Det går på ett kick

Det börjar som vanligt med en skakning.

Var mitt "nedre däck" sitter vet jag inte men den kan mycket väl ha kommit därifrån.

Ett hastigt påkommet illaående, en darrning på handen, hela världen svajar till.

Och så är jag rädd igen.

Vilken fallhöjd det är härifrån, så ohyggligt långt ner till där jag brukar hålla till.

Och jag kanske har glömt hur man gör för att kunna hantera rädslan, illamåendet, paniken. Då blir det ju ännu svårare.

Och jag kanske inte överlever "ännu svårare".

Så rädd man kan bli.

Och så fort man blir hjälplös igen.

Alldeles, alldeles hjälplös.