Rostbrunt till våren

Ledig dag i dag och jag önskar så att jag kunde ägna den åt att skriva men självförtroendet är borta och orken och inspirationen i evighet, amen.

Det var så väldigt länge sedan och jag tror inte att det är som att cykla, det tror jag inte, och även om det vore så är jag inte så bra på att cykla heller. Speciellt när cykeln har stått i källaren i flera månader.

Rostig är vad jag är.

Men vad skönt det vore, att sätta penna mot papper eller fingrar mot tangentbord och skapa något.

Jag fick Harlan Cobens nya bok igår och har redan läst 200+ sidor. Här har han slitit i månader och putsat på formuleringar, byggt upp sammanhang och en spännande historia, skapat karaktärer och miljöer, problemställningar och förhoppningsvis ett tillfredsställande slut. Och jag bara glufsar i mig det på några få timmar.

Lite sorgligt, faktiskt.

Men jag kommer att läsa den igen. Och när jag läser för andra gången är det inte lika glupskt för då vet jag ju hur det slutar. Och då kommer alla små detaljer fram i ljuset, och jag kan uppskatta allt jobb han har lagt ner.

För min skull. För att jag är hans läsare.

Jag vill också göra så. Skapa något som människor ser fram emot, kastar sig över, blir uppslukade av.

Hur häftigt vore inte det?

Men så länge jag jobbar finns inte det. Orken, lusten, inspirationen har övergivit mig, sprungit och gömt sig och jag vet inte om den någonsin kommer tillbaka men jag hoppas.

Det snackas på jobbet om att firman kanske tappar en av två stora kunder, och att den andra nog följer efter inom kort och att det kanske är slutet för företaget, alldeles nära, kanske bara ett par, tre månader till. Och jag ser mig omkring i lokalen och det gör ont i mig när jag tänker på en del av dem som arbetar där, hur svårt de kommer ha det att få något annat jobb.

Nästan lika svårt som jag.

Men jag ska ju snart ta föräldraledigt i ett år och är inte så rädd för arbetslösheten. Jag tar i tu med den sedan, tidigast nästa höst, om det nu blir så. Och då hade jag ju ändå tänkt söka mig någon annanstans.

Men innerst inne hoppas jag att jag ska kunna skriva under året hemma med Skrutten. Och att det ska leda någonstans.

Nu har jag ju motivation så det brinner i baken. Inte så mycket morot kanske, men vilken piska.

Om jag inte skriver tillräckligt bra blir det kuverteringmaskinen igen.

Det borde sätta fart på skrivandet.