Ett par ärenden på stan men det är ju inget jag behöver egentligen, bara ännu en galen föreställning jag har om någon jag skulle kunna bli, bara ännu ett projekt som kommer att misslyckas, bara ännu en sten jag lägger upp på vägen och är dömd att snubbla på.
Bäbisen är på dåligt humör också, även om han nog inte ser att jag går och gråter bakom solglasögonen. I mitt huvud går jag igenom alla möjligheter för nästa år och det kommer att ta en ände i förskräckelse, jag vet det.
Men inte nu. Sedan.
Allting är bara tråkigt ute, han vill inte sitta still i vagnen nu när han kan krypa men vi måste gå ut en stund varje dag. För den friska luftens skull men också för att det är så jobbigt hemma när han hela tiden är i rörelse, på väg mot något förbjudet.
Jag ångrar att jag tänkte Lekhage när jag ser hur han tar en boll, kastar den och sedan kryper efter så fort han kan. Hur han hela tiden rör på sig, testar, kryper, tänjer på sitt kunnande, sina färdigheter medan det knakar i hjärnan av all inlärning, motorisk och kognitiv. Hur han suger i sig nya färdigheter och hur hans förståelse växer exponentiellt för varje timme.
Hur kunde jag vilja sätta det i bur?
För att jag inte räcker till, förstås.
Inte förrän han till sist somnar i min famn och sover tungt och länge i mitt knä. Då känner jag att jag kan. Jag kan sitta stilla och låta honom sova där han sover bäst.
Inget på min lista över tiotusen saker är viktigare än det.
Och inget annat får mig att känna mig tillräcklig som förälder, just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar