Inte så bara

Jag tänker att jag inte får låta mig skrämmas.

Att jag måste hålla huvudet högt och fortsätta le. Inte låta dem känna lukten av min rädsla, även om den finns där.

För visst finns den där.

Men allting är så mycket svårare när man är rädd. Och jag behöver inte göra det svårare än det är.

Just det behöver jag inte alls.

Kanske, kanske, kan vi överleva även om jag inte har något jobb direkt efter terminsslutet i januari. Kanske kan jag då få lite tid utan skoluppgifter, utan ansvar för barn och hus och hem, utan måsten.

Kanske kan jag få lite Egen Tid.

Kanske lite Egen Skriv-Tid, till och med.

Om jag kan behålla lugnet, om jag kan se platsannonserna i vitögat utan att få panik, kanske jag kan få lov att skriva den tid som blir över mellan jobbansökningarna.

Kanske blir det ingen sådan tid. Kanske bara lite.

Kanske blir det tillräckligt.

Bara jag kan ta tillvara den.

Bara jag inte låter mig skrämmas.