Inneboende

Visst var det någon där och h*n hade både huvud och armar och ben och ryggrad och hjärta och allt möjligt som är bra att ha om man ska komma ut och bli en alldeles egen människa någon gång i september och h*n rörde på sig, sprattlade som en liten fisk och när sonen var i det här stadiet var tekniken på stenåldern och på en liten 15'-skärm fick man se något slags myrornas krig och barnmorskan sa Där har du ditt barn, och jag fick bara ta henne på hennes ord för det hade lika väl kunnat vara en lantmäterikarta över någon obebodd socken i mörkaste Småland eller ett psykologiskt test à la Rorshach men nu är vi i framtiden och på en stor fet flat screen upphängd under taket mitt emot britsen kunde jag se hela bäbisen med fingrar och rörelser och hela alltet och jag trodde faktiskt knappt att det var sant innan men nu har jag sett det med mina egna ögon och maken och barnmorskan såg det också så det är inte bara som jag inbillar mig och hela vägen hem lullade jag omkring i någon slags idiotlycka med ett flin från öra till öra som då och då avbröts av tårar som ville svämma över för det var så vackert och så osannolikt och så helt och hållet fantastiskt och nu vill jag bara ställa mig på taket och skrika ut att vi ska få ett barn i september men det går inte för vi måste berätta det för grabbarna först och bonusen kommer inte hem förrän i kväll eller i morgon eller någon annan dag och i min väska ligger tre små utprintade bilder från Ultraljudsmaskinen och jag kan stirra på dem i timmar bara för att försöka få en bild av vem det är, vem det kommer att bli, hur det kommer att bli och alla andra frågor som snurrar i mitt huvud just nu och jag vill inget hellre än att visa dem för sonen och jag hoppas han blir glad men jag måste vänta till makens grabb kommer hem så det blir rättvist och varför ska livet vara rättvist just nu kan man fråga sig men det är viktigt att alla känner sig inkluderade och mest av allt maken för jag vill att han ska vara lika glad som jag och det är han inte men han kanske blir och han vill att vi berättar för grabbarna samtidigt och det är inte mycket han får bestämma så då blir det så.

Just nu handlar det bara om att stanna i lyckan även om smaken av den på min bittra tunga är alldeles främmande. Och väldigt skrämmande.

Det är otäckt att få något så fantastiskt. Om man har något kan det tas i från en. Jag vill det här så mycket, har velat det så väldigt länge och jag måste vara varsam så att jag inte håller i den här lyckan så hårt att den tar skada. Jag måste vara försiktig.

Och jag måste ge mig själv lov att vara lycklig.