And that's not the Spirit of X-mas, at all

Storebror sticker iväg och firar jul med sin pappa och Lillen går ut på gården och gungar med sin pappa och jag slappnar av, till sist, och det kanske jag inte skulle ha gjort för luften går bara ur mig och jag känner den till sist, känner den där tröttheten som jag har kånkat omkring på, som jag har gnällt över, så helt otroligt länge.

Jag känner den i varenda lite nertråd, i varenda liten cellusling, jag känner den så intensivt att jag lägger mig på sängen och tänker på fullt allvar att jag nog aldrig orkar resa mig igen.

Men det gör jag förstås och jag biter ihop och genomlider makens jul för så känns det, det har ingenting med mig att göra, och jag och Lillen håller oss undan och det enda som känns riktigt bra den här dagen är att jag lyckas ta ett bra kort på mina barn innan Storebror sticker och att Lillen blir så jätteglad för sin julklapp.

I övrigt är jag bara alldeles, alldeles ledsen.