Bokslut över 2008

Så tog det här året också slut, till sist. Det borde man väl ha kunnat räkna ut, kanske men ändå.

Jag går tillbaka och läser inlägget från förra nyårsafton. Det är mycket som inte förändras alls här i världen. Mina grubblerier och ältanden, till exempel.

Så här skrev jag för exakt ett år sedan: (med nutida kommentarer i avvikande färg)

Av 2008 önskar jag mig:

Många, långa promenader utan värk.

Japp, så småningom! Så sent i som i förmiddags gick jag en halvmil utan att blinka.

Glada barn, stora och små.

Nja, det får man nog ändå påstå. Inga större sorger i år. Nöjda med sina julklappar blev de också.

Mycket kärlek till alla omkring mig. Och lite till mig själv också, tack.

Det kan man väl aldrig få nog av. Bra föresättning, dock.

Idéer, berättelser, ord på papper som skapats av mig.

Ja, faktiskt. Inte alls tillräckligt för att det ska göra någon skillnad i världen, men det har gjort skillnad i min själ. Tack för det!

Tillräckligt med pengar.

Ja, faktiskt. Det trodde jag aldrig, men vi överlevde. Ingen har behövt gå hungrig här i år.

Lugn i själen.

Nej, det kan man väl inte påstå, inte under större delen av året i alla fall. Men det fanns ögonblick, främst mot slutet, där jag kände som att jag kanske höll på att lära mig hur man gör när man mediterar. Hemskt skönt! Det får jag jobba vidare på under nästa år.

Att jag får sitta här om 366 (!) dagar och utvärdera ännu ett år.

Ja, det fick jag ju faktiskt. Och jag är tacksam för det. Hur mycket jag än gnäller.



För 2009 har jag väl egentligen bara en förhoppning:

Att jag ska klara av det, vad det nu blir. Att jag ska kunna hantera ovissheten och inte låta den tynga mig ner i det där svarta hålet, igen.

Jag skrev en dikt om den till en av mina kurser. Jag och dikter, tja. Men ändå. Det är ju precis så här det känns.

2009 hoppas jag slippa behöva uppleva det.

The Well

I have a place, I know it too well,
Down at the bottom of an empty well.
It’s so very far back up to the top.
When I go down there, I drop and I drop.
I fall for hours and days on end,
Away from my family and every friend.
The fall takes time, the distance is great,
I lose all my hope and joy turns to hate.
Eventually I land in that space,
That empty and bitter, forsaken place.
I stay down there for months and years,
Alone in the darkness with all of my fears.
There is no water there, nothing to eat,
Nothing to help me get back on my feet.
Just me and all things that make me feel bad.
So tell me, do you think I look a bit sad
At times? It’s because of the place where I dwell,
Down in the well, my personal hell.