The amazing shrinking employee

Det finns arbetsplatser där de anställda behandlas som värdefulla medarbetare och uppskattas för det de kan tillföra i form av erfarenheter, idéer och tankar. Där medarbetarna får en chans att utvecklas och växa, where seldom is heard a discouraging word osv.

Där jobbar inte jag.

Jag kan svära på att det var lite svårare att nå upp till klockradion i går morse, så kanske en halv decimeter, kanske mer, tycks jag ha krympt av veckans "situation".

Rasterna går till stor del åt till att planera hemska, destruktiva planer, typ bränna ner stället, för att få utlopp för all bitterhet som rapas upp efter att ha svalt så mycket stolthet, mer stolthet än en stackars magsäck kan tåla.

Det är väldigt länge till september.

Stackars lill-skrutt har jobbat så hårt den här veckan och har inte riktigt förlåtit mig för det, inte ett ord, inte en spark, inte en enda liten knuff.

The silent treatment från ett 20-veckors foster.

Nu ser jag i alla fall fram emot 48 timmar av icke-arbete, som jag dessutom hoppas fylla med tröst, kramar och lite uppbyggande av det självförtroende som jag inte har så mycket av men jag kunde svära på att det fanns en skvätt som skvalpade omkring i höjd med fotknölarna förra helgen och det var ju inte så mycket, inte imponerande alls faktiskt, men jag vill gärna ha tillbaka det och det måste ske snart, annars kommer jag inte alls att nå upp till klockradion i nästa vecka, den står faktiskt på en hög hylla.

Och så måste jag försöka få lill-skrutten att förlåta mig. Synd att jag inte har några pengar att köpa en ponny för. Inte ens en så liten ponny som skulle passa lill-skrutten.

För att få ponny-pengar måste jag gå och jobba. Blä.

Hoppas jag kommer att nå upp till skötbordet i september bara.