Eller en tia, åtminstone

Jag borde göra min läxor. Det gör jag inte.

Jag borde diska, tvätta, städa, julpynta och baka lussekatter. Det gör jag inte heller.

I stället slösar jag bort denna dyrbara tid då Lillen sover någon annanstans än i mitt knä på att leta efter julklapp till Store killen som jag vet inte finns.

Som att någonstans i världen skulle två tusen kronor vara mycket, mycket mindre än vad det är här.

Som att inte alla affärer tar ungefär lika mycket betalt för samma saker.

Förbaskade priskarteller, är vad det är. Och konkurrensverket gör banne mig ingenting.

Och jag borde ta det här tillfället i akt och lära min nu i princip vuxne son om pengars värde och om det saliga med att giva och presenter från hjärtat och allt sådant. Ge honom fina och roliga och användbara julklappar som han kommer glädjas åt och ha nytta av under hela året som kommer.

När det nu kanske är hans sista jul hemma, och allt.

Men det gör jag inte. Om det nu var någon som trodde det.

Och, som sagt. Jag gör inte heller mina läxor.

För om jag kollar på Pricerunner en gång till så kanske jag hittar någon som säljer Guitar Hero: World Tour för en femma.