Avsaknaden av obehag

Det är en konstig känsla, efter att ha mått så dåligt på så många sätt så länge, att vakna vid 4-tiden på morgonen och inte ha ont någonstans, inte må illa, inte klia, inte ömma. Något måste ju ha gått fel. Men än så länge vet jag inte vad.

Jag ska bara njuta av detta lugn, om det varar fem minuter eller hela dagen. Äta frukost, gå och jobba och försöka göra så gott jag kan. Jag vet inte vad som förväntas av mig denna vecka och det skrämmer mig väldigt mycket, men jag kan bara göra så gott jag kan, så mycket jag orkar utan att riskera stackars skrutten.

Det är dags att berätta för cheferna men jag vet inte hur, inte vad jag ska säga, hur jag ska lägga upp det.

Ha ha, jag är med barn så jag ska vara mammaledig i all evighet och behöver inte jobba här mer, behöver aldrig se er mer, kanske kan tas på fel sätt.

Jag är friiiiiiii, likaså.

Jag vet ju inte vad det kommer att innebära, hur länge jag kommer orka jobba, om jag kan få någon havandeskapspenning, om de ger mig sparken, eller vad som helst.

Och jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaks.

Kanske kan mammaledigheten användas till ett skrivprojekt, något som blir något, något som räddar mig från detta öde, att kuvertera skräppost i all evighet. Amen.

Kanske står jag där med mössan i handen efter några månader och tigger om att få jobba några timmar, bara för att få ihop till några Pampers.

Det behövs en hel del Pampers vill jag minnas.

Fast numer finns det ju Huggies i riket. Det varumärket påminner mig om Arizona junior, och man kanske bara måste köpa en blöja som varit med på film.

Om man är jag. Med allt vad det innebär.

Just nu att jag är hungrig. Frukostdags