IKEA och pastasallad

Vi går till IKEA för att köpa galgar till bäbisens alla kläder och det är ingen trevlig promenadväg dit, men ganska lagom långt och så slipper man vänta på bussen som bara går ibland.

Trots att det är hyfsat väder är både Fan och hans moster och alla som de känner på IKEA och shoppar loss så det blir inget av lunchen som jag hade tänkt mig. Jag chansar på att vi ska orka hem igen innan bäbisen blir hungrig men det går inte. Till råga på allt har jag glömt vår filt och det finns inga bänkar längs den cykelvägen.

Till sist blir jag tvungen att mata honom gående. Tack och lov för sporken, säger jag bara!

Maken slutar tidigt och jag skärper mig och lagar mitt livs godaste pastasallad till middag. Det trodde jag banne inte om mig!

En lekhage är utesluten men om jag madrasserar hela lägenheten då?

Ut i naturen, för första gången på länge. Promenad i skogen, eller vad man nu ska kalla det när det är snitslad och preparerad bana. Det är skönt i alla fall, och vi grälar inte när vi väl kommit iväg.

Skabersjökilometrarna är så himla mycket längre än vanliga kilometrar, bara, och fogarna tycker inte om så långa kilometrar.

Det ska bli skönt att få lite tid för sig själv i morgon, samtidigt som jag inte vet hur jag ska orka med bäbisen. Det är en hopplös ålder, det här, där han kan så mycket men förstår så lite.

Och det får bara inte hända honom något.

Denna glömska

Min nya dator har inte tillräckligt med USB-portar så jag och bäbisen går och köper några till. Typ 7. Det ska väl räcka ett tag, kan man tycka.

Sedan är det första dagen på en evighet känns det som, som vi är ute och promenerar, så i stället för att vända hem efter förrättat ärende så bara fortsätter vi att gå. Eller, jag går. Bäbisen somnar rätt snart.

Att det kan vara så skönt att bara gå. Jag vet ju att det är det. Men jag glömmer.

Man glömmer så lätt de där små sakerna.

De som håller oss vid liv.

Jag glömmer tyvärr också varje månad att jag inte kan spendera alla pengar jag har på kontot så här dagarna mellan lön och sista betalningsdag.

Attsikens också.

Och inte vinner jag på lotto idag heller.

Stolt som en förbaskad tupp

Så mycket att göra hela tiden men idag tog jag mig i alla fall lite tid för mig själv och när jag hade sytt i alla lösa knappar på mina Emmausfynd så tog jag en gammal fin gubbabyxa som inte passar någon här hemma och som inte skulle ge många kronor på Tradera och klippte sönder och sydde ett par byxor till bäbisen. Do Redo, and I bloody well did!

Av bara farten.

Det första plagg jag någonsin sytt inklusive jag vet inte hur många år med syslöjd på schemat, och det blev förstås därefter men det ser banne mig ut som ett par byxor om man inte tittar för nära. Inte passar de heller men nu vet jag i alla fall hur många centimeter jag ska lägga till åt olika håll när jag syr nästa par.

Så stolt jag är över mig själv, och så skönt det är att äntligen våga göra sådant här och jag vill inte säga till maken att det är för att bonusen äntligen flyttat men det är det ju.

Äntligen kan jag slappna av och våga försöka göra saker, våga försöka vara den jag vill vara. Åtminstone här hemma.

Nu ska vi bara måla väggarna i vardagsrummet chockrosa också, sedan är det väl no stopping me.

Fortsätter det på den här vägen kanske jag rent av blir lycklig en vacker dag.

Då kanske det kunde kännas som sommarlov

Hela sommaren ska maken vara ledig två eller tre dagar i veckan de veckor han inte har semester och det är lite svårt att vänja sig vid att få så mycket tid med honom plötsligt men jag klagar verkligen inte. Vi har knappt setts på ett och ett halvt år känns det som och den här sommaren kan ge mycket behövliga reparationer här och var.

Mest här.

Om vi bara kunde sluta leka bäbis-stafett och kunde göra något tillsammans, hela familjen.

Och om jag någonsin kunde komma ikapp med det förbaskade hushållsarbetet.

Och då var väl det här en bra dag

Så försöker vi igen ge oss ut och leta snickarbyxor till den snabbast växande bäbisen i stan. Andra försöket gillt. Men trots att vi går på två olika Myror och nya, stora Emmaus hittar vi inte en enda snickarbyxa. En bunt med läckra barnböcker blir istället dagens skörd, bland annat en italiensk pekbok om dinosaurier.

Score!

Dessutom en precis likadan isbjörnsnalle som storebror fick när han föddes och en neongrön Marsupilami som bäbisen bet sig fast i svansen på när jag körde vagnen för nära nalle-korgen.

Och det får man väl vara nöjd med.

För övrigt är var dag när magen inte kraschar en bra dag.

Och det här är en av dem

Vi segar och kommer inte iväg ut förrän efter lunch och inte kommer vi långt heller innan magen kraschar som JAS en vacker sommardag i Stockholm. Bara att vända och springa hem igen och in på toa med bäbisen och katten och det här är knappt ens roligt på film och absolut inte i verkliga livet.

Bäbisen älskar katten och vill helst inte äta något annat än denna spännande lurviga, viftande svans. Katten är förvånansvärt tålig men det finns ju en gräns och tyvärr är hon inte smart nog att hålla sig på knubbig armlängds avstånd. Och jag har ont i magen.

Och maken stänger på fritids, så han kommer inte hem på flera timmar.

Vissa dagar kan man komma att hoppa över när man skriver sina memoarer.

Life In Malmö

På BVC för niomånadersvägningen och han svälter fortfarande inte trots att han inte får i sig mer än tre teskedar käk två gånger om dagen. Den där bröstmjölken kanske inte är så dum, trots allt.

Han vidhåller sitt missnöje trots detta lugnande besked och lyckas gnälla hela vägen till (buss) och hem från (promenad) Värnhem utan att somna en enda gång. Och när vi äntligen kommer hem långt efter lunch får jag ändå bara i honom de vanliga tre teskedarna.

Sedan somnar han i alla fall och han sover i mitt knä medan jag ser pilotavsnittet till den amerikanska remake-en av Life On Mars. Amerikanarna var väl tvungen att göra om den för att slippa texta den, antar jag. De har lite svårt att förstå sådana främmande språk.

Ska man göra en remake kanske man kunde försöka göra den åtminstone nästan lika bra som originalet, kan jag ju tycka. Sedan säger vi inte mer om det.

Hemsk och tung

På rea på Emmaus igen (utan bäbisen den här gången) och kommer därifrån med inte mindre än 49 plagg nätt och jämt nerproppade i fyra jättestora kassar och lite skäms jag men mest är det kul. Ingen handlar så mycket på Emmaus förutom jag och Mosippan-familjerna som handlar till hela tjocka släkten. Jag handlar bara till MIG.

Mycket skräp får jag ju med mig hem som vanligt men några guldkorn hoppas jag på, synd bara att Tradera gått i sommarstå.

Inget av det jag köper till mig själv passar. Det är inte roligt att handla kläder nu när man inte kan ha någonting. Bara blä. Och inte blev det några tiotusen steg i dag heller.

Store sonen åker till landet med sin far och kvar blir bara mamma-pappa-barn.

Lite synd och lite mysigt. Jag önskar att vi kunde vara en enda stor lycklig familj men det går ju inte. Det går ju aldrig.

De nya familjebildningarnas förbannelse: du kommer aldrig att älska någon annans barn som dina egna. Speciellt inte någon annans tonåringar.

Jag tänker mycket på hur jag skulle göra allting annorlunda, om jag fick leva om mitt liv. Och sedan känner jag mig som en skurk när jag ser på min familj. Min man och mina barn. Som inte hade funnits i mitt liv om jag hade gjort något pyttelitet val annorlunda för länge sedan.

Jag älskar dem visst, älskar dem våldsamt.

Men de får mig, var och en av dem, att känna mig så fruktansvärt otillräcklig. Och det är en hemskt jobbig känsla att bära med sig precis hela tiden.

Precis vad jag behövde

Lördag fast söndag och rödare än alla andra söndagar är denna dag när hela riket är bakis.

Jag gör inget särskilt. Bara tvättar alla store sonens kläder inför hans sommarstugevistelse och allmänt pyssel.

Äter resten av den smarriga jordgubbstårtan.

Ångrar det när jag går förbi en spegel.

Det här med att inte äta allt vad man vill, precis när man vill det, ligger inte för mig. Det kommer inte att hålla. Det enda jag åstadkommit är att jag har gett mig själv ännu en anledning att tycka illa om mig själv, ännu en anledning att känna mig misslyckad.

Så bra då.

Mördarsniglarnas, kanske?

Midsommar och det firar vi inte på något särskilt vis förutom att maken lagar en massa god mat och en smaskens jordgubbstårta och mer än så kan man inte begära av en dag kan jag tycka. Dessutom får jag sova middag med bäbisen medan han städar och det är sådant som gör att man känner sig älskad.

På förmiddagen åker vi och handlar jordgubbar m m och på vägen hem springer jag inom syaffären efter mönsterpapper som jag behöver om jag ska lära mig att sy. Mannen bakom disken blir sur när jag inte har kontanter och lyckas härleda det till invandringen på ett sätt som jag inte alls är beredd på och som skakar mig i min känsliga själ.

Jag säger till på skarpen och han ser helt oförstående på mig.

På vägen hem i bilen berättar jag för maken och jag säger att jag tror att SD kommer in i riksdagen nästa val och han säger att det gör de om ingen tar debatten med dem och jag får flashbacks till 80-talet och ett brev jag skrev till Peter Ö om just det, att vi måste ta debatten med dem, att alla lögner de spydde ur sig inte kunde få gå oemotsagda.

Nu vet jag inte. Det är en omöjlig debatt att vinna tror jag nu, eftersom motståndaren är ointelligent. Oavsett vad man säger så är det bevis för att de har rätt. De vet minsann hur det ligger till.

Vad som behövs är någon på det godas sida som kan ställa sig upp och leverera en retorik på samma sätt som Jimmie kan. En som använder känsloargument för invandringen och kan locka tillbaka alla dessa dumma får till en tolerantare fålla.

Frågan är bara vem man då ska skylla allting på. Om det inte är judarnas, tattarnas, negrernas eller arabernas fel att det är svårt att få en tid på vårdcentralen, vems fel är det då?

Not so much bored as boring

Maken är ledig och får följa med på studiebesök i min och bäbisens vardag när vi går på stan. Det är lite svårt att gå till en början, han envisas med att vilja köra vagnen och jag är inte van att gå utan den. Det blir lite demonstration över vilka vägar/vilka affärer som är farbara med barnvagnen, var det finns hiss osv och lite kan jag tycka att det är ju bra att han får lära sig det och lite kan jag tycka att det får han väl upptäcka själv som jag fick.

Vi grälar inte i alla fall och varje dag vi inte gör det är en bra dag. I morgon är det midsommar och jag känner ingen saknad över att det inte blir något festande men jag känner mig lite tråkig.

Jag postar duktigt alla mina Tradera-paket och när jag kommer hem och ska maila mina köpare att deras grejer är på väg inser jag att jag verkligen postat alla, även de jag inte fått betalt för ännu.

Inte så smart.

Tur man inte gör det för pengarnas skull.

Redan efter 8 och 3/4 månader har han tröttnat på mig

Jag trodde mina auktioner gick ut i kväll men när jag kom upp i morse var de redan över. Tradera är stendött i sommarvärmen (18 grader och växlande molnighet) och inte blev jag något rikare men det ger mig ett ärende till macken där de precis har fått oväntat besök av ett långtradarsläp in genom nattluckan och det var ju kul/spännande/dramatiskt/intressant. Eller något.

Sedan presenterar jag bäbisen för änderna i parken (eller om det är tvärtom) och de är ju intressanta om man är ca 8 och 3/4 månader ända tills vi bjuder dem på en majskrok. Då blir de lite många och lite aggressiva så vi får ta till reträtten.

Stackars bäbisen har så tråkigt när vi bara går i parken här hemma. Han vill träffa människor, ut och se världen och charmera tanter på bussen. När vi bara går förbi alla busshållplatser surar han och vägrar somna tills vi är ett kvarter hemifrån och jag tvingas sitta 45 minuter i sommarkylan på en bänk och vänta på att han ska vakna.

Vad han hade älskat ett annorlunda liv med en massa vänner och familj som vi umgicks med dagligen, massor av olika vuxna och barn i olika storlekar och olika miljöer med nya spännande förbjudna saker att bita i.

Vad är väl en katt och lite gamla torra porslinsblommor mot det?

Ingen superhjälte

Vi går 10 000 steg till affären och handlar gröt till bäbisen och inte en ynka godisbit på hela vägen. Well, there's a first time for everything.

Hela vägen har jag dagdrömmar om olika sorters olyckor och om hur jag får rädda livet på folk och bli hjälte. Som att jag inte bara skulle vända bort huvudet och låtsas som om det regnade om någon så mycket som frågade efter vägen. Som att jag skulle våga riskera någonting alls för en främling.

Jag vågar det ju knappt för dem jag älskar.

På vägen hem hittar jag på ännu en modell för hur jag ska spendera alla mina Lotto-miljoner, som ju känns som att de borde komma snart. Inköpslistor och inredningsplaner räcker flera kilometer även om bäbisen är kinkig och majskrokar inte riktigt förslår.

Bänken framför jakt- och camoshopen i Arlöv är inte det mysigaste ställe jag suttit och ammat på. Men sedan somnar han i alla fall.

Hur ska jag kunna gå 10 000 steg om dagen om det ska gnissla så i fogarna den sista biten hem? Jag kanske måste smörja dem lite. I min barnvagnsverkstad har jag både 5-56, smörjfett och silikonspray. Något av det borde funka.

Men mest av allt saknar jag choklad.

Men coola finska får-brallor för bara en tjuga är lite fyndvarning

Jag vill så mycket, lite så där försiktigt utan någon direkt glöd. Jag vill skriva, jag vill lära mig att sy, jag vill måla om i vardagsrummet, jag vill lära mig att leva. Inte i någon särskild rangordning.

I brist på framsteg går vi en promenad, bäbisen och jag, men regnet hänger tungt och jag har ingen regnjacka med mig. Vi tar skydd, först på biblioteket och sedan på Emmaus rea där jag absolut inte får handla något för bäbisen. Han hatar verkligen ett fynd. Jag ger upp när gnället blir för plågsamt/pinsamt och går därifrån. Vi hinner två kvarter och så somnar han.

Gissa om jag vänder och smiter tillbaka.

Så mycket fyndande blir det väl inte, men det drar i alla fall ut på tiden så att jag när jag till sist går hemåt tvingas gå i regnet.

Tvingas och tvingas. Det är faktiskt ganska skönt. Och lite zen att bara gå helt lugnt med regnet strilande ner över en medan alla andra springer förbi med paraplyer och gratistidningar och plastpåsar och allt vad de kan hitta på över huvudet. Bäbisen har det torrt och skönt i sin plastbubbla och jag tar mig en frilandsdusch.

Det är inte ens kallt.

Men det finns ju en anledning till att herr LeMarc inte skrivit någon låt om den tjockaste kvinnan som gått i regn med skor.

Till Emmaus och hem är inte 10 000 steg. Not even close. Men jag äter inget godis. På hela dagen.

Världsrekordet i självömkan är inom räckhåll.

Tiotusen steg om dagen så blir man smal om magen

Jag bestämmer mig för att bättra mig men ingen, inte ens jag, tror att det kommer att hålla en vecka ens.

Jag står ju inte ut med den jag är, den jag har blivit, men saknar samtidigt alla förutsättningar för att kunna förändras.

Jag har lyckats gå från storlek 36 till 46 utan att jag egentligen märkte det. Gissa om jag kommer märka vägen tillbaka, om jag överhuvudtaget kommer lyckas ta ett enda steg i rätt riktning.

Som hela året jag inte åt lösviktsgodis. Tolv månader av askes. Vägde precis lika mycket efteråt. Gissa om jag gick raka vägen till Karamellkungens lådor av olikformat socker när jag klev av vågen.

Jag skulle behöva lite instant confirmation. (Gratification kan det inte bli tal om, det här är allt annat än njutbart.) Men en liten display någonstans som tickar långsamt neråt.

Ett gram om dagen vore nog.

Bara något så jag ser att det har någon effekt.

Sömnig lördag

Äntligen helg: maken tar över bäbisen och jag får sova, så gott det går. Dagen blir ohyggligt lång och innehållslös utan bäbisen och när jag inte sover får tankarna så stor plats.

Inte bra.

Sedan blir det fotboll och jag får tillbaka bäbisen men då har vi tappat vår rytm och jag vet inte var vi ska göra av oss eftersom alla leksakerna är precis jämte tv:n där den viktiga matchen utspelar sig och jag vill inte störa.

Jag snavar omkring i mitt eget liv. Inte ens här är jag hemma.

Och ännu en dag går utan att det blir städat.

Mer sur än otur

Fredagen den trettonde men vi har ingen otur, vi har det bara jobbigt. Vi är trötta både bäbisen och jag, och ganska gnälliga båda två. Supersunkig, och alldeles för tjock för alla kläder i min garderob måste jag lik förbannat ut och möta världen eftersom jag inte lyckats säkerhetskopiera mitt nya certifikat innan datorn tog det med sig i graven.

Fy vad det inte känns bra att kliva in i bankens ståtliga salar i en skrynklig och kladdig gammal blus, omatchade brallor och en grinig bäbis som kastar halvätna majskrokar omkring sig på marmorgolvet.

Jag vill verkligen inte vara jag, jag vill inte vara så här, se så här ut.

Men det gör jag.

På biblioteket lånar jag ännu fler gör-det-själv-böcker, om design, om återbruk och DoRedo.

Redo mig själv är vad jag skulle vilja göra. Vad jag skulle behöva.

Men jag kanske ska öva på stora grabbens gamla jeans först.

Livet som det ska vara

Jag och bäbisen besiktigar bilen. Det var ju inte så svårt som man skulle kunna tro. En ny skylt fram tycker Svensk Bilprovning att bilen ska få. Och då får den förstås det.

Sedan målar jag och bäbisen en provblaffa av den färgen jag egentligen vill ha på väggen i vardagsrummet. Går inte maken med på det får det bli vitt.

Kompromisser blir ingen glad av.

När vi kommer hem kraschar datorn. Min andra hårddiskkrasch i år. Och det är inte fredagen den trettonde än på några timmar.

När maken kommer hem förvånar han mig två gånger. Först genom att gå ut i vardagsrummet, peka på den rosaröda blaffan och säga att han kan tänka sig den färgen. Sedan genom att ta sin eländiga hustru i hampan och åka till Netonnet och köpa en ny dator till henne.

Det här skrivs alltså på en sprillans ny dator med dual-core, 2 GB RAM, 360 GB HD, dubbla överliggande kramaxlar, kalasvev och bubbla förknasare. Vista och hela faderullan.

Akta're vad bra jag kommer att skriva hädanefter.

På väg till bilen efter att ha ställt tillbaka kundvagnen tänker jag att jag vill att livet ska vara så här. Bilen behöver en ny grej. Då beställer vi en sådan. Datorn pajar. Då köper vi en ny. Ett problem uppstår. Då fixar vi det.

Just så vill jag att livet ska vara.

Inte problemfritt. Men att det för varje problem ska finnas en lösning. En tillgänglig.

Just så.

The Step Not Taken

Jag är så fruktansvärt trött men kan inte sova. Den här tröttheten handlar inte om sömn.

Jag behöver något att ta fatt i på vägen ner. Något jag kan sluta fingrarna om som kan hålla min ofantliga tyngd. Bara någonting. Vad som helst.

Något jag kan. Något jag är bra på. Något jag gör rätt. Något jag kan vara stolt över. Något positivt som är jag, som kommer från mig.

Och säg inte barnen för de är det de är trots mig och inte tack vare.

Jag behöver kunna räta på ryggen. Inte kura undan och gömma mig mer. Jag är för stor för att gömma mig. För gammal.

Om jag inte blir något nu, när? Om jag inte blir någon, någonsin? Vad var det då för mening med allt det här?

Det sorgligaste är att jag återigen tänker på klippan i Kalithea. Havet nedanför. Hur vackert det var. Dofterna. Värmen.

Det var en bra dag att dö på. Och jag gjorde inte det.

Tänk om det aldrig kommer någon anledning att tro att jag valde rätt.

Tänk om jag valde fel. Och att allt som händer mig syftar till att tydliggöra det.

Det är sorg.

Därför bär jag svart.

Och för att det sägs vara slankande, förstås.

I dag får jag nöja mig med det

För en gångs skull ikapp med något för idag är det faktiskt idag och nu är det faktiskt nu.

Allt annat är åt helvete, men nu är det faktiskt nu.

Stanna i nuet är så svårt, även om det är här jag vill vara. Allting går så fort, allting är för mycket precis hela tiden.

Jag tittar på jobbannonser så smått och hittade faktiskt ett i söndags, som assistent på ett förlag. Intressant tyckte jag, tills jag kollat upp vad det innebar. Det var en lång lista på allt man skulle göra, någonstans kanske det stod något om text men det försvann i så fall i myllret och nio av tio saker på listan var sådant som jag inte tyar med, typ kontakter med människor av olika slag eller sådant jag inte kan, typ ekonomi eller sättning.

Precis vad jag behövde för att piggna till och känna förtröstan inför framtiden.

Jag snavar och går ner mig i mina tankar stup i kvarten och jag vet att jag inte får lov att ge efter, att jag ska säga emot när det blir för elakt inne i huvudet, men när jag försöker tänka att det kommer att ordna sig och att det finns en lösning bara det att jag inte kan se den just nu så vet jag ju att det bara är som jag säger.

De tankarna har inte alls samma tyngd, samma substans som mina egna.

Sanningarna.

Sanningen är den att jag ligger risigt till om jag inte kan få ett jobb. Och att det inte är särskilt troligt att jag kommer kunna få ett jobb.

Det är sanningen. En av flera.

Andra sanningar är att jag mår väldigt dåligt nu, och att jag snabbt blir sämre. Att jag behöver sova, men kan inte. Att jag behöver lite goda nyheter. Att jag behöver lite tröst.

Och att jordgubbar med glass är gott och lindrar kanske bara för stunden. Men de lindrar.

Bakom mina solglasögon

Ett par ärenden på stan men det är ju inget jag behöver egentligen, bara ännu en galen föreställning jag har om någon jag skulle kunna bli, bara ännu ett projekt som kommer att misslyckas, bara ännu en sten jag lägger upp på vägen och är dömd att snubbla på.

Bäbisen är på dåligt humör också, även om han nog inte ser att jag går och gråter bakom solglasögonen. I mitt huvud går jag igenom alla möjligheter för nästa år och det kommer att ta en ände i förskräckelse, jag vet det.

Men inte nu. Sedan.

Allting är bara tråkigt ute, han vill inte sitta still i vagnen nu när han kan krypa men vi måste gå ut en stund varje dag. För den friska luftens skull men också för att det är så jobbigt hemma när han hela tiden är i rörelse, på väg mot något förbjudet.

Jag ångrar att jag tänkte Lekhage när jag ser hur han tar en boll, kastar den och sedan kryper efter så fort han kan. Hur han hela tiden rör på sig, testar, kryper, tänjer på sitt kunnande, sina färdigheter medan det knakar i hjärnan av all inlärning, motorisk och kognitiv. Hur han suger i sig nya färdigheter och hur hans förståelse växer exponentiellt för varje timme.

Hur kunde jag vilja sätta det i bur?

För att jag inte räcker till, förstås.

Inte förrän han till sist somnar i min famn och sover tungt och länge i mitt knä. Då känner jag att jag kan. Jag kan sitta stilla och låta honom sova där han sover bäst.

Inget på min lista över tiotusen saker är viktigare än det.

Och inget annat får mig att känna mig tillräcklig som förälder, just nu.

Till intet är jag gjord

Så sönder. Inget blir gjort på min långa lista.

Jag vill inte mer nu. Orkar inte. Kan inte.

Det är för mycket. För svårt. Och hur mycket jag än anstränger mig blir det aldrig bra. Jag blir aldrig färdig. Det blir aldrig bra. Ingen blir någonsin nöjd. Inte ens jag.

Aldrig får det vara bra. Ingenstans finns lugnet.

Så sönder. Förödmjukad. Till intet gjord.

Jag vet inte hur det ska kunna bli bättre. Var jag ska sätta fötterna för att försöka ta mig upp härifrån.

Det är så mörkt. Och jag är så ensam.

Men det är honom det är synd om. För han är minsann förkyld.

Stackaren.

Ovälkommen /ovälkomnande

Bjudna på kalas minsann, hos människor vi inte känner och inte vill lära känna. Maken insisterar på att vi ska gå dit, i viss del tror jag för att han vill straffa mig.

Jag förstörde hans liv, därför måste jag gå på kalas. Om det så är det sista jag gör.

Det kan mycket väl bli det sista jag gör.

Så mycket stress, i flera veckor. Och så springer vi runt på Burlöv Center i sista minuten och letar presenter. Saker vi inte har råd med till människor vi inte bryr oss om, som inte kommer bli glada för vad de får.

Varför? Jag frågar gång på gång men han har inget svar.

Jag tror att det är för att han hatar mig, innerst inne.

Väl där är det outhärdligt. Inte så många människor, men alla känner alla, alla är släkt med alla, utom vi och en kvinna som värdinnan erkänt för maken att hon inte tycker om men var tvungen att bjuda.

Jag misstänker att hon sagt samma sak om oss till henne.

Fint folk är det och de ser ut att vara av medellängd allihop men lyckas ändå se ner på mig från flera kilometers höjd när de hör att jag inte har något jobb, att jag inte "är" något.

De är snälla mot bäbisen men allt de säger, alla deras blickar är som krossat glas som de gnider mot min hud, mot min själ.

Jag blöder när vi går därfrån, blöder fortfarande och maken säger att Det var väl inte så farligt.

Jag känner mig så värdelös. Så ensam. Så sönder.

Men en liten röst längst inne i mörkret viskar: Du gör mycket godare tårtor än de där.

Jag försöker klamra mig fast vid det. Men det är svårt. För hur goda tårtor jag än gör så kommer ingen när jag bjuder in.

Kanske för att jag inte kan duka upp under ett valnötsträd.

Eller kanske för att jag är jag.

Otillräcklig - se Sandra

Nationaldag men det uppmärksammar vi inte speciellt. Maken är ledig men sjuk och det är mycket stress inför morgondagen ovanpå den vanliga helgstressen.

Ingen bra dag att vara i närheten av mig, med andra ord.

Jag städar lite. Men inte tillräckligt. Leker med bäbisen lite. Men inte tillräckligt. Matar bäbisen. Långt ifrån tillräckligt.

Tiotusen saker på min Att Göra-lista och jag är inte tillräcklig. Långt ifrån.

Det är ingen bra dag att vara mig på. Men det är knappast dagens fel. Det är väl en helt utmärkt dag. Ledig fredag med vackert väder och allt.

Det är väl snarare så att jag inte är någon bra person att vara. I dag eller någon annan dag.

Inte tillräcklig. På något sätt.

Som en Wettex-trasa efter en tsunami.

Om jag verkligen anstränger mig.

Köp inte det då

Det är så svårt att komma till ro när man väl fått upp farten men bäbisstackaren har faktiskt sovit tre nätter på raken nu, helt utan anledning eller kanske beror det på att han inte fått så mycket burkmat på sistone p g a värme och förkylning och lathet från hans mors sida.

I kväll fick han i alla fall couscous och kyckling på burk och han har stökat omkring i timmar innan han till sist gav med sig och somnade. Så får vi väl se hur det blir i natt.

Jag lär inte kunna somna, det är då ett som är säkert. Och inte är det för att jag har en massa viktiga saker som snurrar runt i skallen. Nej då. Min hjärna kör en Homer och bara rullar tummarna och nynnar Dumdedumdedum timme efter timme medan alla andra sover.

För jäkla varmt är det. Och jag är för jäkla tjock. Och fattig. Och hopplös.

Så mycket jag tänker att jag ska göra hela tiden. Som aldrig blir av. Som aldrig blir. Nu håller jag på att läsa Not Buying It, sent omsider. Och den väcker ju en massa tankar. Ger insikter. Öppnar ögon.

Och så läser jag lite på en blogg av en kvinna på andra sidan jorden som sysslar med återanvändning och hantverk och lite allt möjligt. Och en annan blogg där en kvinna gått ett helt år utan att köpa något nytt, bara second hand.

Jag läser om allt det här som är så klokt och de har rätt i mångt och mycket och jag ser mitt eget konsumerande och hur sjukt det är, hur meningslöst, hur otillfredsställande utom just för stunden. Och sedan sätter jag mig och kollar lite på Tradera. Eller går ut på stan en sväng. Och shoppar. Om jag har några pengar. Annars tänker jag på allt jag skulle köpt, om jag hade haft pengar.

Jag tänker att shoppingen ironiskt nog syftar till att fylla tomrummet i mig som består i att jag är fattig och de begränsningar det innebär. Att om jag hade en massa pengar skulle jag inte behöva köpa någonting alls.

Inte sakna något.

Men visst skulle jag det.

En snubbe i boken avstår från typ allt utom en flickvän, och när han får frågan om han inte saknar att gå på bio så säger han att det ändå aldrig kommer några bra filmer.

Då är det ju ingen konst, tänker jag. Det är ju lätt att avstå från saker om man inte vill ha saker. Personligen avstår jag dagligen från massor av saker, trots min överkonsumtion. Gummistövlar i storlek 46 till exempel. Fiskbullar i alla sorters sås. Rullskidor i fiberglas. Köper jag aldrig. Kan jag här och nu lova att jag aldrig kommer att köpa. Lätt som en plätt.

Men om man har gått på bio och vid flera tillfällen haft bio-upplevelser som verkligen berört en, som har förändrat sättet man ser på livet, sig själv och alltihopa. Då vill man ju uppleva det igen. Då skulle ett liv utan film vara ett fattigare liv.

Och så är det med massor av saker. Jag vill ha saker. Ha upplevelser. Ha. Sådant som gör mig glad. Sådant som får mig att tänka. Sådant som gör livet mer intressant eller kanske till och med lättare att leva.

Jag vill ha ett grytunderlägg från Designtorget för 425:- spänn. För det skulle passa precis in i ett tomrum jag har i mitt liv. Det skulle täppa igen ett hål. Mätta en hunger.

Och det är jävligt lätt att sitta ute i en koja i skogen och förakta mig för det. Om man aldrig har känt det suget. Det behovet. Den saknaden.

Den längtan man bara kan känna efter ett alldeles perfekt föremål, något som är som gjort för en själv men som man aldrig kommer att få äga.

Not buying it? Nej. Men bara för att jag inte har råd.

Sådan är minsann inte jag

Det är outhärdligt att vara inne hela dagen, och omöjligt att vara ute. Inne på grund av att bäbisen nu gör 120 knop på raksträckorna och för det mesta är på väg mot farliga sladdar, eventuellt farliga krukväxter, osmaklig kattmat eller livsfarlig katt.

Nej är ett ord jag använt mycket de senaste dagarna.

Aja är ett annat.

Ute kan han inte krypa så mycket men där är i gengäld den numera livsfarliga solen överallt och det är varmt bokstavligt talat som i helvete.

Sitta på tröskeln, halvvägs inne och halvvägs ute, är inte heller någon lösning.

Vi ger oss därför med livet som insats ut i solen på jakt efter någon slags frihetsberövande åtgärder som kan göra det möjligt för bäbisen att vistas i hemmet utan att nödvändigtvis dö eller komma till allvarlig skada.

Det är förvånansvärt svårt.

Man kan tycka att det här problemet måste ha funnits redan innan bäbisen knäckte krypkoden i lördags. Andra människor med andra bäbisar borde ha känt samma Nej-fatigue när bäbisens motoriska förmåga att ta sig från punkt A till punkt B vida överskridit deras kognitiva förmåga att förstå och ta till sig deras mödrars vädjanden och förmaningar. Marknaden borde varit etablerad sedan en tid tillbaka. Någon borde ha hittat en lösning, paketerat den, marknadsfört den och sålt den till föräldrar överallt och blivit rik som ett Beverly Hills-troll.

Men inte då.

På sin höjd kan marknaden tänka sig att erbjuda en lekhage. Typ ett litet fängelse till ditt vardagsrum. Säljs endast dyrt, i få utvalda affärer och man får en stor portion skam på köpet.

Jaså. Du är en sådan förälder.

Googla ordet lekhage och du skäms innan du hunnit hitta din närmaste återförsäljare.

I övrigt erbjuder marknaden intet.

Det blir till att överge föräldrarollen och iklä sig rollen som övervakare. Glömma tvätten och disken och dammsugningen och att ha något slags liv.

Jag är numera bäbisens skugga. Hans bodyguard. Ständigt beredd att kasta mig mellan kulan (kattmaten) och hans små söta fingrar.

I sommarvärmen ruttnar den smutsiga disken på köksbänken, stanken är outhärdlig. Porslinsblomman strör sina vissna blommor över golvet i vardagsrummet och sprider dem med kattens hjälp till hemmets alla vrår. Katthåren och dammet dansar menuett i solstrimmorna som tränger genom gliporna i persiennerna.

Vi kommer att förgås i den här röran.

Men jag är i alla fall inte en sådan förälder som sätter mitt barn i en lekhage.

Tredje Året

Idag är första dagen på tredje året efter skrivarlinjen. Två hela år har gått sedan jag lämnade Fridhem och så mycket har inte hänt, faktiskt. Två år borde rymma mer.

De hade kunnat rymma så mycket mer.

Det är inte årens fel, inte alls.

Det är mitt. Som vanligt.

Jag lever inte mitt liv som jag vill leva det.

Och det är ingens fel förutom mitt.

Återstår att se om de kommande åren kan bli mer som jag vill ha dem.

Om jag har turen, får gåvan, att uppleva dem överhuvudtaget.

Jag mår inte bra.

Och det är ingens fel förutom mitt.

Som vanligt.

(Det blir ingen tårt-bild i år. Jag är för tjock.)

Blek-utan-sol

Det är så varmt och vi kör ett ärende med bilen på förmiddagen, bäbisen och jag, men sedan blir vi inne för solen är inte vår vän nu för tiden, speciellt inte bäbisens.

Dagarna blir långa om vi måste sitta inne, så vi får hitta på något sätt att vara ute utan sol, men idag blir vi här hemma och bäbisen sover i mitt knä och fläkten håller oss vid liv.

Jag tänker när bäbisen sover och jag ligger vaken och jag tänker på en alternativ andra halva på Nina-boken och den är lite skräckfilmsmonster den där förbaskade boken, den vägrar dö.

Så många gånger som jag lagt den till handlingarna, it pulls me back in.

Jag vet inte om det är värmeslag eller om jag bara inte vet när det är dags att ge sig, men jag blir sugen på att försöka.

Skriva om skiten. Ändra på allt efter hemkomsten.

Ändra det vidriga slutet.

Go out with a bang.

Men var ska jag få tiden till det? Koncentrationen?

Hur ska det gå?

Stay tuned!

Sur söndag

Fint väder och vi vill gå ut men det behövs handlas så det blir Burlöv Center igen och jag har fyllt min Svensson-kvot för det här livet, med råge.

Maken får kläder till nästa veckas kalas och jag kan börja stressa upp mig ordentligt inför det nu när det är mindre än en vecka kvar.

Jag hatar att behöva stressa upp mig så, spendera så mycket energi, tid, pengar på något som jag inte vill göra och som det verkligen inte finns någon som helst anledning för mig att göra.

Klart att jag gör det för hans skull, självfallet, men jag får ibland känslan att han inte heller vill gå och då känns det så hopplöst. Ska jag ta den här smällen ska det ju vara för att det betyder något för honom.

Trots att han inte ser mig.

Det är väl också kärlek, antar jag.

Eller åtminstone äktenskap.