What a difference a day makes. Vilken skillnad om man inte behöver gå till jobbet och känna sig värdelös precis hela dagen. Hur man slappnar av, får lite energi, orkar laga mat och baka bröd och fixa och dona trots det katastrofläge som råder här i vår golvlösa lägenhet. Tänk om det alltid kunde vara så här. Men Lotto-gudarna i Visby valde inte heller denna vecka att befria mig från detta ok som tynger mig djupt ner i mina stödstrumpor.
I morgon måste jag bita ihop och gå och jobba igen. Jag biter ihop så att spänningshuvudvärken hotar att spräcka skallen från tinning till tinning och räknar dagar och timmar tills jag kan få lov att gå hem. Jag menar, verkligen gå hem, för sista gången. Om jag överhuvudtaget kan få havandeskapspenning är det inte förrän en bit in i juli. Det är så väldigt länge till dess.
Hela maj, hela juni. Och lite till. Väldigt mycket tid. Ond tid.
Men jag tycker mig känna små uppmuntrande puffar inifrån, sent omsider. Och det värmer.
Jag vill bara krypa in i en graviditetsbubbla och stanna där till i september, utan golvläggare, Arbetsförmedlingen, arbetsplatskonflikter, pengabekymmer och kläder som inte passar längre.
Jag vill bara må bra nu.
För mycket begärt? Visst. Det begriper jag väl.
Bara hålla käften och kuvertera.
Lycklig får jag vara i september.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar