Jösses män'ska, köp en vokal eller nåt'!

Jag ska skriva en tio-minuterspjäs på engelska, minsann. Det vet jag väl inte hur man gör.

Jag gör det ändå. Det brukar ju gå bra.

Jag väljer upplösningsscenen ur Berit-boken, den ännu oskrivna, som jag har tänkt på så mycket.

Det funkar inte alls.

Det hade jag nog faktiskt trott att det skulle göra. Allting med den boken har varit så mycket mer visuellt än Nina-boken någonsin var, och i ett förvirrat ögonblick funderar jag på om jag skulle skriva eländet som filmmanus i stället. Eller som ett manus till en tv-serie.

Att skriva något för tv, det hade ju varit en barndomsdröm som gått i uppfyllelse.

Som tur väl är gör sig Berit inget vidare i manusform, så jag slipper hysa några sådana förhoppningar.

Men en tre-fyra sidor blir det i alla fall. Vad nu det kan bli i minuter.

Problemet synes vara (ett av dem i alla fall) att jag inte kan hantera mer än två människor i taget. Och jag har fyra personer på scen samtidigt.

Två av dem samtalar och två av dem står bara där. Efter två sidor lät jag en gubbe sätta sig och se på tv. Och den andra fick ett PSP med ett kampsportsspel i. Så var de ur vägen, tänkte jag.

Och så undrar jag varför det inte funkar?