På rea på Emmaus igen (utan bäbisen den här gången) och kommer därifrån med inte mindre än 49 plagg nätt och jämt nerproppade i fyra jättestora kassar och lite skäms jag men mest är det kul. Ingen handlar så mycket på Emmaus förutom jag och Mosippan-familjerna som handlar till hela tjocka släkten. Jag handlar bara till MIG.
Mycket skräp får jag ju med mig hem som vanligt men några guldkorn hoppas jag på, synd bara att Tradera gått i sommarstå.
Inget av det jag köper till mig själv passar. Det är inte roligt att handla kläder nu när man inte kan ha någonting. Bara blä. Och inte blev det några tiotusen steg i dag heller.
Store sonen åker till landet med sin far och kvar blir bara mamma-pappa-barn.
Lite synd och lite mysigt. Jag önskar att vi kunde vara en enda stor lycklig familj men det går ju inte. Det går ju aldrig.
De nya familjebildningarnas förbannelse: du kommer aldrig att älska någon annans barn som dina egna. Speciellt inte någon annans tonåringar.
Jag tänker mycket på hur jag skulle göra allting annorlunda, om jag fick leva om mitt liv. Och sedan känner jag mig som en skurk när jag ser på min familj. Min man och mina barn. Som inte hade funnits i mitt liv om jag hade gjort något pyttelitet val annorlunda för länge sedan.
Jag älskar dem visst, älskar dem våldsamt.
Men de får mig, var och en av dem, att känna mig så fruktansvärt otillräcklig. Och det är en hemskt jobbig känsla att bära med sig precis hela tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar