Bokslut över 2008

Så tog det här året också slut, till sist. Det borde man väl ha kunnat räkna ut, kanske men ändå.

Jag går tillbaka och läser inlägget från förra nyårsafton. Det är mycket som inte förändras alls här i världen. Mina grubblerier och ältanden, till exempel.

Så här skrev jag för exakt ett år sedan: (med nutida kommentarer i avvikande färg)

Av 2008 önskar jag mig:

Många, långa promenader utan värk.

Japp, så småningom! Så sent i som i förmiddags gick jag en halvmil utan att blinka.

Glada barn, stora och små.

Nja, det får man nog ändå påstå. Inga större sorger i år. Nöjda med sina julklappar blev de också.

Mycket kärlek till alla omkring mig. Och lite till mig själv också, tack.

Det kan man väl aldrig få nog av. Bra föresättning, dock.

Idéer, berättelser, ord på papper som skapats av mig.

Ja, faktiskt. Inte alls tillräckligt för att det ska göra någon skillnad i världen, men det har gjort skillnad i min själ. Tack för det!

Tillräckligt med pengar.

Ja, faktiskt. Det trodde jag aldrig, men vi överlevde. Ingen har behövt gå hungrig här i år.

Lugn i själen.

Nej, det kan man väl inte påstå, inte under större delen av året i alla fall. Men det fanns ögonblick, främst mot slutet, där jag kände som att jag kanske höll på att lära mig hur man gör när man mediterar. Hemskt skönt! Det får jag jobba vidare på under nästa år.

Att jag får sitta här om 366 (!) dagar och utvärdera ännu ett år.

Ja, det fick jag ju faktiskt. Och jag är tacksam för det. Hur mycket jag än gnäller.



För 2009 har jag väl egentligen bara en förhoppning:

Att jag ska klara av det, vad det nu blir. Att jag ska kunna hantera ovissheten och inte låta den tynga mig ner i det där svarta hålet, igen.

Jag skrev en dikt om den till en av mina kurser. Jag och dikter, tja. Men ändå. Det är ju precis så här det känns.

2009 hoppas jag slippa behöva uppleva det.

The Well

I have a place, I know it too well,
Down at the bottom of an empty well.
It’s so very far back up to the top.
When I go down there, I drop and I drop.
I fall for hours and days on end,
Away from my family and every friend.
The fall takes time, the distance is great,
I lose all my hope and joy turns to hate.
Eventually I land in that space,
That empty and bitter, forsaken place.
I stay down there for months and years,
Alone in the darkness with all of my fears.
There is no water there, nothing to eat,
Nothing to help me get back on my feet.
Just me and all things that make me feel bad.
So tell me, do you think I look a bit sad
At times? It’s because of the place where I dwell,
Down in the well, my personal hell.

Skyll på det, du

Ett nytt försök att skriva på allvar och nu menar jag på allvar för jag undvek alla bekväma skoluppgifter och annat neutralt material och gav mig på stackars Berit och hennes berättelse.

Det gick väl så där.

Speciellt svårt var det att skriva den texten som jag redan skrivit på engelska. Tala om lost in translation.

Något vidare dagsverke blev det inte idag heller, men jag har introt klart i alla fall.

Och en bra ursäkt för att jag inte stannade på biblioteket så länge: det var så fruktansvärt kallt där vid fönstret och jag har sålt alla mina varma koftor på Tradera.

Och i mitt hölster: en brun gammal banan

Så blev det då till sist, i årets elfte timme, något som liknade en arbetsdag. Inte mycket till sådan, trasiga magar och punkterade cyklar krävde sitt, men till sist satt jag ändå där på biblioteket och knattrade på min gamla skruttiga bärbara (350:- på Emmaus!).

Tre och en halv timme räknas väl inte som ett dagsverke någonstans men det var länge sedan jag fick sitta och skriva så länge ostört och utan att sväva iväg i något internet. Tack och lov att jag inte har något trådlöst nätverkskort.

Inte kunde jag heller förmå mig att börja skriva på Berit-boken, utan jag ägnade mig dels åt skolarbete, dels åt något som kanske kan ge en inkomst på sikt.

Därmed inte sagt att jag inte tror att Berit kan göra det, om jag bara gör ett bra jobb med att berätta hennes historia. Men det känns lite mer avlägset.

Rätt rejält avlägset.

Ett par veckor till kan jag gömma mig bakom skolans deadlines, bakom hemtentor och inlämningsuppgifter.

Sedan är det bara jag och verkligheten kvar.

Jag kan se det framför mig, hur vi står i varsin ände av huvudgatan med händerna i närheten av men utan att röra vid våra hölster.

Ingen rör sig, ingen säger ett ord. Ett taggigt busk-nystan (ja men, vad heter det på svenska då?) rullar förbi.

Tolvslaget närmar sig.

Jösses män'ska, köp en vokal eller nåt'!

Jag ska skriva en tio-minuterspjäs på engelska, minsann. Det vet jag väl inte hur man gör.

Jag gör det ändå. Det brukar ju gå bra.

Jag väljer upplösningsscenen ur Berit-boken, den ännu oskrivna, som jag har tänkt på så mycket.

Det funkar inte alls.

Det hade jag nog faktiskt trott att det skulle göra. Allting med den boken har varit så mycket mer visuellt än Nina-boken någonsin var, och i ett förvirrat ögonblick funderar jag på om jag skulle skriva eländet som filmmanus i stället. Eller som ett manus till en tv-serie.

Att skriva något för tv, det hade ju varit en barndomsdröm som gått i uppfyllelse.

Som tur väl är gör sig Berit inget vidare i manusform, så jag slipper hysa några sådana förhoppningar.

Men en tre-fyra sidor blir det i alla fall. Vad nu det kan bli i minuter.

Problemet synes vara (ett av dem i alla fall) att jag inte kan hantera mer än två människor i taget. Och jag har fyra personer på scen samtidigt.

Två av dem samtalar och två av dem står bara där. Efter två sidor lät jag en gubbe sätta sig och se på tv. Och den andra fick ett PSP med ett kampsportsspel i. Så var de ur vägen, tänkte jag.

Och så undrar jag varför det inte funkar?

Det har jag i och för sig inte nu heller

Så söker jag till sist ett jobb. Av bara farten söker jag två, till och med.

Det kräver en hel del övertalning. Kohandel, rent av. Lock och pock.

Tänk allt vad du får om du bara går och jobbar. Tänk alla pengarna. Tänk allt vad du kan göra med dem.

Om du bara går och jobbar. Precis hela dagarna. Precis varje dag. Ett helt år.

Klarar jag det? Det vet jag inte. Men jag vill.

Klara det, alltså.

Tänk allt jag går miste om. Ingen tid eller ork för man och barn. Inget skrivande.

Ingen tid för mig.

Får jobba på de formuleringarna till mitt CV

Det blev inte mycket till jul i år. Jag kom aldrig i stämning och trots att granen fortfarande står där grön och grann så känns det som ohyggligt länge sedan som det slogs in paket och kokades chokladmorseller.

Men de är förstås inte slut än. Hurra för det.

Jag borde ta itu med saker. Det här med ledighet gäller ju inte mig. Jag har massor av skolarbete som borde ha gjorts för länge sedan och jag borde desutom ha skaffat mig ett jobb.

För länge sedan. Typ tjugo år sedan eller så.

Jag får bara sådan panik när jag tänker på det.

Jag måste börja jobba nu. Annars kommer min familj att få svälta inom en månad eller två.

Men hur ska det gå till? Vad ska jag ta mig till?

Jag kan ju precis ingenting. Jag är ju bra på precis ingenting.

Och nu är jag dessutom gammal, tjock och otrevlig ovanpå all otillräcklighet.

Varför jag bara fick två barn, kanske

En enda julklapp fick jag i år.

Jag trodde jag hade varit snällare än så, faktiskt.

Men det är väl allt gnäll som drar ner den sammanlagda poängställningen.

Det är nog den här formulan som han går efter, den skäggige gubben i norr:

Snäll - Gnäll = Mängden Julklappar

Ha! Glöm DaVinci-koden. Det här är årtusendets kodknäckande. Det kommer att innebära en revolution i barnkammare och på lekplatser världen över.

Det här förklarar så mycket.

Varför jag aldrig fick det där dockhuvudet med papiljotter som man kunde leka frisör med, till exempel.

And that's not the Spirit of X-mas, at all

Storebror sticker iväg och firar jul med sin pappa och Lillen går ut på gården och gungar med sin pappa och jag slappnar av, till sist, och det kanske jag inte skulle ha gjort för luften går bara ur mig och jag känner den till sist, känner den där tröttheten som jag har kånkat omkring på, som jag har gnällt över, så helt otroligt länge.

Jag känner den i varenda lite nertråd, i varenda liten cellusling, jag känner den så intensivt att jag lägger mig på sängen och tänker på fullt allvar att jag nog aldrig orkar resa mig igen.

Men det gör jag förstås och jag biter ihop och genomlider makens jul för så känns det, det har ingenting med mig att göra, och jag och Lillen håller oss undan och det enda som känns riktigt bra den här dagen är att jag lyckas ta ett bra kort på mina barn innan Storebror sticker och att Lillen blir så jätteglad för sin julklapp.

I övrigt är jag bara alldeles, alldeles ledsen.

If they don't want to be beggars

Jag får mina allra sista studiemedel och rusar iväg för att köpa den sista julklappen, den största.

Precis alla pengar gör jag av med, och det kommer inga flera, kanske inte på mycket länge, kanske inte alls.

Det känns så där, kan jag säga.

Jag tycker om att ha pengar. Det här tycker jag inte om.

Och i morgon är det jul.

Denna fattigdom, denna realitet tvingar mig att ta mig i kragen och börja kolla jobbannonser.

Sitta och leta i Platsbanken på Lilla Julafton. Det är ju rena rama Dickens.

Men, men, beggars can't be chosers.

Sådant kan man tröttna på efter ett tag

Jag har fortfarande massor av jobb kvar men om ingen annan tänker göra något tänker jag banne mig inte stressa ihjäl mig.

Dessutom har maken en massa julstök kvar så jag får jonglera skolarbete och 1-åring bäst jag kan.

När jag precis inte orkar mer sticker han iväg för att fira jul med sina kompisar. Kul för honom. Själv kokar jag chokladmorseller med gnällig 1-åring på armen. Det är så där.

Men gott blir det.

Lillen somnar till sist, en kvart innan hans far kommer hem och luktar öl.

Och som vanligt nu på sistone vaknar han varje timme hela natten.

Lillen alltså. Hans far sover sött. Att döma av snarkningarna.

Bara lite, lite som typ en fondvägg eller något

Så ohyggligt mycket jag borde göra men jag blir bara så arg hela tiden och jag är så trött och så less att jag bara går ut i stället och går och går med Lillen som inte kan somna i vagnen eftersom han inte har fått någon gröt.

Det är bara att gå och köpa gröt så att det här inte behöver upprepas.

Sedan går dagen bara och inte mycket blir gjort, inte av mig i alla fall och precis när jag tänker att man kanske skulle ta och koka lite M:s morfars farmors chokladmorseller så här julen till ära så kraschar magen som värsta Challenger och det blir ingenting med något godiskokande, det blir inte någonting med någonting.

Lillen är snäll och äter 8 skedar gröt och somnar precis i tid till andra delen om Qvick och det är bra tv det där och det känns att det här kommer att få konsekvenser i samhället och i människors liv. Jag undrar hur det känns att vara den där journalisten nu och hur det är att vara de där andra människorna som varit med och surfat på det här.

Lite önskar jag att jag kunde vara en sådan människa, som kunde förändra världen på det viset.

Och lite önskar jag att jag bara kunde lyckas förändra min egen lilla värld.

Och var fasen är torpet?

Sista babysimmet för terminen och det är så skönt att se hur roligt Lillen tycker att det är. Värt varenda spänn. Jag hade själv inte haft något emot en sådan bassäng i källaren. Kanske kan bli en poolvilla i alla fall när de ringer från Svenska Spel.

As if.

Sedan är det bara apmycket städ som behöver fixas om det ska kunna bli någon jul på torpet. Var fasen är Disney-mössen när man behöver dem?

Kanske skulle jag också stå insvept i ett nät med fötterna i en hink med kallt vatten

Makens första dag hemma, inte officiellt pappaledig på länge än tack vare en massa innestående semester som ska tas ut först, men i praktiken.

Jag är rädd att vi ska gå varandra på nerverna men det kommer förhoppningsvis inte att ske förrän efter jul. Innan dess har vi alldeles för mycket att stå i.

Först flänger vi runt hela halva stan på en massa ärenden som i princip bara är mina ärenden men jag tycker om när maken kör bilen så alla får åka med.

Sedan tar vi en vända ut igen efter julgran. Doften när jag kliver in bland alla granar på Drottningtorget är något av det ljuvligaste och jag tror vi valde en alldeles lagom stor, alldeles lagom vacker gran men det återstår att se när den har vecklat ut sig. Än så länge står den i nät på balkongen och acklimatiserar sig.

Det är svårt det där. Jag vet hur den känner det. Att vänja sig vid något alldeles nytt kan vara skrämmande.

Inte lönt att gå för fort fram. Jag kanske tappar alla barren.

Igen.

Bara han tycker det i många, många år till

Det slår mig så hårt att det här, det är vår sista dag, Lillen och jag. Det är är sista dagen på min tid hemma med honom här i bubblan som i och för sig inte har varit mycket till bubbla på sistone men ändå.

Hela dagen blir jag bara lipig så fort jag tänker på det, att det här är den sista dagen. Inget kommer någonsin att bli sig likt.

Jag hade velat göra dagen alldeles speciell, men istället blir det en helt vanlig dag, eller kanske till och med en lite sämre dag än de flesta andra eftersom vi bara bråkar hela tiden och han är mer än vanligt och pillar på saker han inte får.

Till sist flyttar jag grinden till köksdörren istället, för att undvika att han klättar upp till knivar och saxar och annat livshotande. Dessutom räknar jag med att det kommer att begränsa hans konsumtion av kattmat.

Det tycker han är dumt och orättvist. Och det får han väl tycka.

Får se om jag kan vänja mig vid tanken först

Poesi har jag ju aldrig haft med i beräkningen, men det kanske man skulle ha.

Jag vet inte varför men det kanske har lyckats sätta sina spår i mig, alla dessa textsamtal.

Även om jag har kämpat emot, får jag väl säga.

Jag tycker inte om poesi, tror jag inte att jag gör i alla fall.

Men jag kanske behöver den.

Äsch. Nej. Jo. Nja. Kanske.

Lite kluven skulle man kanske kunna beskriva tillståndet som.

Man kanske skulle försöka skriva en dikt om det och se om det klarnar.

Usch. Nej. Eller. Njo. Kanske.

Men det är en så liten del att den räknas nästan inte alls

Lillen har fortsatt hög feber hela dagen och jag är inte alls förberedd när maken släpper av mig utanför skolan för den tredje workshopen, den om poesi, men jag går in och gör det ändå på något vis.

Jag bara improviserar, spinner loss på sådant de andra säger och det verkar funka, det verkar inte vara någon som direkt lägger märke till att jag inte vet vad jag talar om.

Så är det ofta när jag svamlar som värst. Att folk bara blir himla imponerade.

Det gör inte att jag respekterar dem mer, kan man ju inte påstå.

Det är ohyggligt långa timmar och jag mår i grunden dåligt hela tiden, men mitt uppe i eländet kommer jag på mig själv med att ha lite roligt.

Jag sitter lite på sned för att ha överblick över gruppen och när jag lutar mig fram ser jag mig själv i fönsterrutan och jag är himla suddig, det är flerdubbelt glas, men jag ser inte ut som jag tror, jag ser inte ut som jag inbillar mig och jag undrar för en sekund vad i helvete de andra ser när de ser på mig och sedan pratar jag vidare.

Det är den tredje och sista workshopen som ska göras på plats och det är det ljuvigaste, när jag rusar därifrån i slutet av kvällen, att jag vet att jag inte behöver gå dit mer, att jag aldrig behöver se dem mer.

Samtidigt som det är en liten del av mig som önskar att jag kunde syssla med sådant här lite oftare.

Och en mini-pytte-örliten del av mig som känner att jag faktiskt är ganska bra på det.

Men bara kanske

För att distrahera mig inför morgondagens workshop får Lillen galet hög feber.

Det var ju gulligt av honom.

Han är inte sjuk, bara febrig och ingenting förändras egentligen jämfört med alla andra dagar förutom att vi tar tempen stup i kvarten och att han får äta hur mycket melon han vill för att hålla uppe vätskebalansen.

Kanske är hans mor lite snällare än vanligt också.

Mycket att göra, mycket att komma ihåg

Jag har så mycket läxor att det inte går att överblicka. Därför får allt ligga och jag städar i stället. Det var sannerligen på tiden skulle man kunna säga.

Medan jag svabbar och plockar och diskar och dammsuger tänker jag på två saker. Dels mitt kapitelbokskapitel som jag skulle ha skrivit redan. Och dels min mamma.

Kapitelbokskapitlet tar form, så sakteliga. Det vill säga, jag har inte skrivit många rader. Men jag vet vem, vad, var och kanske hur. Och det är ju det svåra. Nu är det ju bara att skriva ner eländet. Men det får bli en annan dag.

Min mamma spökar lite på grund av att jag håller på och scannar gamla foton och blir påmind. Dels tänker jag på vem jag hade varit om hon överlevt. Vad jag hade gjort annorlunda. På vilket sätt jag hade varit annorlunda. Hur vår relation hade varit.

Men sedan glider jag över på ett helt annat tankespår. Vem hon hade varit idag. Hur hon hade varit nu, på tvåtusentalet. Vad hade hon haft för ringsignal på sin mobil? Hade hon haft en blogg, en Myspace eller hängt på Facebook?

Mina gissningar förvirras av det faktum att jag inte kan fatta att hon hade, liksom vi alla, varit äldre nu än hon var då. Hon hade blivit 60 nästa år. Det är annorlunda än 42, även i dessa jag-har-inte-tid-att-åldras-tider.

Hon hade inte längre varit ca 40. Det är jag som är det nu.

Men det är inte jag som är hon nu. Det var inte jag då. Det är inte jag nu.

Det kommer aldrig vara jag som är hon.

Jag måste komma ihåg det om jag ska kunna gå om.

Och äta dem med, förstås

Jag struntar i skolarbetet och tar mig äntligen tid att sätta en deg. För en gångs skull har jag kommit ihåg både jäst och saffran i tid till den här dagen och nu ska det bli lussekatter här i huset.

Och så kraschar min förbaskade jas-mage igen.

Som tur väl är visar det sig att bullar inte alls mår dåligt av att man lämnar jästen i degspadet en halvtimme eller så, en två tre gånger, medan man springer på toa. Det hade jag nog annars trott.

Bullarna blir kanon, saftiga och goda och till och med maken som inte alls tycker om saffran kan tvinga i sig några stycken, och jag känner att det här har jag saknat, det här vill jag ha mer av under de kommande månaderna, när maken är pappaledig och jag ska vara bara secondary caregiver.

Skriva bok, skaffa jobb, bah, det blir det inget med.

Jag, jag ska baka bullar.

Denna sorg som en tyngd i mitt bröst

Ju mindre tid kvar, desto mer oro.

Konstigt hur det hänger ihop det där. Man skulle kunna tro att det fanns något slags samband.

Kanske.

Nu när jag kan räkna mina kvarvarande dagar hemma med Lillen på ena handens fingrar blir jag hela tiden alldeles lipig och sentimental.

Nu ska han vara med pappa några månader, och sedan dagis, skola, och sedan sticker han väl till Australien, han också.

Det vet man ju hur det brukar gå.

Försöker vara lite tacksam för att det blir en gradvis överlämning här när maken går hem redan innan jul så vi kan vara hemma tillsammans över helgerna. Det är bra för Lillen. Bra för pappa. Och faktiskt bra för mig.

Även om det just nu bara känns sorgligt.

Jag begriper det inte

En vecka till skolavslutning för vissa, en vecka kvar på föräldraledigheten för andra.

Lite panik, lite sorg, lite jag vet inte vad.

Skulle det vara möjligt att klämma in ett år till, kanske två, under den kommande veckan, tro? Om man verkligen ansträngde sig?

Nä, trodde väl inte det.

En vecka, bara. Vad är det här? Jag skulle ju ha ett helt år. Hur gick det här till?

Och vem kan jag överklaga hos?

Fråga mig inte varför, det är bara så

Det är skillnad på deadline och deadline.

Deadline till responsgrupp kräver massor av tid och arbete och tankar och koncentration.

Deadline till lärare kräver att man öppnar den text man lämnade till responsgrupp förra veckan, kanske flyttar ett kommatecken, kopierar den och klistrar in i inlämningsrutan.

Jag föredrar deadline till lärare any day of the week.

Eller en tia, åtminstone

Jag borde göra min läxor. Det gör jag inte.

Jag borde diska, tvätta, städa, julpynta och baka lussekatter. Det gör jag inte heller.

I stället slösar jag bort denna dyrbara tid då Lillen sover någon annanstans än i mitt knä på att leta efter julklapp till Store killen som jag vet inte finns.

Som att någonstans i världen skulle två tusen kronor vara mycket, mycket mindre än vad det är här.

Som att inte alla affärer tar ungefär lika mycket betalt för samma saker.

Förbaskade priskarteller, är vad det är. Och konkurrensverket gör banne mig ingenting.

Och jag borde ta det här tillfället i akt och lära min nu i princip vuxne son om pengars värde och om det saliga med att giva och presenter från hjärtat och allt sådant. Ge honom fina och roliga och användbara julklappar som han kommer glädjas åt och ha nytta av under hela året som kommer.

När det nu kanske är hans sista jul hemma, och allt.

Men det gör jag inte. Om det nu var någon som trodde det.

Och, som sagt. Jag gör inte heller mina läxor.

För om jag kollar på Pricerunner en gång till så kanske jag hittar någon som säljer Guitar Hero: World Tour för en femma.

Så håll er undan, säger jag bara

Jag är bara så förbaskat arg.

Jag vet inte riktigt på vem. Eller varför. Men arg är jag.

Riktigt så där elektriskt, så att man inte helst ska ta i mig för det kan slå över.

Jag försöker att inte låta det gå ut över små och stora människor i min närhet. Men det går inget vidare. Om man ska vara ärlig.

Och det ska man väl. Så här i tider då tomten kollar sina listor.

Men även om det kollas listor och åsiktsregistreras vill jag bara anföra till mitt försvar att det är skillnad på att vara arg och att vara dum.

Jag är inte dum. Inte elak. Även om det kanske kan se så ut för en icke insatt tillfälligt förbipasserande åskådare.

Jag är bara så arg.

En liten notis i Post- och Inrikes Tidningar får det väl bli, i alla fall

Jag ska skapa en karaktär till en uppgift på en av mina kurser. En och en halv sida ska jag skriva om den här karaktären när den gör en resa av något slag och under de här en-och-en-halva sidorna ska karaktären beskrivas på massor av olika sätt.

Jag skriver om Berit. När hon sticker till Rivieran för att fira sin Lotto-vinst.

Berit känner jag ju lite redan, även om jag inte har skrivit om henne tidigare. Vi har setts, så där i förbipasserande, i mina frontallober eller var de nu kommer ifrån, mina texter.

Jag tänker; det är nog det första jag skriver på Berit-boken. Även om det är på engelska. Man kan väl översätta det tillbaka efteråt. Eller bara se det som en övning.

En och en halv sida går fort.

Efter en och en halv sida har hon inte ens kommit på flygbussen.

Fem sidor blir det. Fem sidor inte alls pjåkig prosa om en kvinna som står inför en enorm förändring.

De fem första sidorna av min nästa bok, vad den nu kan komma att heta.

Det borde firas på något vis. Uppmärksammas. Förkunnas över hela riket.

Nu skriver hon igen, borde folk säga i landets alla fikarum i morgon vid tio-snåret. Vad spännande, borde de säga. Vad skönt. Det är verkligen på tiden.

Och det har de ju alldeles rätt i.

Inte så bara

Jag tänker att jag inte får låta mig skrämmas.

Att jag måste hålla huvudet högt och fortsätta le. Inte låta dem känna lukten av min rädsla, även om den finns där.

För visst finns den där.

Men allting är så mycket svårare när man är rädd. Och jag behöver inte göra det svårare än det är.

Just det behöver jag inte alls.

Kanske, kanske, kan vi överleva även om jag inte har något jobb direkt efter terminsslutet i januari. Kanske kan jag då få lite tid utan skoluppgifter, utan ansvar för barn och hus och hem, utan måsten.

Kanske kan jag få lite Egen Tid.

Kanske lite Egen Skriv-Tid, till och med.

Om jag kan behålla lugnet, om jag kan se platsannonserna i vitögat utan att få panik, kanske jag kan få lov att skriva den tid som blir över mellan jobbansökningarna.

Kanske blir det ingen sådan tid. Kanske bara lite.

Kanske blir det tillräckligt.

Bara jag kan ta tillvara den.

Bara jag inte låter mig skrämmas.

Det går på ett kick

Det börjar som vanligt med en skakning.

Var mitt "nedre däck" sitter vet jag inte men den kan mycket väl ha kommit därifrån.

Ett hastigt påkommet illaående, en darrning på handen, hela världen svajar till.

Och så är jag rädd igen.

Vilken fallhöjd det är härifrån, så ohyggligt långt ner till där jag brukar hålla till.

Och jag kanske har glömt hur man gör för att kunna hantera rädslan, illamåendet, paniken. Då blir det ju ännu svårare.

Och jag kanske inte överlever "ännu svårare".

Så rädd man kan bli.

Och så fort man blir hjälplös igen.

Alldeles, alldeles hjälplös.

Och sedan ska jag försöka minnas det

Det är farligt, det där ordet "äntligen".

Det ger intrycket av att jag har uppnått något, att jag har kommit till en punkt, som att jag inte skulle kunna backa härifrån.

Klart jag kan.

Det här att må bra är inget jag har lärt mig, inget jag har förtjänat, inget jag har uppnått.

Det är nog bara så att just nu är mina signalsubstanser i någon slags balans. Varför vet jag inte. Hur länge det kommer vara vet jag inte.

Men förmodligen är det här bara en biokemisk nivå jag passerar på vägen upp eller ner. De hormonella rubbningarna av graviditeten är väl på väg att avta nu, och jag har äntligen börjat få lite sömn.

Nåja. Tvärt emot mina naturliga böjelser tänker jag försöka njuta av det här ögonblicket i tiden.

Hur länge det nu kan få vara

Det är ju alldeles för sent nu, att börja njuta av det här året, när det bara finns några få dagar kvar.

Kanske bättre då att inte njuta av det alls.

Men det är bra nu, inga rör i öronen, inga platsförmedlare, inga fk-tjänstemän, inga "hjälpare".

Det är gott, alltsammans.

Vi har det varmt och tryggt, äter varm mat varje dag, har kläder och skor efter alla möjliga väder, och barnet leker med giftfria leksaker på vårt alldeles egna golv.

Och jag mår äntligen bra.

Och så var han också nöjd med dagen

Lillen ska till örondoktorn och jag är ju inte den som slösar busspengar i onödan så vi åker in till stan redan på morgonen och gör en heldag av det.

Hela dagar är långa.

Särskilt när det är regnigt, och man inte har någon mat med sig. Och ens lilla barn har blivit så stort att han alls inte vill sova i vagnen i timme efter timme.

Lite second hand shopping blir det i alla fall och jag kan väl få tro att det var en bra affär jag gjorde, men i själva verket var två av tre saker för små och jag kommer inte att få pengarna tillbaka på Tradera som jag hoppas.

Vi lyckas i alla fall ordna både blöjbyte och lunch ute på byen och kommer i tid till doktorn där Lillen går i spinn över lekhörnan. Där sitter en docka som han blir alldeles blyg inför, men som han så småningom vågar fram och känna på. Kanske ett julklappstips?

Sedan är han så duktig inne hos doktorn som förklarar honom fullt frisk och sköterskan ger honom ett Bamse-klistermärke som han genast stoppar i munnen.

Och till sist är mamma lugn igen och han får gunga så länge han vill på lekplatsen vid Rundelen.

Snälla, söta, rara, titta inte ner

Och så blev det december i alla fall trots alla mina försök att få tiden att stanna. Årets sista månad är här och jag ser slutet nu, jag ser tomrummet, jag ser stupet som jag kommer rusa rakt utför i slutet av den här månaden eller i början av nästa.

Snart blir det i alla fall.

Kanske kan jag göra en sådan där tecknad variant där jag bara springer och springer och så länge jag inte tittar ner går det bra.

Jag får skriva en postit-lapp till mig själv. "Titta inte ner!"

Nu är det december. Det blev det. Trots allt.

Det är nu inget jag kan göra åt det. Hålla tummarna att det inte kommer göra alltför ont.

Nu är det december.

Jag ser slutet och slutet ser mig.

Aj.