Ovälkommen /ovälkomnande

Bjudna på kalas minsann, hos människor vi inte känner och inte vill lära känna. Maken insisterar på att vi ska gå dit, i viss del tror jag för att han vill straffa mig.

Jag förstörde hans liv, därför måste jag gå på kalas. Om det så är det sista jag gör.

Det kan mycket väl bli det sista jag gör.

Så mycket stress, i flera veckor. Och så springer vi runt på Burlöv Center i sista minuten och letar presenter. Saker vi inte har råd med till människor vi inte bryr oss om, som inte kommer bli glada för vad de får.

Varför? Jag frågar gång på gång men han har inget svar.

Jag tror att det är för att han hatar mig, innerst inne.

Väl där är det outhärdligt. Inte så många människor, men alla känner alla, alla är släkt med alla, utom vi och en kvinna som värdinnan erkänt för maken att hon inte tycker om men var tvungen att bjuda.

Jag misstänker att hon sagt samma sak om oss till henne.

Fint folk är det och de ser ut att vara av medellängd allihop men lyckas ändå se ner på mig från flera kilometers höjd när de hör att jag inte har något jobb, att jag inte "är" något.

De är snälla mot bäbisen men allt de säger, alla deras blickar är som krossat glas som de gnider mot min hud, mot min själ.

Jag blöder när vi går därfrån, blöder fortfarande och maken säger att Det var väl inte så farligt.

Jag känner mig så värdelös. Så ensam. Så sönder.

Men en liten röst längst inne i mörkret viskar: Du gör mycket godare tårtor än de där.

Jag försöker klamra mig fast vid det. Men det är svårt. För hur goda tårtor jag än gör så kommer ingen när jag bjuder in.

Kanske för att jag inte kan duka upp under ett valnötsträd.

Eller kanske för att jag är jag.