Sådan är minsann inte jag

Det är outhärdligt att vara inne hela dagen, och omöjligt att vara ute. Inne på grund av att bäbisen nu gör 120 knop på raksträckorna och för det mesta är på väg mot farliga sladdar, eventuellt farliga krukväxter, osmaklig kattmat eller livsfarlig katt.

Nej är ett ord jag använt mycket de senaste dagarna.

Aja är ett annat.

Ute kan han inte krypa så mycket men där är i gengäld den numera livsfarliga solen överallt och det är varmt bokstavligt talat som i helvete.

Sitta på tröskeln, halvvägs inne och halvvägs ute, är inte heller någon lösning.

Vi ger oss därför med livet som insats ut i solen på jakt efter någon slags frihetsberövande åtgärder som kan göra det möjligt för bäbisen att vistas i hemmet utan att nödvändigtvis dö eller komma till allvarlig skada.

Det är förvånansvärt svårt.

Man kan tycka att det här problemet måste ha funnits redan innan bäbisen knäckte krypkoden i lördags. Andra människor med andra bäbisar borde ha känt samma Nej-fatigue när bäbisens motoriska förmåga att ta sig från punkt A till punkt B vida överskridit deras kognitiva förmåga att förstå och ta till sig deras mödrars vädjanden och förmaningar. Marknaden borde varit etablerad sedan en tid tillbaka. Någon borde ha hittat en lösning, paketerat den, marknadsfört den och sålt den till föräldrar överallt och blivit rik som ett Beverly Hills-troll.

Men inte då.

På sin höjd kan marknaden tänka sig att erbjuda en lekhage. Typ ett litet fängelse till ditt vardagsrum. Säljs endast dyrt, i få utvalda affärer och man får en stor portion skam på köpet.

Jaså. Du är en sådan förälder.

Googla ordet lekhage och du skäms innan du hunnit hitta din närmaste återförsäljare.

I övrigt erbjuder marknaden intet.

Det blir till att överge föräldrarollen och iklä sig rollen som övervakare. Glömma tvätten och disken och dammsugningen och att ha något slags liv.

Jag är numera bäbisens skugga. Hans bodyguard. Ständigt beredd att kasta mig mellan kulan (kattmaten) och hans små söta fingrar.

I sommarvärmen ruttnar den smutsiga disken på köksbänken, stanken är outhärdlig. Porslinsblomman strör sina vissna blommor över golvet i vardagsrummet och sprider dem med kattens hjälp till hemmets alla vrår. Katthåren och dammet dansar menuett i solstrimmorna som tränger genom gliporna i persiennerna.

Vi kommer att förgås i den här röran.

Men jag är i alla fall inte en sådan förälder som sätter mitt barn i en lekhage.