Mycket att göra, mycket att komma ihåg

Jag har så mycket läxor att det inte går att överblicka. Därför får allt ligga och jag städar i stället. Det var sannerligen på tiden skulle man kunna säga.

Medan jag svabbar och plockar och diskar och dammsuger tänker jag på två saker. Dels mitt kapitelbokskapitel som jag skulle ha skrivit redan. Och dels min mamma.

Kapitelbokskapitlet tar form, så sakteliga. Det vill säga, jag har inte skrivit många rader. Men jag vet vem, vad, var och kanske hur. Och det är ju det svåra. Nu är det ju bara att skriva ner eländet. Men det får bli en annan dag.

Min mamma spökar lite på grund av att jag håller på och scannar gamla foton och blir påmind. Dels tänker jag på vem jag hade varit om hon överlevt. Vad jag hade gjort annorlunda. På vilket sätt jag hade varit annorlunda. Hur vår relation hade varit.

Men sedan glider jag över på ett helt annat tankespår. Vem hon hade varit idag. Hur hon hade varit nu, på tvåtusentalet. Vad hade hon haft för ringsignal på sin mobil? Hade hon haft en blogg, en Myspace eller hängt på Facebook?

Mina gissningar förvirras av det faktum att jag inte kan fatta att hon hade, liksom vi alla, varit äldre nu än hon var då. Hon hade blivit 60 nästa år. Det är annorlunda än 42, även i dessa jag-har-inte-tid-att-åldras-tider.

Hon hade inte längre varit ca 40. Det är jag som är det nu.

Men det är inte jag som är hon nu. Det var inte jag då. Det är inte jag nu.

Det kommer aldrig vara jag som är hon.

Jag måste komma ihåg det om jag ska kunna gå om.