I dag får jag nöja mig med det

För en gångs skull ikapp med något för idag är det faktiskt idag och nu är det faktiskt nu.

Allt annat är åt helvete, men nu är det faktiskt nu.

Stanna i nuet är så svårt, även om det är här jag vill vara. Allting går så fort, allting är för mycket precis hela tiden.

Jag tittar på jobbannonser så smått och hittade faktiskt ett i söndags, som assistent på ett förlag. Intressant tyckte jag, tills jag kollat upp vad det innebar. Det var en lång lista på allt man skulle göra, någonstans kanske det stod något om text men det försvann i så fall i myllret och nio av tio saker på listan var sådant som jag inte tyar med, typ kontakter med människor av olika slag eller sådant jag inte kan, typ ekonomi eller sättning.

Precis vad jag behövde för att piggna till och känna förtröstan inför framtiden.

Jag snavar och går ner mig i mina tankar stup i kvarten och jag vet att jag inte får lov att ge efter, att jag ska säga emot när det blir för elakt inne i huvudet, men när jag försöker tänka att det kommer att ordna sig och att det finns en lösning bara det att jag inte kan se den just nu så vet jag ju att det bara är som jag säger.

De tankarna har inte alls samma tyngd, samma substans som mina egna.

Sanningarna.

Sanningen är den att jag ligger risigt till om jag inte kan få ett jobb. Och att det inte är särskilt troligt att jag kommer kunna få ett jobb.

Det är sanningen. En av flera.

Andra sanningar är att jag mår väldigt dåligt nu, och att jag snabbt blir sämre. Att jag behöver sova, men kan inte. Att jag behöver lite goda nyheter. Att jag behöver lite tröst.

Och att jordgubbar med glass är gott och lindrar kanske bara för stunden. Men de lindrar.