Sårad

Glad får man som sagt inte vara. Nu gungar det lite betänkligt under fötterna i flera avseenden och jag känner att det är dags att krypa in i sköldpaddsskalet och ta det lite lugnt ett tag. De påfrestningar det innebär att gå hemifrån varje dag, vara omgiven av människor utanför familjen, arbeta, prata, interagera på olika sätt, allt det där som jag inte är så bra på, det är på väg att slå slint och jag är rädd för vad som kan komma att hända.

Sandra leker inte så bra med de andra barnen.

Det kommer att bli jobbigt de kommande månaderna, innan jag förhoppningsvis kan landa i en lugn och skön föräldraledighet. Det är inte så mycket tid kvar men jag måste hålla händer och fötter innanför mattkanten för det kommer bli en himla åktur fram till dess.

Och minnas att det snart är över.

Det här jobbet är bra för mig, det är bra att jag tjänar pengar, kvalar in i a-kassan, går på gatorna som en riktig man.

Men fy fan vad det gör illa. Som människa far jag illa av att vara där.

Vad synd att det inte spelar någon som helst roll för någon annan än mig.