Mördarsniglarnas, kanske?

Midsommar och det firar vi inte på något särskilt vis förutom att maken lagar en massa god mat och en smaskens jordgubbstårta och mer än så kan man inte begära av en dag kan jag tycka. Dessutom får jag sova middag med bäbisen medan han städar och det är sådant som gör att man känner sig älskad.

På förmiddagen åker vi och handlar jordgubbar m m och på vägen hem springer jag inom syaffären efter mönsterpapper som jag behöver om jag ska lära mig att sy. Mannen bakom disken blir sur när jag inte har kontanter och lyckas härleda det till invandringen på ett sätt som jag inte alls är beredd på och som skakar mig i min känsliga själ.

Jag säger till på skarpen och han ser helt oförstående på mig.

På vägen hem i bilen berättar jag för maken och jag säger att jag tror att SD kommer in i riksdagen nästa val och han säger att det gör de om ingen tar debatten med dem och jag får flashbacks till 80-talet och ett brev jag skrev till Peter Ö om just det, att vi måste ta debatten med dem, att alla lögner de spydde ur sig inte kunde få gå oemotsagda.

Nu vet jag inte. Det är en omöjlig debatt att vinna tror jag nu, eftersom motståndaren är ointelligent. Oavsett vad man säger så är det bevis för att de har rätt. De vet minsann hur det ligger till.

Vad som behövs är någon på det godas sida som kan ställa sig upp och leverera en retorik på samma sätt som Jimmie kan. En som använder känsloargument för invandringen och kan locka tillbaka alla dessa dumma får till en tolerantare fålla.

Frågan är bara vem man då ska skylla allting på. Om det inte är judarnas, tattarnas, negrernas eller arabernas fel att det är svårt att få en tid på vårdcentralen, vems fel är det då?