Jag vill så mycket, lite så där försiktigt utan någon direkt glöd. Jag vill skriva, jag vill lära mig att sy, jag vill måla om i vardagsrummet, jag vill lära mig att leva. Inte i någon särskild rangordning.
I brist på framsteg går vi en promenad, bäbisen och jag, men regnet hänger tungt och jag har ingen regnjacka med mig. Vi tar skydd, först på biblioteket och sedan på Emmaus rea där jag absolut inte får handla något för bäbisen. Han hatar verkligen ett fynd. Jag ger upp när gnället blir för plågsamt/pinsamt och går därifrån. Vi hinner två kvarter och så somnar han.
Gissa om jag vänder och smiter tillbaka.
Så mycket fyndande blir det väl inte, men det drar i alla fall ut på tiden så att jag när jag till sist går hemåt tvingas gå i regnet.
Tvingas och tvingas. Det är faktiskt ganska skönt. Och lite zen att bara gå helt lugnt med regnet strilande ner över en medan alla andra springer förbi med paraplyer och gratistidningar och plastpåsar och allt vad de kan hitta på över huvudet. Bäbisen har det torrt och skönt i sin plastbubbla och jag tar mig en frilandsdusch.
Det är inte ens kallt.
Men det finns ju en anledning till att herr LeMarc inte skrivit någon låt om den tjockaste kvinnan som gått i regn med skor.
Till Emmaus och hem är inte 10 000 steg. Not even close. Men jag äter inget godis. På hela dagen.
Världsrekordet i självömkan är inom räckhåll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar