Till sist

Till sist gjorde jag det. Till sist letade jag fram den förbannade pappersbunten från berget med tillhörigheter i vardagsrummet, tog en rödpenna och fortsatte med genomgången. Hela vägen till slutet kom jag. Det tog ett par timmar men gud vilken grej.

Nu ska jag bara gå igenom alltihop en gång till, sedan ändra allt som behöver ändras på datorn, skriva ut allt och sedan börja läsa igen med rödpennan i högsta hugg.

Jag kan nog göra det här om och om igen för all tid. Man hittar alltid något som behöver ändras, någon konstig mening, någon felstavning, någon stel dialog, någon non sequitur.

Men jag hoppas att det bara blir ett par gånger till. Sedan ska jag skicka in det.

Jag vet att det är skräp. Att det är klyschigt, för långt, för stelt, för fruktansvärt dåligt slut.

Men - och jag håller envist fast vid det här - det finns bitar som inte är alldeles oävna, där till och med jag, som hatar den här sortens böcker, låter rödpennan sjunka och bara läser. Jag bryr mig så ofattbart mycket om min protagonist, och hennes ungar. Jag kan inte bara låta henne falla i glömska utan att någon någonsin fick läsa hennes historia.

Hon förtjänar bättre.

Så jag googlar förlag i parti och minut. Inget mer fegande, inget det-verkar-nog-seriöst-att-bara-skicka-till-ett-i-taget-tjafs. Nu blir det ett massivt utskick. Alla på en gång. Albert Bonniers, Norstedts, Alfabeta, Natur och Kultur, Ordfront, Wahlström & Widstrand har jag än så länge letat upp.

Jävla Forum får inget.

Min stackars, stackars skrivare, säger jag bara. Enkelsidigt, 12pkt TimesNR, 1,5 radavstånd, med rejäla marginaler vill de ha. Många sidor blir det. Gånger 6, om jag inte hittar fler förlag.

Den ska få en ny toner-kassett för besväret, och en hel låda med fint vitt papper också. Men jag är orolig att den säger upp bekantskapen efter det här.

Efter det här kommer den bara att vilja skriva ut haikus.