Nedåt

Helgen är över och vi är tillbaka i hantverkarhelvetet. Blä. Nog om det.

Jag funderar mycket över var jag är och var jag vill vara, vem jag är och vem jag vill vara. Jag tar små, små steg, försöker bättra mig lite i taget men det fattas fortfarande mycket.

Otillräcklig känner jag mig. Jag kan inte, orkar inte, duger inte till.

Det jag är är inte bra nog.

Och det är jobbigt.

På en av mina psykologikurser fick jag lära mig att ångest uppstår när man blir medveten om avgrundsgapet mellan där man är och där man vill vara. Well, duh. Och om man inte kan se någon väg mellan de två punkterna blir man deprimerad.

Och där är jag nu.

Tyngden av min egna otillräcklighet kan lätt sänka vilken pansarkryssare som helst. Den sänker mig.

Men jag sjunker inte helt utan motstånd.

Jag fortsätter försöka tills jag når botten.

Alltid hjälper det något.