Men det är en så liten del att den räknas nästan inte alls

Lillen har fortsatt hög feber hela dagen och jag är inte alls förberedd när maken släpper av mig utanför skolan för den tredje workshopen, den om poesi, men jag går in och gör det ändå på något vis.

Jag bara improviserar, spinner loss på sådant de andra säger och det verkar funka, det verkar inte vara någon som direkt lägger märke till att jag inte vet vad jag talar om.

Så är det ofta när jag svamlar som värst. Att folk bara blir himla imponerade.

Det gör inte att jag respekterar dem mer, kan man ju inte påstå.

Det är ohyggligt långa timmar och jag mår i grunden dåligt hela tiden, men mitt uppe i eländet kommer jag på mig själv med att ha lite roligt.

Jag sitter lite på sned för att ha överblick över gruppen och när jag lutar mig fram ser jag mig själv i fönsterrutan och jag är himla suddig, det är flerdubbelt glas, men jag ser inte ut som jag tror, jag ser inte ut som jag inbillar mig och jag undrar för en sekund vad i helvete de andra ser när de ser på mig och sedan pratar jag vidare.

Det är den tredje och sista workshopen som ska göras på plats och det är det ljuvigaste, när jag rusar därifrån i slutet av kvällen, att jag vet att jag inte behöver gå dit mer, att jag aldrig behöver se dem mer.

Samtidigt som det är en liten del av mig som önskar att jag kunde syssla med sådant här lite oftare.

Och en mini-pytte-örliten del av mig som känner att jag faktiskt är ganska bra på det.