ett eget rum.
Inget mer jobb den här veckan. 4 timmar blir man inte fet på, men tjock blir jag ju alldeles av mig själv nu för tiden. Jag undrar vad som pågår därborta, om de håller på att plocka ner skylten eller om de jobbar som attan och bara inte vill ha mig där att vagga runt maskinen i slow motion. Vi får väl se om de ringer någonsin igen.
Undrar hur lång tid det tar innan maken förstår att jag har blivit arbetslös igen. Hur lång kan en svacka i produktionen egentligen pågå?
Min personliga svacka har ju pågått hela mitt liv så jag blir ju inte impad av några veckor hit eller dit.
Idag ska jag i alla fall ta itu med mig själv och jobba med min bok i ett par timmar. Inget bättre för mig, inget som pockar på uppmärksamheten, inget som stör.
Bara jag och boken.
(Musiken från hajen hörs i bakgrunden...)
torsdag, april 26, 2007
Mañana, mañana
Ljuvligt väder är det men man får inte vara ute säger de som vet, det är farligt, farligt. Inget ozon = instant cancer, gå och lägga sig i ett mörkt rum med en god bok är enda sättet att få se framtiden så ok då.
Efter Millenium-böckerna och Harlan Cobens The Woods befinner jag mig nu i Canada på 1800-talet i The Tenderness of Wolves av Stef Penney och jag vet inte riktigt ännu men det verkar bra. Jag behöver något som är lite seriöst innan jag ger mig på böckerna om Harry Dresden som jag hämtade på biblioteket i går.
Många böcker blir det, många böcker finns det och jag tänker mycket på min egen, om jag skulle, kanske, om jag vågar, om jag kan, om jag fixade till den och skickade in den til någon, kanske bara för skojs skull, bara för att få ett endaste utlåtande, eller kanske skicka till ett par, tre, men jag måste jobba igenom den ordentligt först och jag vet inte om jag kan, jag vet inte om jag törs men det har bara blivit 4 timmars arbete den här veckan och det kanske vore bra att använda lite av all denna arbetslösa tid till att GÖRA någonting och jag vet att det är skräp, jag vet det, men allt är inte det, det finns vissa bitar som är riktigt bra och jag vill att någon ska läsa dem, jag vill att de ska bli lästa och jag vill kunna säga att jag har skrivit en bok, att den är helt färdig och inte bara nästan.
Som vanligt när jag får ett sådant ryck har jag grejer inbokade en stor del av dagen så just idag blir det ju inget gjort, men kanske lite och kanske i morgon om jag inte ska jobba då heller.
Efter Millenium-böckerna och Harlan Cobens The Woods befinner jag mig nu i Canada på 1800-talet i The Tenderness of Wolves av Stef Penney och jag vet inte riktigt ännu men det verkar bra. Jag behöver något som är lite seriöst innan jag ger mig på böckerna om Harry Dresden som jag hämtade på biblioteket i går.
Många böcker blir det, många böcker finns det och jag tänker mycket på min egen, om jag skulle, kanske, om jag vågar, om jag kan, om jag fixade till den och skickade in den til någon, kanske bara för skojs skull, bara för att få ett endaste utlåtande, eller kanske skicka till ett par, tre, men jag måste jobba igenom den ordentligt först och jag vet inte om jag kan, jag vet inte om jag törs men det har bara blivit 4 timmars arbete den här veckan och det kanske vore bra att använda lite av all denna arbetslösa tid till att GÖRA någonting och jag vet att det är skräp, jag vet det, men allt är inte det, det finns vissa bitar som är riktigt bra och jag vill att någon ska läsa dem, jag vill att de ska bli lästa och jag vill kunna säga att jag har skrivit en bok, att den är helt färdig och inte bara nästan.
Som vanligt när jag får ett sådant ryck har jag grejer inbokade en stor del av dagen så just idag blir det ju inget gjort, men kanske lite och kanske i morgon om jag inte ska jobba då heller.
onsdag, april 25, 2007
Hit med en skrivmaskins-jävel
Det är svårt att inte ta det som ett tecken. När man efter veckor och månader av skrivtorka med största möjliga interna motstånd närmar sid ett blankt Word-dokument, stänger ner allt annat och sätter sig bekvämt tillrätta, lägger fingrarna mot tangentbordet och börjar skriva.
Det går så trögt i början. Man har ingen aning om vad man ska skriva om, ingen idé, ingen tanke man vill utveckla, ingenting, man bara skriver ändå, svammel och trams och sedan hittar man något, en bild dyker upp och den är vag och otydlig men man klamrar sig ändå fast och så provar man, man tar ett försiktigt steg ut på den väldigt slaka linan och oj vad det vinglar för det var så länge sedan man gjorde det här och man tror inte längre att man kan.
De första meningarna vinglar som Bambi på hal is, vart är vi på väg egentligen, vilket håll är uppåt, var befinner vi oss, varför är vi här osv. Men sedan händer något, det där magiska, underbara som man längtat så efter.
Det håller.
Bilden går plötsligt från väldigt otydlig till närmast kristallklar fokus och jag kan se honom, jag vet vem han är, var han är och jag vet vad han tänker och jag skriver ner alltihop och det flyter och jag ser framför mig en del av vägen han gått för att komma hit och anar vad som kan komma att ligga framför honom och jag vill berätta om honom, för mig själv och för andra och orden, meningarna, tankarna bara flyter och jag vet snart inte längre vad jag skriver för texten bara flyter och jag bara blundar och låter den komma.
Och efter en lång stund tittar jag upp och ser på skärmen och jag ser att det inte längre händer något när jag trycker på tangenterna. Jag tar musen, försöker klicka på ett stavfel för att rätta det, men inget händer. Musmarkören rör sig men jag får ingen markör i Word-dokumentet.
Och sedan kommer den förbannade rutan.
Programmet har utfört en förbjuden åtgärd och kommer att avslutas.
Information som inte har sparats kommer att gå förlorad.
I det läget finns det ju inte så mycket att göra.
Snälla Word återskapade dokumentet så gott det kunde men hela sista sidan var borta. Och eftersom det var skrivet i flow har jag knappt något minne av vad det handlade om.
Jag tror att det var bra. Det brukar bli det när man hamnar i flow.
Men nu är det borta.
För alltid.
Jag hoppas att text-gudarna tar emot detta offer på skrivkonstens altare och ser med blidare ögon på mig i framtiden på grund av det.
Men fy fan för dator-jävlar!
Hädanefter ska jag skriva allt för hand. I permanent marker på något kevlarliknande oförstörbart material.
(Jag missar alldeles poängen förstås. Det viktigaste av allt.
Jag skrev i går.)
Det går så trögt i början. Man har ingen aning om vad man ska skriva om, ingen idé, ingen tanke man vill utveckla, ingenting, man bara skriver ändå, svammel och trams och sedan hittar man något, en bild dyker upp och den är vag och otydlig men man klamrar sig ändå fast och så provar man, man tar ett försiktigt steg ut på den väldigt slaka linan och oj vad det vinglar för det var så länge sedan man gjorde det här och man tror inte längre att man kan.
De första meningarna vinglar som Bambi på hal is, vart är vi på väg egentligen, vilket håll är uppåt, var befinner vi oss, varför är vi här osv. Men sedan händer något, det där magiska, underbara som man längtat så efter.
Det håller.
Bilden går plötsligt från väldigt otydlig till närmast kristallklar fokus och jag kan se honom, jag vet vem han är, var han är och jag vet vad han tänker och jag skriver ner alltihop och det flyter och jag ser framför mig en del av vägen han gått för att komma hit och anar vad som kan komma att ligga framför honom och jag vill berätta om honom, för mig själv och för andra och orden, meningarna, tankarna bara flyter och jag vet snart inte längre vad jag skriver för texten bara flyter och jag bara blundar och låter den komma.
Och efter en lång stund tittar jag upp och ser på skärmen och jag ser att det inte längre händer något när jag trycker på tangenterna. Jag tar musen, försöker klicka på ett stavfel för att rätta det, men inget händer. Musmarkören rör sig men jag får ingen markör i Word-dokumentet.
Och sedan kommer den förbannade rutan.
Programmet har utfört en förbjuden åtgärd och kommer att avslutas.
Information som inte har sparats kommer att gå förlorad.
I det läget finns det ju inte så mycket att göra.
Snälla Word återskapade dokumentet så gott det kunde men hela sista sidan var borta. Och eftersom det var skrivet i flow har jag knappt något minne av vad det handlade om.
Jag tror att det var bra. Det brukar bli det när man hamnar i flow.
Men nu är det borta.
För alltid.
Jag hoppas att text-gudarna tar emot detta offer på skrivkonstens altare och ser med blidare ögon på mig i framtiden på grund av det.
Men fy fan för dator-jävlar!
Hädanefter ska jag skriva allt för hand. I permanent marker på något kevlarliknande oförstörbart material.
(Jag missar alldeles poängen förstås. Det viktigaste av allt.
Jag skrev i går.)
tisdag, april 24, 2007
Rostbrunt till våren
Ledig dag i dag och jag önskar så att jag kunde ägna den åt att skriva men självförtroendet är borta och orken och inspirationen i evighet, amen.
Det var så väldigt länge sedan och jag tror inte att det är som att cykla, det tror jag inte, och även om det vore så är jag inte så bra på att cykla heller. Speciellt när cykeln har stått i källaren i flera månader.
Rostig är vad jag är.
Men vad skönt det vore, att sätta penna mot papper eller fingrar mot tangentbord och skapa något.
Jag fick Harlan Cobens nya bok igår och har redan läst 200+ sidor. Här har han slitit i månader och putsat på formuleringar, byggt upp sammanhang och en spännande historia, skapat karaktärer och miljöer, problemställningar och förhoppningsvis ett tillfredsställande slut. Och jag bara glufsar i mig det på några få timmar.
Lite sorgligt, faktiskt.
Men jag kommer att läsa den igen. Och när jag läser för andra gången är det inte lika glupskt för då vet jag ju hur det slutar. Och då kommer alla små detaljer fram i ljuset, och jag kan uppskatta allt jobb han har lagt ner.
För min skull. För att jag är hans läsare.
Jag vill också göra så. Skapa något som människor ser fram emot, kastar sig över, blir uppslukade av.
Hur häftigt vore inte det?
Men så länge jag jobbar finns inte det. Orken, lusten, inspirationen har övergivit mig, sprungit och gömt sig och jag vet inte om den någonsin kommer tillbaka men jag hoppas.
Det snackas på jobbet om att firman kanske tappar en av två stora kunder, och att den andra nog följer efter inom kort och att det kanske är slutet för företaget, alldeles nära, kanske bara ett par, tre månader till. Och jag ser mig omkring i lokalen och det gör ont i mig när jag tänker på en del av dem som arbetar där, hur svårt de kommer ha det att få något annat jobb.
Nästan lika svårt som jag.
Men jag ska ju snart ta föräldraledigt i ett år och är inte så rädd för arbetslösheten. Jag tar i tu med den sedan, tidigast nästa höst, om det nu blir så. Och då hade jag ju ändå tänkt söka mig någon annanstans.
Men innerst inne hoppas jag att jag ska kunna skriva under året hemma med Skrutten. Och att det ska leda någonstans.
Nu har jag ju motivation så det brinner i baken. Inte så mycket morot kanske, men vilken piska.
Om jag inte skriver tillräckligt bra blir det kuverteringmaskinen igen.
Det borde sätta fart på skrivandet.
Det var så väldigt länge sedan och jag tror inte att det är som att cykla, det tror jag inte, och även om det vore så är jag inte så bra på att cykla heller. Speciellt när cykeln har stått i källaren i flera månader.
Rostig är vad jag är.
Men vad skönt det vore, att sätta penna mot papper eller fingrar mot tangentbord och skapa något.
Jag fick Harlan Cobens nya bok igår och har redan läst 200+ sidor. Här har han slitit i månader och putsat på formuleringar, byggt upp sammanhang och en spännande historia, skapat karaktärer och miljöer, problemställningar och förhoppningsvis ett tillfredsställande slut. Och jag bara glufsar i mig det på några få timmar.
Lite sorgligt, faktiskt.
Men jag kommer att läsa den igen. Och när jag läser för andra gången är det inte lika glupskt för då vet jag ju hur det slutar. Och då kommer alla små detaljer fram i ljuset, och jag kan uppskatta allt jobb han har lagt ner.
För min skull. För att jag är hans läsare.
Jag vill också göra så. Skapa något som människor ser fram emot, kastar sig över, blir uppslukade av.
Hur häftigt vore inte det?
Men så länge jag jobbar finns inte det. Orken, lusten, inspirationen har övergivit mig, sprungit och gömt sig och jag vet inte om den någonsin kommer tillbaka men jag hoppas.
Det snackas på jobbet om att firman kanske tappar en av två stora kunder, och att den andra nog följer efter inom kort och att det kanske är slutet för företaget, alldeles nära, kanske bara ett par, tre månader till. Och jag ser mig omkring i lokalen och det gör ont i mig när jag tänker på en del av dem som arbetar där, hur svårt de kommer ha det att få något annat jobb.
Nästan lika svårt som jag.
Men jag ska ju snart ta föräldraledigt i ett år och är inte så rädd för arbetslösheten. Jag tar i tu med den sedan, tidigast nästa höst, om det nu blir så. Och då hade jag ju ändå tänkt söka mig någon annanstans.
Men innerst inne hoppas jag att jag ska kunna skriva under året hemma med Skrutten. Och att det ska leda någonstans.
Nu har jag ju motivation så det brinner i baken. Inte så mycket morot kanske, men vilken piska.
Om jag inte skriver tillräckligt bra blir det kuverteringmaskinen igen.
Det borde sätta fart på skrivandet.
måndag, april 23, 2007
Post Traumatic Helg Disorder
Mitt liv är en total berg- och dalbana, känslomässigt sätt. Ena stunden är man så glad för att man är ledig och får stanna hemma hela dagen, sedan måste man sätta igång avfuktaren och drivs efter tre sekunder till vansinne av det hemska ljudet som man måste stanna hemma och lyssna på hela dagen. Sedan får man äta frukost i lugn och ro med sin älskade, klä på sig icke-oömma kläder och man känner sig lite mer som sig själv, lite gladare, lite lugnare och så frågar han om vi ska sticka nu och då känner man sig stressad och så blir man påmind om att det bara är få timmar tills jag ska gå och jobba igen och så blir man tvärsur och måste stänga in sig i sovrummet och lugna ner sig en stund. Vi kommer i alla fall iväg, letar efter ny blandare till köksbänken, det går bra, det finns mycket att välja mellan och till rimliga priser, inget problem, sedan säger jag något (gud vet vad) och maken blir tvärförbannad och jag börjar gråta, kan inte förklara vad det var jag menade för jag vet inte vad det var han reagerade på och det blir gräl hela vägen till IKEA och där är det proppat med folk och jag mår illa och vill inte ta av mig solglasögonen för ögonen är röda och jag är så ledsen för att han är så arg, han brukar aldrig bli arg och det bara rinner av honom på promenaden från bilen till ingången men jag är ledsen hela dagen.
Och den stackars lilla skrutten sparkade i går morse, jag kände det tydligt, det var en spark och inget annat, och det var det skönaste någonsin, och hela dagen går jag sedan med handen på magen och väntar på en till, så är det, mycket vill ha mer, jag har bett och bönat om en enda spark och så får jag det och ändå är jag inte nöjd utan vill ha en till, genast och den stackars lilla skrutten hörde oss väl på Babyland där vi tittade på barnvagnar och bilbarnstolar och vi vet ju uppenbarligen inte vad vi håller på med och h*n undrar väl vad det är för några föräldrar som väntar där utanför och jag kan nog glömma den 8:e september, skrutten kommer nog aldrig att vilja komma ut om inte jag bättrar mig avsevärt.
Men här finns ingen tid för bättring. Bättring kräver lugn och reflektioner, utveckling och uppbyggande.
I stället går jag till jobbet och krymper en bit till.
Och den stackars lilla skrutten sparkade i går morse, jag kände det tydligt, det var en spark och inget annat, och det var det skönaste någonsin, och hela dagen går jag sedan med handen på magen och väntar på en till, så är det, mycket vill ha mer, jag har bett och bönat om en enda spark och så får jag det och ändå är jag inte nöjd utan vill ha en till, genast och den stackars lilla skrutten hörde oss väl på Babyland där vi tittade på barnvagnar och bilbarnstolar och vi vet ju uppenbarligen inte vad vi håller på med och h*n undrar väl vad det är för några föräldrar som väntar där utanför och jag kan nog glömma den 8:e september, skrutten kommer nog aldrig att vilja komma ut om inte jag bättrar mig avsevärt.
Men här finns ingen tid för bättring. Bättring kräver lugn och reflektioner, utveckling och uppbyggande.
I stället går jag till jobbet och krymper en bit till.
söndag, april 22, 2007
Bit ihop och glöm att andas
What a difference a day makes. Vilken skillnad om man inte behöver gå till jobbet och känna sig värdelös precis hela dagen. Hur man slappnar av, får lite energi, orkar laga mat och baka bröd och fixa och dona trots det katastrofläge som råder här i vår golvlösa lägenhet. Tänk om det alltid kunde vara så här. Men Lotto-gudarna i Visby valde inte heller denna vecka att befria mig från detta ok som tynger mig djupt ner i mina stödstrumpor.
I morgon måste jag bita ihop och gå och jobba igen. Jag biter ihop så att spänningshuvudvärken hotar att spräcka skallen från tinning till tinning och räknar dagar och timmar tills jag kan få lov att gå hem. Jag menar, verkligen gå hem, för sista gången. Om jag överhuvudtaget kan få havandeskapspenning är det inte förrän en bit in i juli. Det är så väldigt länge till dess.
Hela maj, hela juni. Och lite till. Väldigt mycket tid. Ond tid.
Men jag tycker mig känna små uppmuntrande puffar inifrån, sent omsider. Och det värmer.
Jag vill bara krypa in i en graviditetsbubbla och stanna där till i september, utan golvläggare, Arbetsförmedlingen, arbetsplatskonflikter, pengabekymmer och kläder som inte passar längre.
Jag vill bara må bra nu.
För mycket begärt? Visst. Det begriper jag väl.
Bara hålla käften och kuvertera.
Lycklig får jag vara i september.
I morgon måste jag bita ihop och gå och jobba igen. Jag biter ihop så att spänningshuvudvärken hotar att spräcka skallen från tinning till tinning och räknar dagar och timmar tills jag kan få lov att gå hem. Jag menar, verkligen gå hem, för sista gången. Om jag överhuvudtaget kan få havandeskapspenning är det inte förrän en bit in i juli. Det är så väldigt länge till dess.
Hela maj, hela juni. Och lite till. Väldigt mycket tid. Ond tid.
Men jag tycker mig känna små uppmuntrande puffar inifrån, sent omsider. Och det värmer.
Jag vill bara krypa in i en graviditetsbubbla och stanna där till i september, utan golvläggare, Arbetsförmedlingen, arbetsplatskonflikter, pengabekymmer och kläder som inte passar längre.
Jag vill bara må bra nu.
För mycket begärt? Visst. Det begriper jag väl.
Bara hålla käften och kuvertera.
Lycklig får jag vara i september.
lördag, april 21, 2007
The amazing shrinking employee
Det finns arbetsplatser där de anställda behandlas som värdefulla medarbetare och uppskattas för det de kan tillföra i form av erfarenheter, idéer och tankar. Där medarbetarna får en chans att utvecklas och växa, where seldom is heard a discouraging word osv.
Där jobbar inte jag.
Jag kan svära på att det var lite svårare att nå upp till klockradion i går morse, så kanske en halv decimeter, kanske mer, tycks jag ha krympt av veckans "situation".
Rasterna går till stor del åt till att planera hemska, destruktiva planer, typ bränna ner stället, för att få utlopp för all bitterhet som rapas upp efter att ha svalt så mycket stolthet, mer stolthet än en stackars magsäck kan tåla.
Det är väldigt länge till september.
Stackars lill-skrutt har jobbat så hårt den här veckan och har inte riktigt förlåtit mig för det, inte ett ord, inte en spark, inte en enda liten knuff.
The silent treatment från ett 20-veckors foster.
Nu ser jag i alla fall fram emot 48 timmar av icke-arbete, som jag dessutom hoppas fylla med tröst, kramar och lite uppbyggande av det självförtroende som jag inte har så mycket av men jag kunde svära på att det fanns en skvätt som skvalpade omkring i höjd med fotknölarna förra helgen och det var ju inte så mycket, inte imponerande alls faktiskt, men jag vill gärna ha tillbaka det och det måste ske snart, annars kommer jag inte alls att nå upp till klockradion i nästa vecka, den står faktiskt på en hög hylla.
Och så måste jag försöka få lill-skrutten att förlåta mig. Synd att jag inte har några pengar att köpa en ponny för. Inte ens en så liten ponny som skulle passa lill-skrutten.
För att få ponny-pengar måste jag gå och jobba. Blä.
Hoppas jag kommer att nå upp till skötbordet i september bara.
Där jobbar inte jag.
Jag kan svära på att det var lite svårare att nå upp till klockradion i går morse, så kanske en halv decimeter, kanske mer, tycks jag ha krympt av veckans "situation".
Rasterna går till stor del åt till att planera hemska, destruktiva planer, typ bränna ner stället, för att få utlopp för all bitterhet som rapas upp efter att ha svalt så mycket stolthet, mer stolthet än en stackars magsäck kan tåla.
Det är väldigt länge till september.
Stackars lill-skrutt har jobbat så hårt den här veckan och har inte riktigt förlåtit mig för det, inte ett ord, inte en spark, inte en enda liten knuff.
The silent treatment från ett 20-veckors foster.
Nu ser jag i alla fall fram emot 48 timmar av icke-arbete, som jag dessutom hoppas fylla med tröst, kramar och lite uppbyggande av det självförtroende som jag inte har så mycket av men jag kunde svära på att det fanns en skvätt som skvalpade omkring i höjd med fotknölarna förra helgen och det var ju inte så mycket, inte imponerande alls faktiskt, men jag vill gärna ha tillbaka det och det måste ske snart, annars kommer jag inte alls att nå upp till klockradion i nästa vecka, den står faktiskt på en hög hylla.
Och så måste jag försöka få lill-skrutten att förlåta mig. Synd att jag inte har några pengar att köpa en ponny för. Inte ens en så liten ponny som skulle passa lill-skrutten.
För att få ponny-pengar måste jag gå och jobba. Blä.
Hoppas jag kommer att nå upp till skötbordet i september bara.
fredag, april 20, 2007
Tårar borde ge lönetillägg
Det här med timlön är ju kanske bra i teorin, men systemet tar ju ingen som helst hänsyn till det faktum att en timme inte alls nödvändigtvis motsvaras av en timme.
Till exempel får jag precis lika mycket betalt för gårdagens outhärdliga, tår- och ångestfyllda 8 timmar som för onsdagens trevliga, skrattfyllda (utom den sista kvarten) 8.
I teorin lika mycket tid, lika mycket arbete. I praktiken; heaven and hell.
Jag hatar konflikter, är inget bra på konflikter, klarar inte alls av när folk är besvikna, sura, irriterade på mig.
Jag klarar inte av att arbeta på den här arbetsplatsen längre. Jag gör inget bra jobb, de tycker inte att jag gör ett bra jobb, det är uppenbart för alla att jag inte har vad som krävs. Men jag har inte något alternativ. Det finns inget annat jobb för mig. Jag har sökt så många jobb, så länge. Inte ens en intervju.
Inte ens i närheten.
Det enda som håller mig vid liv att det inte är för evigt. Snart, snart, snart kommer en liten människa på besök och behöver min fulla uppmärksamhet.
Tänk att man får stanna hemma från jobbet för en sådan sak.
Jag borde skaffa ett dussin ungar, typ en vart annat år fram tills pensionsåldern. Sedan får jag ju visserligen ingen pension, men om man har ett dussin ungar borde väl åtminstone en av dem bli tennisproffs. (Tennis? Växjö-tänket hänger kvar, ser jag, trots alla år i exil.)
Skrutten ger fortfarande inga som helst livstecken ifrån sig och jag oroar mig så mycket, och jag vet att det nästan alltid är i onödan, men snälla lilla skrutt, kan du inte sparka mamma i magen lite så hon vet att du lever där inne!? (OBS! Erbjudandet gäller endast till och med september 2007.)
Till exempel får jag precis lika mycket betalt för gårdagens outhärdliga, tår- och ångestfyllda 8 timmar som för onsdagens trevliga, skrattfyllda (utom den sista kvarten) 8.
I teorin lika mycket tid, lika mycket arbete. I praktiken; heaven and hell.
Jag hatar konflikter, är inget bra på konflikter, klarar inte alls av när folk är besvikna, sura, irriterade på mig.
Jag klarar inte av att arbeta på den här arbetsplatsen längre. Jag gör inget bra jobb, de tycker inte att jag gör ett bra jobb, det är uppenbart för alla att jag inte har vad som krävs. Men jag har inte något alternativ. Det finns inget annat jobb för mig. Jag har sökt så många jobb, så länge. Inte ens en intervju.
Inte ens i närheten.
Det enda som håller mig vid liv att det inte är för evigt. Snart, snart, snart kommer en liten människa på besök och behöver min fulla uppmärksamhet.
Tänk att man får stanna hemma från jobbet för en sådan sak.
Jag borde skaffa ett dussin ungar, typ en vart annat år fram tills pensionsåldern. Sedan får jag ju visserligen ingen pension, men om man har ett dussin ungar borde väl åtminstone en av dem bli tennisproffs. (Tennis? Växjö-tänket hänger kvar, ser jag, trots alla år i exil.)
Skrutten ger fortfarande inga som helst livstecken ifrån sig och jag oroar mig så mycket, och jag vet att det nästan alltid är i onödan, men snälla lilla skrutt, kan du inte sparka mamma i magen lite så hon vet att du lever där inne!? (OBS! Erbjudandet gäller endast till och med september 2007.)
torsdag, april 19, 2007
Sårad
Glad får man som sagt inte vara. Nu gungar det lite betänkligt under fötterna i flera avseenden och jag känner att det är dags att krypa in i sköldpaddsskalet och ta det lite lugnt ett tag. De påfrestningar det innebär att gå hemifrån varje dag, vara omgiven av människor utanför familjen, arbeta, prata, interagera på olika sätt, allt det där som jag inte är så bra på, det är på väg att slå slint och jag är rädd för vad som kan komma att hända.
Sandra leker inte så bra med de andra barnen.
Det kommer att bli jobbigt de kommande månaderna, innan jag förhoppningsvis kan landa i en lugn och skön föräldraledighet. Det är inte så mycket tid kvar men jag måste hålla händer och fötter innanför mattkanten för det kommer bli en himla åktur fram till dess.
Och minnas att det snart är över.
Det här jobbet är bra för mig, det är bra att jag tjänar pengar, kvalar in i a-kassan, går på gatorna som en riktig man.
Men fy fan vad det gör illa. Som människa far jag illa av att vara där.
Vad synd att det inte spelar någon som helst roll för någon annan än mig.
Sandra leker inte så bra med de andra barnen.
Det kommer att bli jobbigt de kommande månaderna, innan jag förhoppningsvis kan landa i en lugn och skön föräldraledighet. Det är inte så mycket tid kvar men jag måste hålla händer och fötter innanför mattkanten för det kommer bli en himla åktur fram till dess.
Och minnas att det snart är över.
Det här jobbet är bra för mig, det är bra att jag tjänar pengar, kvalar in i a-kassan, går på gatorna som en riktig man.
Men fy fan vad det gör illa. Som människa far jag illa av att vara där.
Vad synd att det inte spelar någon som helst roll för någon annan än mig.
onsdag, april 18, 2007
Sur, sorgsen, sorglig
Så fort det kan vända, det där humöret. Från solskensglad till PMS-häxa på o.o1 sec. Från att bara ha skrattat till att bara gråta. Från lulligt lycklig till så sorgsen. Osv. Varför? Fråga inte mig. Jag jobbar inte här.
Just an innocent bystander.
Igår blev en dag till att komma ikapp med, skaffa det där förbenade bältet och pyssla hemma med allt vi försummade i helgen. Idag är det jobb igen. Manuellt arbete verkar det som, så det blir till att sitta på rumpan hela dagen. Just what the doctor ordered.
Jag har beställt nya Harlan Coben-boken men det tar nog en vecka lite drygt verkar det som. Den kommer inte ut i England förrän om en månad så jag ska inte klaga på det. Till dess har jag sent omsider tagit mig an Stieg Larssons omtalade böcker, som siste man på jorden känns det som, men jag har inte varit redo förrän nu. Synd att mannen är död för jag har en del textsamtalsanteckningar jag skulle vilja diskutera med honom. Att det här är det allra, allra bästa som svenska deckarförfattare presterat de senaste åren är lite sorgligt. För det är inte särskilt bra. Inte egentligen.
Men jag läser det ju. Page turner, visst. Men språket, för att parafrasera Lisbeth Palme, man ser ju vem som är journalist. Och researchen ligger liksom ovanpå som fettklumpar i skolans grönsakssoppa. Och nu blir det lite research... och nu tillbaks till berättelsen..., typ.
Men det som stör mig mest av allt, det är den stackars, stackars Mikael Blomkvist, som blir närmast våldtagen av alla kvinnor han möter och inte förmår värja sig när de slänger kläderna och bara måste ha sex med honom, nu, bums med det samma. Han säger ingenting, utan lufsar lydigt efter in till sängen och knullar plikttroget vem som än ligger i hans säng, oavsett vad han tycker om henne.
What a guy!
Det är uppenbart något vridet i författarens egen sexualitet som han hade behövt tala med någon professionell med. Jösses.
Lisbeth Salander och jag hade nog blivit bästisar om vi gått i samma klass på lågstadiet. Men sedan hade hon vuxit ifrån mig. Jag hade saknat henne.
Jag saknar henne nu.
Vackrast just nu: De japanska körsbärsträdern på Kirsebergs torg och det rosa snöfall som yr omkring dem. Mer sånt, tack.
Just an innocent bystander.
Igår blev en dag till att komma ikapp med, skaffa det där förbenade bältet och pyssla hemma med allt vi försummade i helgen. Idag är det jobb igen. Manuellt arbete verkar det som, så det blir till att sitta på rumpan hela dagen. Just what the doctor ordered.
Jag har beställt nya Harlan Coben-boken men det tar nog en vecka lite drygt verkar det som. Den kommer inte ut i England förrän om en månad så jag ska inte klaga på det. Till dess har jag sent omsider tagit mig an Stieg Larssons omtalade böcker, som siste man på jorden känns det som, men jag har inte varit redo förrän nu. Synd att mannen är död för jag har en del textsamtalsanteckningar jag skulle vilja diskutera med honom. Att det här är det allra, allra bästa som svenska deckarförfattare presterat de senaste åren är lite sorgligt. För det är inte särskilt bra. Inte egentligen.
Men jag läser det ju. Page turner, visst. Men språket, för att parafrasera Lisbeth Palme, man ser ju vem som är journalist. Och researchen ligger liksom ovanpå som fettklumpar i skolans grönsakssoppa. Och nu blir det lite research... och nu tillbaks till berättelsen..., typ.
Men det som stör mig mest av allt, det är den stackars, stackars Mikael Blomkvist, som blir närmast våldtagen av alla kvinnor han möter och inte förmår värja sig när de slänger kläderna och bara måste ha sex med honom, nu, bums med det samma. Han säger ingenting, utan lufsar lydigt efter in till sängen och knullar plikttroget vem som än ligger i hans säng, oavsett vad han tycker om henne.
What a guy!
Det är uppenbart något vridet i författarens egen sexualitet som han hade behövt tala med någon professionell med. Jösses.
Lisbeth Salander och jag hade nog blivit bästisar om vi gått i samma klass på lågstadiet. Men sedan hade hon vuxit ifrån mig. Jag hade saknat henne.
Jag saknar henne nu.
Vackrast just nu: De japanska körsbärsträdern på Kirsebergs torg och det rosa snöfall som yr omkring dem. Mer sånt, tack.
tisdag, april 17, 2007
Varning för humör
Stödstrumpan kan mycket väl visa sig vara en kvinnas bästa vän och 8 timmar på fötterna om man får vara ledig dagen efter och därför inte behöver ställa sig och diska under kvällen visade sig vara a piece of cake.
Nu ska jag bara tjacka ett sådant däringa foglossningsbälte, så kan jag väl jobba fram tills vattnet går. Eller nåt.
Trots att det inte gör ont någonstans kunde jag verkligen inte somna igår kväll, det tog flera timmars vridande och vändande och inget förstör humöret som att inte få sova när man behöver det. Nu är jag sur och vred på allt och alla och nåde de som kommer i min väg idag, jag misstänker att de kommer att få veta att de lever.
Alla retar mig, alla upprör mig, allt är fel och dumt och ogenomtänkt och att folk inte fattar det driver mig till vansinne.
Och så är det vackra vädret över också och jag som tyckte det var så himla skönt att kunna gå hem från jobbet i bara t-shirten.
Grrrrr.
Typ.
Nu ska jag bara tjacka ett sådant däringa foglossningsbälte, så kan jag väl jobba fram tills vattnet går. Eller nåt.
Trots att det inte gör ont någonstans kunde jag verkligen inte somna igår kväll, det tog flera timmars vridande och vändande och inget förstör humöret som att inte få sova när man behöver det. Nu är jag sur och vred på allt och alla och nåde de som kommer i min väg idag, jag misstänker att de kommer att få veta att de lever.
Alla retar mig, alla upprör mig, allt är fel och dumt och ogenomtänkt och att folk inte fattar det driver mig till vansinne.
Och så är det vackra vädret över också och jag som tyckte det var så himla skönt att kunna gå hem från jobbet i bara t-shirten.
Grrrrr.
Typ.
måndag, april 16, 2007
Utan gaffel i centrala Skåne
Det blir ju inte alltid som man tänkt sig men ibland blir det ganske trevligt ändå. Så värst mycket tid i solen blev det ju inte och thai-mat från ett gatukök i Löberöd är väl ungefär precis lika gott som det låter, men på det stora hela var det en bra dag och jag känner mig ganska så redo för den här veckan, vad den nu kommer att innebära.
En ny bok av Harlan Coben har utlovats (i USA) i morgon men jag vet inte när jag kan få tag på den, och ett nytt avsnitt av Gilmore Girls.
Vad mer kan en kvinna begära!?
Lite mer otvetydiga sprattel i magen kanske. Att det inte blir för kallt när vintern nu tydligen ska komma tillbaka. Och att det blir lite lagom mycket jobb den här veckan så att jag orkar med.
Att det kommer fler sådana här helger, när vi bara struntar i allt som måste göras och bara kommer ikapp, bara hittar tillbaks, bara är tillsammans. Att vara gift är toppen när det är så här.
Och att jag, nästa gång vi köper mat på gatan för förtäring ute i naturen, kommer ihåg att be om bestick.
Man lär så länge man lever. Även i Löberöd.
En ny bok av Harlan Coben har utlovats (i USA) i morgon men jag vet inte när jag kan få tag på den, och ett nytt avsnitt av Gilmore Girls.
Vad mer kan en kvinna begära!?
Lite mer otvetydiga sprattel i magen kanske. Att det inte blir för kallt när vintern nu tydligen ska komma tillbaka. Och att det blir lite lagom mycket jobb den här veckan så att jag orkar med.
Att det kommer fler sådana här helger, när vi bara struntar i allt som måste göras och bara kommer ikapp, bara hittar tillbaks, bara är tillsammans. Att vara gift är toppen när det är så här.
Och att jag, nästa gång vi köper mat på gatan för förtäring ute i naturen, kommer ihåg att be om bestick.
Man lär så länge man lever. Även i Löberöd.
söndag, april 15, 2007
Solsken, glass och monster under sängen
Skönt med tid som inte innehåller en massa måsten, bara tillsammanstid, mystid, vilatid och lite slappatid. Ligga-med-handen-på-magen-och-vänta-på-rörelser-tid. En-lång-promenad-i-solen-tid. Mer sånt!
Det är så varmt och skönt ute och det finns hopp om sommar och jag hoppas att sommaren blir så här lugn, inte jobba med den stora, stora magen utan bara lulla omkring (eller vagga omkring kanske är en mer korrekt beskrivning) och gotta sig i solen och värmen och äta glass och se fram emot september. Läsa lite bra böcker om man kan hitta några, och kanske, kanske skriva något själv.
Nåja. Nu rusade kanske fantasin iväg med mig.
Vi får väl se.
Jag mår i alla fall alldeles, alldeles bra just nu och hoppas att det ska fortsätta så här för all överskådlig framtid och lite till.
Ekonomin är förstås ett stort monster under sängen men jag struntar blankt i att vända huvudet åt dess håll, om jag inte ser det så finns det inte. Det är så mycket som behöver göras i lägenheten och vi måste förmodligen köpa andra halvan av bilen snart och maken behöver en semester till sommaren och jag har inte jobbat så mycket den här månaden heller och badkarsblandare, köksfläktar, tandläkare, bensin och snart en himla massa Pampers kostar pengar, allting kostar pengar och inte en enda krona får jag för allt jag satsar på dumma Lotto, inte en enda spänn.
Hundratjugofem miljoner lockar de med men inte en enda krona får man. Det är lite dumt, tycker jag.
Eftersom gravida kvinnor förmodligen inte får sälja njurar på svarta marknaden återstår bara en sak att göra. Ta sig i kragen och skriva en bra bok.
Det påverkar ju inte banksaldot över en natt, men vad skönt det hade varit om jag hade kunnat sälja något jag skrivit. Tjäna pengar på något som jag tycker om att göra.
I dag är jag på så gott humör att jag nästan tror att det är möjligt.
Måtte det hålla i sig.
Det är så varmt och skönt ute och det finns hopp om sommar och jag hoppas att sommaren blir så här lugn, inte jobba med den stora, stora magen utan bara lulla omkring (eller vagga omkring kanske är en mer korrekt beskrivning) och gotta sig i solen och värmen och äta glass och se fram emot september. Läsa lite bra böcker om man kan hitta några, och kanske, kanske skriva något själv.
Nåja. Nu rusade kanske fantasin iväg med mig.
Vi får väl se.
Jag mår i alla fall alldeles, alldeles bra just nu och hoppas att det ska fortsätta så här för all överskådlig framtid och lite till.
Ekonomin är förstås ett stort monster under sängen men jag struntar blankt i att vända huvudet åt dess håll, om jag inte ser det så finns det inte. Det är så mycket som behöver göras i lägenheten och vi måste förmodligen köpa andra halvan av bilen snart och maken behöver en semester till sommaren och jag har inte jobbat så mycket den här månaden heller och badkarsblandare, köksfläktar, tandläkare, bensin och snart en himla massa Pampers kostar pengar, allting kostar pengar och inte en enda krona får jag för allt jag satsar på dumma Lotto, inte en enda spänn.
Hundratjugofem miljoner lockar de med men inte en enda krona får man. Det är lite dumt, tycker jag.
Eftersom gravida kvinnor förmodligen inte får sälja njurar på svarta marknaden återstår bara en sak att göra. Ta sig i kragen och skriva en bra bok.
Det påverkar ju inte banksaldot över en natt, men vad skönt det hade varit om jag hade kunnat sälja något jag skrivit. Tjäna pengar på något som jag tycker om att göra.
I dag är jag på så gott humör att jag nästan tror att det är möjligt.
Måtte det hålla i sig.
lördag, april 14, 2007
Bring it on
Äntligen ledig, äntligen lite vackert väder, äntligen lite tid på tu man hand med maken. Humöret är fortfarande onaturligt gott och jag hoppas på en riktigt god helg. Bara vila och återhämta mina stackars fötter, prata och umgås med maken och förhoppningsvis åka ut i naturen på någon slags utflykt. Hålla handen på magen mycket och hoppas på närkontakt av någon grad där inifrån.
Jag säger till mig själv flera gånger om dagen; Det är någon där inne, och om jag inte riktigt börjar begripa det ännu så känns det inte längre som en lögn i alla fall. Magen växer bortom alla rimliga gränser och jag behöver inte berätta det för folk, magen säger allt. Människor jag möter sneglar neråt, lyfter på ett ögonbryn och ser frågande på mig och jag behöver bara nicka bekräftande.
Det är på så vis en väldigt kommunikativ liten skrutt trots att h*n inte vill ge sig till känna för mig.
Blyg som sin mamma kanske.
Jag har överlevt arbetsveckan med hjälp av min mp3-spelare, huvudsakligen Andrew Birds nya och Moneybrothers svenska och det är ju så bra men jag borde verkligen plocka bort julduetten med Jerry Williams. Det är onaturligt att gå runt och nynna på den när solen vräker ner och knopparna brister utanför fönstret i parti och minut.
Hur mycket jag än älskar julen, nu är jag redo för lite sommar. Den här weekend-sommaren är tydligen bara en preview, på torsdag ska det typ snöa igen och det är inte riktigt sjysst, nu vill jag tvätta och hänga undan vinterjackor och halsdukar, nu vill jag låta strumporna ligga kvar i garderoben, nu vill jag känna sol mot hud och hoppas på enbart goda effekter därav.
Jag kan till och med se fram emot bikinisäsongen för en gångs skull. I år behöver jag i alla fall inte hålla in magen på stranden.
Nya solbrillor bara, sedan är jag helt redo.
Jag känner på mig att det blir en riktigt vacker sommar i år.
Och den får gärna komma snart.
Jag säger till mig själv flera gånger om dagen; Det är någon där inne, och om jag inte riktigt börjar begripa det ännu så känns det inte längre som en lögn i alla fall. Magen växer bortom alla rimliga gränser och jag behöver inte berätta det för folk, magen säger allt. Människor jag möter sneglar neråt, lyfter på ett ögonbryn och ser frågande på mig och jag behöver bara nicka bekräftande.
Det är på så vis en väldigt kommunikativ liten skrutt trots att h*n inte vill ge sig till känna för mig.
Blyg som sin mamma kanske.
Jag har överlevt arbetsveckan med hjälp av min mp3-spelare, huvudsakligen Andrew Birds nya och Moneybrothers svenska och det är ju så bra men jag borde verkligen plocka bort julduetten med Jerry Williams. Det är onaturligt att gå runt och nynna på den när solen vräker ner och knopparna brister utanför fönstret i parti och minut.
Hur mycket jag än älskar julen, nu är jag redo för lite sommar. Den här weekend-sommaren är tydligen bara en preview, på torsdag ska det typ snöa igen och det är inte riktigt sjysst, nu vill jag tvätta och hänga undan vinterjackor och halsdukar, nu vill jag låta strumporna ligga kvar i garderoben, nu vill jag känna sol mot hud och hoppas på enbart goda effekter därav.
Jag kan till och med se fram emot bikinisäsongen för en gångs skull. I år behöver jag i alla fall inte hålla in magen på stranden.
Nya solbrillor bara, sedan är jag helt redo.
Jag känner på mig att det blir en riktigt vacker sommar i år.
Och den får gärna komma snart.
fredag, april 13, 2007
Endorfinera mera
Äntligen fredag och friheten hägrar på andra sidan av 8 timmars hårt arbete. Jag vet inte hur kroppen ska orka men den har gjort det hitttills och det är fötterna som är den svaga punkten nu, foglossningen känns otippat nog bättre. Foglossning blir typ aldrig bättre så något måste vara väldigt, väldigt fel inuti mig.
På jobbet i går hade jag hemskt roligt åt precis allting och var på tramsigt gott humör och om jag inte visste bättre skulle jag ha trott att jag var lycklig. Jag kunde riktigt se framför mig hur hjärnan badade i endorfiner som tog bort allt det onda och jobbiga men så mycket endorfiner utsöndrar inte kroppen utan en hjärntumör. Jag kommer väl att garva hela vägen till graven.
Sedan har jag legat hela natten och försökt känna Skrutten, någonting som skulle kunna vara en rörelse där inne, men det som känns känns alldeles för mycket, inga fladdrande fjärilsvingar eller små fisksprattel utan riktiga rörelser och det måste ju vara tarmarna som spökar och det är inte alls lika gulligt.
Allting i hela kroppen är alldeles konstigt och jag vet inte vad som är upp eller ner. Endorfinerna är ju behagliga, jag badar gärna i dem ett tag, men jag undrar vad för fruktansvärd smärta min hjärna försöker skydda mig från att känna. Vad som kommer att göra så fruktansvärt ont.
I dag kan i alla fall inget hemskt ske, för det är fredag den trettonde och elaka häxor som jag har immunitet från allt ont.
Utom det i fötterna.
På jobbet i går hade jag hemskt roligt åt precis allting och var på tramsigt gott humör och om jag inte visste bättre skulle jag ha trott att jag var lycklig. Jag kunde riktigt se framför mig hur hjärnan badade i endorfiner som tog bort allt det onda och jobbiga men så mycket endorfiner utsöndrar inte kroppen utan en hjärntumör. Jag kommer väl att garva hela vägen till graven.
Sedan har jag legat hela natten och försökt känna Skrutten, någonting som skulle kunna vara en rörelse där inne, men det som känns känns alldeles för mycket, inga fladdrande fjärilsvingar eller små fisksprattel utan riktiga rörelser och det måste ju vara tarmarna som spökar och det är inte alls lika gulligt.
Allting i hela kroppen är alldeles konstigt och jag vet inte vad som är upp eller ner. Endorfinerna är ju behagliga, jag badar gärna i dem ett tag, men jag undrar vad för fruktansvärd smärta min hjärna försöker skydda mig från att känna. Vad som kommer att göra så fruktansvärt ont.
I dag kan i alla fall inget hemskt ske, för det är fredag den trettonde och elaka häxor som jag har immunitet från allt ont.
Utom det i fötterna.
torsdag, april 12, 2007
I människoår eller i kuverterarår?
Blogger ser konstigt ut, bland annat är alla skander borta, så jag hoppas att det här kommer att funka.
Det blir jobb i dag också och jag vet inte hur jag orkar men jag gör det bara och det blir välbehövliga pengar i slutet av månaden och smärta och svullna fötter och ben nu. Jag har dessutom svullnader i handflatorna efter att ha bockat ett antal tusen kataloger så att de ska vara böjda åt rätt håll när de hamnar i maskinen. Mindre kända yrkesskador, kapitel 1.
De konstiga drömmarna fortsätter men jag kan ta förvirringen bara jag får sova, vilket jag har fått ett par nätter på raken nu. I natt hade jag inte ens någon halsbränna vilket är en av de skönaste upplevelser jag haft, någonsin.
Vi har fått en ny avfuktare, från helvetet. Den låter tre gånger mer än den förra och har tentakler som sträcker sig in i alla rum så man inte kan stänga några dörrar. Den ska stå här i tre veckor och under den tiden bör det finnas en vadderad cell reserverad i mitt namn någonstans för jag har svårt för många ting här i livet och en av dem är buller och en annan är att inte kunna stänga om mig.
Vatten, alltså. Jag kommer aldrig att se det på samma sätt efter det här.
Jag slipper i alla fall lyssna på eländet medan jag är på jobbet. Ännu ett sätt att stå ut ytterligare 8 timmar på fötterna.
Mest deprimerande av allt är att tankar på stödstrumpor och bälten som ska hålla ihop bäckenet under foglossningen har börjat dyka upp i mitt huvud och de flesta går ungefär ut på att Hmm, ja, det vore nog en bra idé, eller, Det skulle nog vara rätt skönt.
Hur gammal är jag, egentligen?
Det blir jobb i dag också och jag vet inte hur jag orkar men jag gör det bara och det blir välbehövliga pengar i slutet av månaden och smärta och svullna fötter och ben nu. Jag har dessutom svullnader i handflatorna efter att ha bockat ett antal tusen kataloger så att de ska vara böjda åt rätt håll när de hamnar i maskinen. Mindre kända yrkesskador, kapitel 1.
De konstiga drömmarna fortsätter men jag kan ta förvirringen bara jag får sova, vilket jag har fått ett par nätter på raken nu. I natt hade jag inte ens någon halsbränna vilket är en av de skönaste upplevelser jag haft, någonsin.
Vi har fått en ny avfuktare, från helvetet. Den låter tre gånger mer än den förra och har tentakler som sträcker sig in i alla rum så man inte kan stänga några dörrar. Den ska stå här i tre veckor och under den tiden bör det finnas en vadderad cell reserverad i mitt namn någonstans för jag har svårt för många ting här i livet och en av dem är buller och en annan är att inte kunna stänga om mig.
Vatten, alltså. Jag kommer aldrig att se det på samma sätt efter det här.
Jag slipper i alla fall lyssna på eländet medan jag är på jobbet. Ännu ett sätt att stå ut ytterligare 8 timmar på fötterna.
Mest deprimerande av allt är att tankar på stödstrumpor och bälten som ska hålla ihop bäckenet under foglossningen har börjat dyka upp i mitt huvud och de flesta går ungefär ut på att Hmm, ja, det vore nog en bra idé, eller, Det skulle nog vara rätt skönt.
Hur gammal är jag, egentligen?
onsdag, april 11, 2007
Bra dag
Jag mår fortfarande ganska bra och försöker tänka att det ska vara så här, man kan må bra när man är gravid, det behöver inte betyda att det är något fel. Jag drömmer också fortfarande helt vansinniga ting. I natt har jag bland annat kört tåg i kraftig nedförsbacke, fast det var en buss från början, och skjutit en uteliggare i bröstet med hans egen revolver. (Det var faktiskt i självförsvar, han siktade på magen, så i skruttförsvar till och med.)
Jag har berättat för en av cheferna och jag fick inte sparken så det var ju bra. Nu hoppas jag bara att jag fortsätter ha dagar som i går där jag fick varva stående jobb med sittande och bara köra maskiner med ganska lågt tempo.
Hoppas kan man ju alltid.
Och så njuter jag av att jag igår kväll faktiskt sträckte mig efter min lilla svarta skrivbok och skrev en kortare text. Jag brydde mig inte om att räkna orden, det spelade verkligen ingen roll hur många ord det blev, inte när det var så väldigt länge sedan sist.
Bara det att jag hade en fundering kring en text större delen av dagen, vände och vred på den i huvudet och att den sedan faktiskt fanns kvar när jag kom hem och hade ätit och hade tid och en stund för mig själv att skriva ner den. Allt detta är så stora segrar, kanske inte i någon annans ögon, men i mina.
Och om det blev någonting, om det någonsin blir någonting, vet jag inte och det spelar inte heller någon roll.
För jag gjorde det. Jag skrev. Och det är viktigt.
Det är stort.
I hörlurarna : Bra dagar med Peter LeMarc.
Jag har berättat för en av cheferna och jag fick inte sparken så det var ju bra. Nu hoppas jag bara att jag fortsätter ha dagar som i går där jag fick varva stående jobb med sittande och bara köra maskiner med ganska lågt tempo.
Hoppas kan man ju alltid.
Och så njuter jag av att jag igår kväll faktiskt sträckte mig efter min lilla svarta skrivbok och skrev en kortare text. Jag brydde mig inte om att räkna orden, det spelade verkligen ingen roll hur många ord det blev, inte när det var så väldigt länge sedan sist.
Bara det att jag hade en fundering kring en text större delen av dagen, vände och vred på den i huvudet och att den sedan faktiskt fanns kvar när jag kom hem och hade ätit och hade tid och en stund för mig själv att skriva ner den. Allt detta är så stora segrar, kanske inte i någon annans ögon, men i mina.
Och om det blev någonting, om det någonsin blir någonting, vet jag inte och det spelar inte heller någon roll.
För jag gjorde det. Jag skrev. Och det är viktigt.
Det är stort.
I hörlurarna : Bra dagar med Peter LeMarc.
tisdag, april 10, 2007
Avsaknaden av obehag
Det är en konstig känsla, efter att ha mått så dåligt på så många sätt så länge, att vakna vid 4-tiden på morgonen och inte ha ont någonstans, inte må illa, inte klia, inte ömma. Något måste ju ha gått fel. Men än så länge vet jag inte vad.
Jag ska bara njuta av detta lugn, om det varar fem minuter eller hela dagen. Äta frukost, gå och jobba och försöka göra så gott jag kan. Jag vet inte vad som förväntas av mig denna vecka och det skrämmer mig väldigt mycket, men jag kan bara göra så gott jag kan, så mycket jag orkar utan att riskera stackars skrutten.
Det är dags att berätta för cheferna men jag vet inte hur, inte vad jag ska säga, hur jag ska lägga upp det.
Ha ha, jag är med barn så jag ska vara mammaledig i all evighet och behöver inte jobba här mer, behöver aldrig se er mer, kanske kan tas på fel sätt.
Jag är friiiiiiii, likaså.
Jag vet ju inte vad det kommer att innebära, hur länge jag kommer orka jobba, om jag kan få någon havandeskapspenning, om de ger mig sparken, eller vad som helst.
Och jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaks.
Kanske kan mammaledigheten användas till ett skrivprojekt, något som blir något, något som räddar mig från detta öde, att kuvertera skräppost i all evighet. Amen.
Kanske står jag där med mössan i handen efter några månader och tigger om att få jobba några timmar, bara för att få ihop till några Pampers.
Det behövs en hel del Pampers vill jag minnas.
Fast numer finns det ju Huggies i riket. Det varumärket påminner mig om Arizona junior, och man kanske bara måste köpa en blöja som varit med på film.
Om man är jag. Med allt vad det innebär.
Just nu att jag är hungrig. Frukostdags
Jag ska bara njuta av detta lugn, om det varar fem minuter eller hela dagen. Äta frukost, gå och jobba och försöka göra så gott jag kan. Jag vet inte vad som förväntas av mig denna vecka och det skrämmer mig väldigt mycket, men jag kan bara göra så gott jag kan, så mycket jag orkar utan att riskera stackars skrutten.
Det är dags att berätta för cheferna men jag vet inte hur, inte vad jag ska säga, hur jag ska lägga upp det.
Ha ha, jag är med barn så jag ska vara mammaledig i all evighet och behöver inte jobba här mer, behöver aldrig se er mer, kanske kan tas på fel sätt.
Jag är friiiiiiii, likaså.
Jag vet ju inte vad det kommer att innebära, hur länge jag kommer orka jobba, om jag kan få någon havandeskapspenning, om de ger mig sparken, eller vad som helst.
Och jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaks.
Kanske kan mammaledigheten användas till ett skrivprojekt, något som blir något, något som räddar mig från detta öde, att kuvertera skräppost i all evighet. Amen.
Kanske står jag där med mössan i handen efter några månader och tigger om att få jobba några timmar, bara för att få ihop till några Pampers.
Det behövs en hel del Pampers vill jag minnas.
Fast numer finns det ju Huggies i riket. Det varumärket påminner mig om Arizona junior, och man kanske bara måste köpa en blöja som varit med på film.
Om man är jag. Med allt vad det innebär.
Just nu att jag är hungrig. Frukostdags
måndag, april 09, 2007
Skavsår
Det är inte alla som tycker lika mycket om att vara hemma och göra ingenting som jag gör och så här i slutet av en långhelg börjar de andra klättra på väggarna. Vädret är uselt så man kan inte gå ut, rörelsefriheten är begränsad p g a allt som är ihoppackat och staplat i vardagsrummet, och det finns inte så mycket att göra, alla filmer är nerpackade t ex och de flesta böckerna. Spela spel är uteslutet sedan alfapet-incidenten. På väldigt begränsad yta går vi här hemma och skaver mot varandra.
Det som har varit så fint väder på sistone och det kommer tydligen kanonväder lagom till nästa helg, men denna evighetslånga helg när man inte har något annat för sig huttrar man bara man tittar ut genom fönstret.
Jag som hade velat åka upp till Rövarekulan en sväng och se på när det börjar slå ut där uppe. Kanske nästa helg. Men då är vi förmodligen tillbaks i vardagen igen och har inte tid, ro eller ork till att gå omkring i vacker natur.
Jag grubblar mycket kring otillräcklighet igen, hur jag skulle vilja att våra liv såg helt annorlunda ut men känner mig alldeles maktlös inför att förändra dem.
Och så är det kanske bara jag som vill ha någon förändring.
Sonen är lycklig så länge bredbandet är igång och datorn inte laggar. Maken är "ganska nöjd".
Det är som vanligt bara jag som skaver.
Det skaver inuti mig också. Tomrummet där skrivandet skulle finnas har vassa kanter. Hur jag än vänder mig så känns det fel, obehagligt, rastlöst.
Jag vill skriva. Jag behöver skriva.
Jag kanske inte kan fylla tomrummet helt, det är nog omöjligt, men kanske kunde jag klä de vassa kanterna med något som inte skaver så hemskt.
Om jag skrev något.
Det som har varit så fint väder på sistone och det kommer tydligen kanonväder lagom till nästa helg, men denna evighetslånga helg när man inte har något annat för sig huttrar man bara man tittar ut genom fönstret.
Jag som hade velat åka upp till Rövarekulan en sväng och se på när det börjar slå ut där uppe. Kanske nästa helg. Men då är vi förmodligen tillbaks i vardagen igen och har inte tid, ro eller ork till att gå omkring i vacker natur.
Jag grubblar mycket kring otillräcklighet igen, hur jag skulle vilja att våra liv såg helt annorlunda ut men känner mig alldeles maktlös inför att förändra dem.
Och så är det kanske bara jag som vill ha någon förändring.
Sonen är lycklig så länge bredbandet är igång och datorn inte laggar. Maken är "ganska nöjd".
Det är som vanligt bara jag som skaver.
Det skaver inuti mig också. Tomrummet där skrivandet skulle finnas har vassa kanter. Hur jag än vänder mig så känns det fel, obehagligt, rastlöst.
Jag vill skriva. Jag behöver skriva.
Jag kanske inte kan fylla tomrummet helt, det är nog omöjligt, men kanske kunde jag klä de vassa kanterna med något som inte skaver så hemskt.
Om jag skrev något.
söndag, april 08, 2007
Blä för alfapet
På det stora hela en misslyckad kväll. Maten blev så där, tårtan blev äcklig och på mitt initiativ spelades det alfapet efter maten och det slutade i tårar och frustration på alla håll.
Jag som hade så roligt. Det var så kul att vi gjorde något tillsammans allihop för en gångs skull, inte bara satt uppkopplade/bortkopplade framför varsin skärm. Jag ska sluta försöka få det till att vi är sådana människor i fortsättningen. Det är ju inte sant. Jag ska bara lämna ungarna framför datorerna och maken framför tvsporten och sysselsätta mig själv på egen hand som en stor duktig flicka.
Jag får köpa en liten skärm till skrutten i magen också så fort den kommer ut. Inte försöka tvinga den att umgås med mig mer än nödvändigt. Blöjbyten och så, men sen får det vara bra.
Avståndet mellan den vi vill vara och den vi ser att vi är. Ja, nu är jag ledsen igen.
Och skrutten sprattlar därinne, det såg jag ju på ultraljudet, men jag känner ingenting.
Jag är en dålig mor.
Jag som hade så roligt. Det var så kul att vi gjorde något tillsammans allihop för en gångs skull, inte bara satt uppkopplade/bortkopplade framför varsin skärm. Jag ska sluta försöka få det till att vi är sådana människor i fortsättningen. Det är ju inte sant. Jag ska bara lämna ungarna framför datorerna och maken framför tvsporten och sysselsätta mig själv på egen hand som en stor duktig flicka.
Jag får köpa en liten skärm till skrutten i magen också så fort den kommer ut. Inte försöka tvinga den att umgås med mig mer än nödvändigt. Blöjbyten och så, men sen får det vara bra.
Avståndet mellan den vi vill vara och den vi ser att vi är. Ja, nu är jag ledsen igen.
Och skrutten sprattlar därinne, det såg jag ju på ultraljudet, men jag känner ingenting.
Jag är en dålig mor.
lördag, april 07, 2007
Påskafton
Vecka efter vecka med alla våra tillhörigheter i en stor hög i vardagsrummet. Tll sist ger man upp och blir blind på det ögat. Det är inte lönt att göra någonting, man kan knappt röra sig, så det är lika bra att krypa upp i den halvan av soffan som inte är begravd och titta på tv/film. Det går inte ens att dammsuga i de rum som nu är golvlösa, den bara betongen och dammsugaren skapar på något vis så mycket statisk elektrisitet att jag är rädd för familjens säkerhet. So screw it. Vi ser en film till, istället.
Idag ska jag försöka mig på att laga lite ny mat igen. Det har blivit mycket sådant på sistone. Maken planerar dessa storslagna middagar och sedan inser han att det är frågan om lördag och då spelar han ju fotboll mellan 3 och 5 och så får jag göra det istället. Lammstek ska jag ge mig på idag. Eftersom oxfilén blev lyckad har jag onda föraningar om det här. Man kan inte ha sådant flyt i köket två veckor i rad. Men eftersom jag ska försöka mig på en Kellermans mammas också finns det möjligheter att lyckas med åtminstone något av projekten.
Kellermans mammas är en liten supergod tårta på mandelbottnar som min farmor brukar göra. Kellerman i fråga är alltså min far. Men den lilla tårtan har blivit berömd långt utanför både familjens och landets gränser och har fått benämningen Kellermans mammas även bland de närmast sörjande.
Problemet är att jag har förlorat mitt nedärvda recept och därefter i akut abstinens försökt ersätta det på egen hand och nästan lyckats men inte riktigt. En Kellermans mammas improviserar man inte ihop, bara sådär.
Så frågan är, ska jag försöka på fri hand eller ska jag krypa till faderskorset, erkänna min otillräcklighet och be om ett nytt recept?
Ok, improvisation it is.
Om allt går förlorat finns det i alla fall i hushållet en del äggformade förpackningar fyllda till bredden med socker i olika former att trösta sig med.
Idag ska jag försöka mig på att laga lite ny mat igen. Det har blivit mycket sådant på sistone. Maken planerar dessa storslagna middagar och sedan inser han att det är frågan om lördag och då spelar han ju fotboll mellan 3 och 5 och så får jag göra det istället. Lammstek ska jag ge mig på idag. Eftersom oxfilén blev lyckad har jag onda föraningar om det här. Man kan inte ha sådant flyt i köket två veckor i rad. Men eftersom jag ska försöka mig på en Kellermans mammas också finns det möjligheter att lyckas med åtminstone något av projekten.
Kellermans mammas är en liten supergod tårta på mandelbottnar som min farmor brukar göra. Kellerman i fråga är alltså min far. Men den lilla tårtan har blivit berömd långt utanför både familjens och landets gränser och har fått benämningen Kellermans mammas även bland de närmast sörjande.
Problemet är att jag har förlorat mitt nedärvda recept och därefter i akut abstinens försökt ersätta det på egen hand och nästan lyckats men inte riktigt. En Kellermans mammas improviserar man inte ihop, bara sådär.
Så frågan är, ska jag försöka på fri hand eller ska jag krypa till faderskorset, erkänna min otillräcklighet och be om ett nytt recept?
Ok, improvisation it is.
Om allt går förlorat finns det i alla fall i hushållet en del äggformade förpackningar fyllda till bredden med socker i olika former att trösta sig med.
fredag, april 06, 2007
Hard to be a woman
Det känns inte som att jag sover alls. Jag bara glider in och ut ur ytliga, virriga halvdrömmar och varje gång maken rör på sig är jag tillbaks i sängen och får börja vrida och vända på mig igen för att hitta en bekväm sovställning. Det känns som många långa timmar innan nästa förvirring smyger sig på och jag har tittat alltför mycket på klockan varje natt den här veckan, jag vill verkligen inte veta att den bara är kvart i ett eller fem över två eller tjugo över tre.
Det blir inte lättare att somna om för det.
Min kropp är inte min egen, inte den gamla vanliga. Den hittar på en massa konstiga saker hela tiden, dels p g a graviditet, dels p g a trötthet och värk. Jag lär mig och hittar vägar att komma runt begränsningarna men hur ska det bli alla långa veckor fram till september när det redan är så svårt att göra de enklaste saker?
Jobba var jag aldrig så bra på. Inte vara gravid heller. Och nu ska jag göra båda två på en gång.
Det kan bli svårt.
Jag tycker de borde bygga ut föräldraledigheten ytterligare, så att man kunde börja ta ut mammaledighet redan efter positivt grav-test. Allra senast när man börjar spy flera gånger om dagen. Jag har inget som helst behov av att vara en produktiv samhällsmedborgare just nu. Det är tillräckligt med utmaning att ta på mig skorna utan att falla sönder i bäckenfogarna. Hitta ett par brallor som passar. Hitta just det inne på hela Coop Forum som kan tillfredsställa det abstrakta suget efter något som man går omkring med precis hela tiden.
Att försöka att inte bli galen av all lycka, oro, kärlek, panikångest och alla andra känslor som snurrar runt i karusellhuvudet.
För att inte tala om sömnbristen. Man blir ju knäpp efter ett tag. Det tar inte så lång tid som man hade kunnat tro.
För övrigt har jag tittat alldeles för mycket på tv de senaste kvällarna av den enkla anledning att jag inte orkat resa mig från soffan. Och jag är lite upprörd över vissa saker. Det verkar som om Nivea vill att jag ska börja oroa mig över ytterligare en kroppsdel som jag inte kan få vara nöjd med. Men armhålorna!? Snälla!?
Kan det vara ett tecken på att kvinnokroppshatet äntligen börjar nå sitt slut? När det inte finns fler komplex kvar att skapa? Kommer vi ut på andra sidan snart? Den andra sidan där vi får lov att finnas, vi också?
Fast vete sjutton om jag vill vara kvinna förresten. Kvinnor marscherar för att de vill ha en ny binda, eller för att de har fått en ny binda, jag är inte riktigt klar över vilket. Män marscherar ner till Burger King.
Jag vill hellre ha en hamburgare.
Mitt namn är Sandra, och jag är en könsförrädare.
Det blir inte lättare att somna om för det.
Min kropp är inte min egen, inte den gamla vanliga. Den hittar på en massa konstiga saker hela tiden, dels p g a graviditet, dels p g a trötthet och värk. Jag lär mig och hittar vägar att komma runt begränsningarna men hur ska det bli alla långa veckor fram till september när det redan är så svårt att göra de enklaste saker?
Jobba var jag aldrig så bra på. Inte vara gravid heller. Och nu ska jag göra båda två på en gång.
Det kan bli svårt.
Jag tycker de borde bygga ut föräldraledigheten ytterligare, så att man kunde börja ta ut mammaledighet redan efter positivt grav-test. Allra senast när man börjar spy flera gånger om dagen. Jag har inget som helst behov av att vara en produktiv samhällsmedborgare just nu. Det är tillräckligt med utmaning att ta på mig skorna utan att falla sönder i bäckenfogarna. Hitta ett par brallor som passar. Hitta just det inne på hela Coop Forum som kan tillfredsställa det abstrakta suget efter något som man går omkring med precis hela tiden.
Att försöka att inte bli galen av all lycka, oro, kärlek, panikångest och alla andra känslor som snurrar runt i karusellhuvudet.
För att inte tala om sömnbristen. Man blir ju knäpp efter ett tag. Det tar inte så lång tid som man hade kunnat tro.
För övrigt har jag tittat alldeles för mycket på tv de senaste kvällarna av den enkla anledning att jag inte orkat resa mig från soffan. Och jag är lite upprörd över vissa saker. Det verkar som om Nivea vill att jag ska börja oroa mig över ytterligare en kroppsdel som jag inte kan få vara nöjd med. Men armhålorna!? Snälla!?
Kan det vara ett tecken på att kvinnokroppshatet äntligen börjar nå sitt slut? När det inte finns fler komplex kvar att skapa? Kommer vi ut på andra sidan snart? Den andra sidan där vi får lov att finnas, vi också?
Fast vete sjutton om jag vill vara kvinna förresten. Kvinnor marscherar för att de vill ha en ny binda, eller för att de har fått en ny binda, jag är inte riktigt klar över vilket. Män marscherar ner till Burger King.
Jag vill hellre ha en hamburgare.
Mitt namn är Sandra, och jag är en könsförrädare.
torsdag, april 05, 2007
Ont, det gör ont
Det blev en brutal arbetsdag och trots att det nu gör ont på 17 olika ställen och jag knappt sovit en blund i natt ska jag strax gå tillbaks och göra om det. Aj. Sedan är det i alla fall helg. Lång helg.
Jag misstänker att foglossning är ett begrepp jag kommer att bli närmare bekant med under den här graviditeten. Jag hade inte det alls när jag väntade sonen men nu känns det som att jag inte riktigt sitter ihop och jag balanserar fram med benen som ett par skrangliga styltor periodvis. Ont gör det också. Aj igen.
Jag deltar i en undersökning som utvärderar och ger feedback på min terapi och får varannan vecka fylla i ett formulär om hur jag mår just nu. Mina skuggade rutor scannas och min psykiater får ett resultat med rekommendationer och ett fint diagram som i teorin ska visa hur jag blir mycket bättre för varje samtal. Än så länge ligger mina resultat stadigt på samma nivå, vecka efter vecka och igår fick jag veta att jag fått väldigt höga poäng på mina svar. Höga poäng är i detta sammanhang inte lika eftersträvansvärt som på till exempel ett matteprov, eftersom det visar hur mycket negativa och depressiva tankar jag har. Normala människor (dvs alla andra som inte är jag) brukar ligga på ca 65 poäng. Jag ligger på 135. Min linje svävade oändligt långt från normaliteten i diagrammet hon visade mig.
Aj igen, igen.
Men vad bryr jag mig om det för nu är jag inte ledsen alls längre.
onsdag, april 04, 2007
Arbetsdag
Smärtsamt trött men det här är bara den fjärde dagen den här löneperioden som jag erbjuds arbete så I'm there.
I går var en lugn dag äntligen, inga golvgubbar med helvetesmaskiner och bara slappa framför tv:n och till middagen kunde vi äntligen berätta våra goda nyheter och grabbarna tyckte det var kul så det var ett bergsmassiv som lyftes från mitt bröst och nu kan jag andas lite lugnare och behöver inte hålla in magen hela tiden för nu när grabbarna vet om det spelar det ingen roll vem som får reda på det.
Om jag ska våga berätta det på jobbet är en annan sak. Jag tror jag bara håller klaffen och så får de väl gissa sig till vad som är på gång. När vattnet går om inte förr. Eftersom jag inte har någon "riktig" anställning behöver jag inte be om ledigt och i det här fallet är det väl mer intressant att jag inte har någon uppsägningstid för jag antar att jag inte kommer att få jobba mer när de får reda på det. Hoppsan, så tappade de bort mitt telefonnummer, typ.
Nåja, det är inte så himla lång tid kvar tills jag kan vara hemma med andra pengar än alfa, så det skrämmer mig inte så mycket.
Det ordnar sig, tänkte hon.
Vilken konstig tanke säger hennes hjärnceller och vänder sig förvånat efter den (storögt och gapande) när den passerar genom hjärnbarken. Var i hela fridens namn kom den ifrån?
Where, indeed.
Inifrån, kanske.
Det finns något gott där inne.
I går var en lugn dag äntligen, inga golvgubbar med helvetesmaskiner och bara slappa framför tv:n och till middagen kunde vi äntligen berätta våra goda nyheter och grabbarna tyckte det var kul så det var ett bergsmassiv som lyftes från mitt bröst och nu kan jag andas lite lugnare och behöver inte hålla in magen hela tiden för nu när grabbarna vet om det spelar det ingen roll vem som får reda på det.
Om jag ska våga berätta det på jobbet är en annan sak. Jag tror jag bara håller klaffen och så får de väl gissa sig till vad som är på gång. När vattnet går om inte förr. Eftersom jag inte har någon "riktig" anställning behöver jag inte be om ledigt och i det här fallet är det väl mer intressant att jag inte har någon uppsägningstid för jag antar att jag inte kommer att få jobba mer när de får reda på det. Hoppsan, så tappade de bort mitt telefonnummer, typ.
Nåja, det är inte så himla lång tid kvar tills jag kan vara hemma med andra pengar än alfa, så det skrämmer mig inte så mycket.
Det ordnar sig, tänkte hon.
Vilken konstig tanke säger hennes hjärnceller och vänder sig förvånat efter den (storögt och gapande) när den passerar genom hjärnbarken. Var i hela fridens namn kom den ifrån?
Where, indeed.
Inifrån, kanske.
Det finns något gott där inne.
tisdag, april 03, 2007
Inneboende
Visst var det någon där och h*n hade både huvud och armar och ben och ryggrad och hjärta och allt möjligt som är bra att ha om man ska komma ut och bli en alldeles egen människa någon gång i september och h*n rörde på sig, sprattlade som en liten fisk och när sonen var i det här stadiet var tekniken på stenåldern och på en liten 15'-skärm fick man se något slags myrornas krig och barnmorskan sa Där har du ditt barn, och jag fick bara ta henne på hennes ord för det hade lika väl kunnat vara en lantmäterikarta över någon obebodd socken i mörkaste Småland eller ett psykologiskt test à la Rorshach men nu är vi i framtiden och på en stor fet flat screen upphängd under taket mitt emot britsen kunde jag se hela bäbisen med fingrar och rörelser och hela alltet och jag trodde faktiskt knappt att det var sant innan men nu har jag sett det med mina egna ögon och maken och barnmorskan såg det också så det är inte bara som jag inbillar mig och hela vägen hem lullade jag omkring i någon slags idiotlycka med ett flin från öra till öra som då och då avbröts av tårar som ville svämma över för det var så vackert och så osannolikt och så helt och hållet fantastiskt och nu vill jag bara ställa mig på taket och skrika ut att vi ska få ett barn i september men det går inte för vi måste berätta det för grabbarna först och bonusen kommer inte hem förrän i kväll eller i morgon eller någon annan dag och i min väska ligger tre små utprintade bilder från Ultraljudsmaskinen och jag kan stirra på dem i timmar bara för att försöka få en bild av vem det är, vem det kommer att bli, hur det kommer att bli och alla andra frågor som snurrar i mitt huvud just nu och jag vill inget hellre än att visa dem för sonen och jag hoppas han blir glad men jag måste vänta till makens grabb kommer hem så det blir rättvist och varför ska livet vara rättvist just nu kan man fråga sig men det är viktigt att alla känner sig inkluderade och mest av allt maken för jag vill att han ska vara lika glad som jag och det är han inte men han kanske blir och han vill att vi berättar för grabbarna samtidigt och det är inte mycket han får bestämma så då blir det så.
Just nu handlar det bara om att stanna i lyckan även om smaken av den på min bittra tunga är alldeles främmande. Och väldigt skrämmande.
Det är otäckt att få något så fantastiskt. Om man har något kan det tas i från en. Jag vill det här så mycket, har velat det så väldigt länge och jag måste vara varsam så att jag inte håller i den här lyckan så hårt att den tar skada. Jag måste vara försiktig.
Och jag måste ge mig själv lov att vara lycklig.
Just nu handlar det bara om att stanna i lyckan även om smaken av den på min bittra tunga är alldeles främmande. Och väldigt skrämmande.
Det är otäckt att få något så fantastiskt. Om man har något kan det tas i från en. Jag vill det här så mycket, har velat det så väldigt länge och jag måste vara varsam så att jag inte håller i den här lyckan så hårt att den tar skada. Jag måste vara försiktig.
Och jag måste ge mig själv lov att vara lycklig.
måndag, april 02, 2007
Nedåt
Helgen är över och vi är tillbaka i hantverkarhelvetet. Blä. Nog om det.
Jag funderar mycket över var jag är och var jag vill vara, vem jag är och vem jag vill vara. Jag tar små, små steg, försöker bättra mig lite i taget men det fattas fortfarande mycket.
Otillräcklig känner jag mig. Jag kan inte, orkar inte, duger inte till.
Det jag är är inte bra nog.
Och det är jobbigt.
På en av mina psykologikurser fick jag lära mig att ångest uppstår när man blir medveten om avgrundsgapet mellan där man är och där man vill vara. Well, duh. Och om man inte kan se någon väg mellan de två punkterna blir man deprimerad.
Och där är jag nu.
Tyngden av min egna otillräcklighet kan lätt sänka vilken pansarkryssare som helst. Den sänker mig.
Men jag sjunker inte helt utan motstånd.
Jag fortsätter försöka tills jag når botten.
Alltid hjälper det något.
Jag funderar mycket över var jag är och var jag vill vara, vem jag är och vem jag vill vara. Jag tar små, små steg, försöker bättra mig lite i taget men det fattas fortfarande mycket.
Otillräcklig känner jag mig. Jag kan inte, orkar inte, duger inte till.
Det jag är är inte bra nog.
Och det är jobbigt.
På en av mina psykologikurser fick jag lära mig att ångest uppstår när man blir medveten om avgrundsgapet mellan där man är och där man vill vara. Well, duh. Och om man inte kan se någon väg mellan de två punkterna blir man deprimerad.
Och där är jag nu.
Tyngden av min egna otillräcklighet kan lätt sänka vilken pansarkryssare som helst. Den sänker mig.
Men jag sjunker inte helt utan motstånd.
Jag fortsätter försöka tills jag når botten.
Alltid hjälper det något.
söndag, april 01, 2007
Dagen efter
Tja. Det gick väl. Ingen lysande succé men inte heller någon katastrof. Maten blev god om än lite försenad och åtminstone en av fem presenter kommer väl att bli använd någon gång. Kanske till och med två. Eftersom både jag, maken och sonen lyckas fylla år i mars är det nu nästan ett år till nästa födelsedag och det är nog ganska bra eftersom min tårtinspiration är på upphällningen.
Nu är jag trött och sliten och ser inte alls fram emot all disk, tvätt och städ som väntar på mig överallt i lägenheten.
Vad jag ser fram emot är kvällen då vi ska se på en gammal favoritfilm som vi hittade på DVD igår, nämligen Diva. Första gången jag såg den var på Kvartersbiografen Hornstull och den kopian var så sliten att filmen gick av tre gånger. Charmigt. I kväll hoppas jag få se den oavbruten.
Och så ser jag fram emot morgondagen då jag ska få se om det är någon som bor i min mage.
Trots dagens datum är det inte något skämt. Men det är väldigt roligt.
Nu är jag trött och sliten och ser inte alls fram emot all disk, tvätt och städ som väntar på mig överallt i lägenheten.
Vad jag ser fram emot är kvällen då vi ska se på en gammal favoritfilm som vi hittade på DVD igår, nämligen Diva. Första gången jag såg den var på Kvartersbiografen Hornstull och den kopian var så sliten att filmen gick av tre gånger. Charmigt. I kväll hoppas jag få se den oavbruten.
Och så ser jag fram emot morgondagen då jag ska få se om det är någon som bor i min mage.
Trots dagens datum är det inte något skämt. Men det är väldigt roligt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
