Hard to be a woman

Det känns inte som att jag sover alls. Jag bara glider in och ut ur ytliga, virriga halvdrömmar och varje gång maken rör på sig är jag tillbaks i sängen och får börja vrida och vända på mig igen för att hitta en bekväm sovställning. Det känns som många långa timmar innan nästa förvirring smyger sig på och jag har tittat alltför mycket på klockan varje natt den här veckan, jag vill verkligen inte veta att den bara är kvart i ett eller fem över två eller tjugo över tre.

Det blir inte lättare att somna om för det.

Min kropp är inte min egen, inte den gamla vanliga. Den hittar på en massa konstiga saker hela tiden, dels p g a graviditet, dels p g a trötthet och värk. Jag lär mig och hittar vägar att komma runt begränsningarna men hur ska det bli alla långa veckor fram till september när det redan är så svårt att göra de enklaste saker?

Jobba var jag aldrig så bra på. Inte vara gravid heller. Och nu ska jag göra båda två på en gång.

Det kan bli svårt.

Jag tycker de borde bygga ut föräldraledigheten ytterligare, så att man kunde börja ta ut mammaledighet redan efter positivt grav-test. Allra senast när man börjar spy flera gånger om dagen. Jag har inget som helst behov av att vara en produktiv samhällsmedborgare just nu. Det är tillräckligt med utmaning att ta på mig skorna utan att falla sönder i bäckenfogarna. Hitta ett par brallor som passar. Hitta just det inne på hela Coop Forum som kan tillfredsställa det abstrakta suget efter något som man går omkring med precis hela tiden.

Att försöka att inte bli galen av all lycka, oro, kärlek, panikångest och alla andra känslor som snurrar runt i karusellhuvudet.

För att inte tala om sömnbristen. Man blir ju knäpp efter ett tag. Det tar inte så lång tid som man hade kunnat tro.

För övrigt har jag tittat alldeles för mycket på tv de senaste kvällarna av den enkla anledning att jag inte orkat resa mig från soffan. Och jag är lite upprörd över vissa saker. Det verkar som om Nivea vill att jag ska börja oroa mig över ytterligare en kroppsdel som jag inte kan få vara nöjd med. Men armhålorna!? Snälla!?

Kan det vara ett tecken på att kvinnokroppshatet äntligen börjar nå sitt slut? När det inte finns fler komplex kvar att skapa? Kommer vi ut på andra sidan snart? Den andra sidan där vi får lov att finnas, vi också?

Fast vete sjutton om jag vill vara kvinna förresten. Kvinnor marscherar för att de vill ha en ny binda, eller för att de har fått en ny binda, jag är inte riktigt klar över vilket. Män marscherar ner till Burger King.

Jag vill hellre ha en hamburgare.

Mitt namn är Sandra, och jag är en könsförrädare.