Vi går 10 000 steg till affären och handlar gröt till bäbisen och inte en ynka godisbit på hela vägen. Well, there's a first time for everything.
Hela vägen har jag dagdrömmar om olika sorters olyckor och om hur jag får rädda livet på folk och bli hjälte. Som att jag inte bara skulle vända bort huvudet och låtsas som om det regnade om någon så mycket som frågade efter vägen. Som att jag skulle våga riskera någonting alls för en främling.
Jag vågar det ju knappt för dem jag älskar.
På vägen hem hittar jag på ännu en modell för hur jag ska spendera alla mina Lotto-miljoner, som ju känns som att de borde komma snart. Inköpslistor och inredningsplaner räcker flera kilometer även om bäbisen är kinkig och majskrokar inte riktigt förslår.
Bänken framför jakt- och camoshopen i Arlöv är inte det mysigaste ställe jag suttit och ammat på. Men sedan somnar han i alla fall.
Hur ska jag kunna gå 10 000 steg om dagen om det ska gnissla så i fogarna den sista biten hem? Jag kanske måste smörja dem lite. I min barnvagnsverkstad har jag både 5-56, smörjfett och silikonspray. Något av det borde funka.
Men mest av allt saknar jag choklad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar